Det är tveklöst Johann Sebastian Bachs koralpreludier i Busonis välkända tappningar (BV B 27) som är huvudsaken i det här albumet. Bland dessa inalles tio finns ju de odödliga "Wachet auf, ruft uns das Stimme", "Nun komm, der Heiden Heiland" och "Ich ruf zu dir, Herr Jesu Christ". Den sistnämnda håller jag för att vara ett av de vackraste pianostycken som existerar i vår akustiska sinnevärld.
Givetvis finns den i många andra inspelningar, också på den Bach-skiva som Olafsson gav ut för ett par år sedan. Det står i mitt tycke oavgjort mellan deras respektive tolkningar, men ifråga om ett par av de övriga preludierna tar Olafsson ut svängarna på ett sätt som gör honom till vinnare. I "Nun komm..." väljer han ett långsammare tempo och en mot slutet starkare dynamik som övertygar, medan den galet saliga "Nun freut euch, lieben Christen g´mein" spelas med en svindlande hastighet som kan få en att undra vem eller vad som egentligen vidrör tangenterna (här). Det går undan även hos Levit, men melodilinjens tyngd under de strömmande tonkaskaderna gör musiken litet mera jordnära hos honom. Jag vet inte riktigt vad jag föredrar, ena dagen kanske det hisnande leviterande steget och den andra den mer stadiga gången.
Båda dessa högaktuella stjärnpianister har utomordentliga kvaliteter, men de får mig dock inte att glömma en Bach-pianist i min egen generation, Murray Perahia, som framför allt i "Ich ruf zu dir..." ropar till Herren, nej, snarare ber denna innerliga och förtröstansfulla bön på ett sätt som jag än så länge anser vara oöverträffad.
Det stränga draget hos Levit må väl ha att göra med att hans album är tematiskt upplagd med fokus på allvarliga ting. Titeln alluderar inte bara på de möten mellan tonsättare som transkriptioner förutsätter, utan även på konfrontationer med de texter som merparten av musiken är förbunden med. Brahms sena sånger om döden är inte vilka som helst, och Regers högstämda aftonbön har det eftertänksamma innehåll en sådan har.
Morton Feldmans nästan halvtimmen långa meditation "Palais de Mari" från 1986 är ett verk i den modernistiska tradition som lämnat både Bach och Brahms bakom sig till förmån för en stilla, skimrande värld av spridda klanger. Det kunde varit fragment av en Gymnopédie No. 4 av en Erik Satie i upplösning. Eller det kunde kanske varit musik av någon sentida lärjunge till Anton Webern - ifall den slutat efter halvannan minut. Men nu fortsätter den i långsamt droppande likformighet med illusionen av att kunna pågå i all evighet. Suggestivt? Rent av hypnotiskt? För många säkert så!
5 kommentarer:
Tack Einar,
Nu har jag lyssnat på honom, det är mycket fint. Ska tips mitt 14-åriga barnbarn som just nu fastnat hos Khatia Buniatishvili. Hon spelar själv och letar förebilder. Eftersom hon spelar mycket Chopin har Buniatishvili blivit hennes stjärna. När jag hör Igor Levit tänker jag att han också borde tilltala henne. Alltid lika glad för dina tips Einar!
Tack själv, Thomas!
Så roligt att höra om ditt barnbarn som hittat både Chopin och Khatia i tider då all annan musik dominerar i massmedia!
Din kommentar ger mig förresten anledning att komplettera mig lite. I generationen med nämnda Igor och Vikingur finns ju flera fantastiska kvinnor också, bland dem kanske främst Khatia Buniatishvili och Yuja Wang, men även Beatrice Rana och flera andra.
Alla dessa är lätta att hitta eftersom de har fördelen av kontrakt med stora och resursstarka skivbolag, men naturligtvis finns det många andra att upptäcka för ditt barnbarn, nu när hon kommit pianomusiken på spåren.
Einar, du ger mig själ att berätta mer för henne, tack för det!
Det lustiga med Vera är att hon helt avvisar sin samtids musik. Inget kunde göra mig lyckligare. Att du också betraktar Buniatishvil som en av de fantastiska sporrar ännu mer.
Idag begrovs Ulf Bergqvist, vår fadovän, i Katarina kyrka med bland annat Joana Amendoerias och Carminhos fadoröster. Det var fint att vara med, men väldigt sorgligt.
"Själ" skrev jag, det blev ett lustigt fel!
Tack för att du berättade det. Jag saknar honom mycket, trots att jag aldrig träffade honom personligen. Han var ju en av de få i bloggvärlden som jag kontinuerligt läste, en sällsynt kunnig fadovän med brett kulturintresse. Jag gläds i sorgen att höra att de fadoröster du nämner fick följa honom ända till slutet.
Skicka en kommentar