Men det fanns en tid då Myrdal i breda kulturkretsar tillmättes en betydelse som bara tillkommer orakel. Minnesorden omkring den epoken är som väntat inte längre unisont respektfulla, vilket har att göra med de horribla ställningstaganden han återkommande gjorde framför allt i världspolitiska frågor. Har jag någonting att tillägga? Inte mycket, men kanske ändå något litet. Han var dock länge någon vars provokationer jag tvangs förhålla mig till.
Jag kunde personligen aldrig ansluta mig till skaran av beundrare. Det har alltid förbryllat mig varför somliga som ser sig som intellektuella faller för historiens och samtidens värsta tyranner, särskilt när de i likhet med Myrdal framställer sig som rationalister och varma anhängare av yttrandefrihet, det senare visserligen främst av strategiska skäl.
Revolutioner är förvisso ingen tebjudning, i synnerhet inte de maoistiska, men det var inte bara därför jag aldrig kände mig bjuden. Myrdals kommunistiska kolartro, den som väl livet ut utgjorde hans ideologiska kompass och utifrån vilken han trodde sig kunna - marxistiskt "objektivt" - navigera och profetera om historiens gilla gång, var inte bara häpnadsväckande naiv utan gjorde det legitimt att cyniskt bortse från offren - de mänskliga, kulturella och sociala. Den där kolartron på ofrånkomliga vedermödor på vägen till det klasslösa himmelriket liknade i långa stycken några av min barndoms predikanters övertygelse att de satt inne med nycklarna till tolkningen av Guds plan genom tidsåldrarna.
Men likafullt - under årtiondenas gång har jag samtidigt fascinerats av Myrdals kontroversiella persona och naturligtvis måst erkänna att han som skönlitterär författare mer än en gång varit värd ett studium. Men det var alltså av andra skäl än polemiken i de där mer eller mindre kuriösa Skriftställningarna, en oändlig rad pocketböcker där han i kraft av sin upphöjelse som samtida illojal intellektuell under ett par decennier kunde samla och utge så gott som allt han skrev om politik och samhälle. Det var i stället när han i "jagböckerna" - om pojken, mannen och åldringen Jan - vände en obarmhärtigt rannsakande blick mot sig själv och sina närmaste, som han åstadkom något berörande, väsentligt och möjligen bestående. Och det var då som även språkkonstnären kom till sin fulla rätt.
Sist och slutligen måste jag också tillstå att jag under 70-talet och början av 80 åtminstone till dels bildade front med Jan Myrdal i och med prenumerationen på FiB/Kulturfront, där han ju var en drivande kraft. "Antiimperialism" och "Yttrande- och tryckfrihet" var deviser som jag kunde sympatisera med.* Paradoxalt nog var det inom ramen för den tredje devisen, "Folkets kultur", som jag till och med bidrog med några recensioner, trots att jag fann tankegångarna bakom "folkkultur" både onödigt inskränkande och suspekta; det luktade för mycket ideologiskt kommissariat.
Och även när man trodde sig vara överens, som i fråga om försvaret av den viktiga yttrande- och tryckfriheten (även för fascister och knäppgökar), visade sig plötsligt kolartron fördunkla omdömet så till den milda grad att ayatollan gavs stödet i stället för Salman Rushdie. Där rök väl det sista lilla av respekt jag möjligen hade kvar för den svenska parnassens evige gossen Ruda.
Men om ni frågar mig om boktips angående Myrdal kan jag nämna två, de två som gjort starkast intryck på mig och som jag tror jag vid en omläsning skulle uppskatta än idag: "Confessions of a Disloyal European", 1968 (på svenska: "En illojal europés bekännelser", 1983), som var den första bok jag läste av honom, och "Barndom", 1982.
____________________________
*Maoisten Myrdal blev gammal nog att uppleva Kinas omvandling till framgångsrikt råkapitalistiskt imperium med omfattande imperialistiska strävanden, men mig veterligt sträckte sig hans antiimperialism inte längre än till kritik av den västliga kulturkretsens försyndelser.
Foto: Ewa Stackelberg
4 kommentarer:
en speciell man, lämnade en hög av hans böcker på loppis, inte läst sedan 1970-talet... han fick signera en bok på Bokmässan för ett par år sedan, vital man.
Ja, speciell och vital. Oförmögen att skriva först mot slutet, enligt vad som rapporterats i media.
Jag delar i stort ditt helhetsomdöme om Jan Myrdal. Till skillnad mot dig började jag som devot beundrare, från "Söndagsmorgon" (1965), som jag köpte på bokrean. Under mina år i extremvänstern fanns Myrdal alltid med, men med vissa reservationer. När jag sedan blev mer förnuftig (man kan tänka sig Myrdals omdöme om den utvecklingen...) slutade jag i stort sett att läsa honom. "En illojal europés bekännelser" är den sista bok jag köpte. Dessförinnan är raden av böcker nästan komplett. Jag är inte mycket för utrensningar...
Ja, Lennart, vår generation har väl alltid någon sorts historia ihop med denne Myrdal. Och utrensningar ska man vara försiktig med.
Skicka en kommentar