Sista vargens baneman

Jag har några få riktigt stora favoriter bland nu levande och verksamma författare, och László Krasznahorkai är en av dem. Jag har läst allt han skrivit av det som översatts från ungerska till svenska, inklusive det senaste - novellsamlingen "Den sista vargen" (Bonniers, 2019; översatt av Daniel Gustafsson).

Kraszhorkai fängslar mig både genom sin språkkonst (översättaren har min stora beundran!) och sin förmåga att i mörka tragikomiska berättelser från tillvarons utkanter levandegöra dess existenser som bärare av väsentliga livsfrågor. Han är en magisk stilist som packar jordisk färg och must med kittlande instick av metafysik, vilket som helhet ger prosan smak av legend.

Här är nu tre berättelser på temat människors hänsynslösa jakt på varg och vilt. En föga framgångsrik filosof i Berlin har av dunkel anledning inbjudits att författa en text om den sista vargen av det numera utrotade beståndet i den spanska regionen Extremadura. Stiftelsen som bjudit in honom lovar stå för alla kostnader med förhoppningen att han ska kunna kasta ljus över ämnet och väcka intresse för trakten. 

Han reser dit, förses med chaufför och tolk och låter sig lotsas runt, fortfarande oklar över varför just han skulle vara mannen för detta speciella uppdrag, vilket successivt visar sig rymma en historia av stinkande kadaver och repellerande brutalitet. Allt återges av "professorn" själv över en billig flaska Sternburger för en trött och måttligt intresserad ungersk servitör på stamkrogen Sparschwein (!). 

Ungraren bakom disken får alltså höra allt om jakten på jägaren som fällde den sista individen i den vargflock som för ett antal år sedan huserade i den där avsides belägna regionen. Men hur kan någon säkert veta vilken som var den sista? Och valet av begreppet "stupad" om en varg - är det verkligen passande i vetenskapliga sammanhang? Och hur ska han - "med sina olycksaliga menings- och tankelabyrinter" - kunna skriva något vettigt om allt detta? 

Under villsamma bilresor i landskap av "karg intighet" finner man till sist en viltvårdare som anser sig veta något om det som officiella rapporter hittills inte lyckats klarlägga. Han lovar peka ut platsen, som dock har en tendens att ständigt förskjutas till en annan ort, i en provins längre bort. Till saken hör också att sabotage mot fällor och stängsel förekommit, tydligt indikerande att alla inte sympatiserade med jakten och synen på vargen som fiende.

Det blir inget skrivet för den gästande "professorn"; berättelsen är utan punkt och slut. Han får i alla fall höra talas om en flock på nio individer som obönhörligt jagats med grymma fällor och som decimerats till endast två - en dräktig hona som senare dödats i trafiken och en hane som antogs ha flytt till Portugal. Det senare dock dementerat av en herde uppe bland bergen som sagt sig ha fällt en varg...

Den här berättelsen, endast sjuttio sidor lång, är ett oavbrutet textflöde utan styckeindelning och annan interpunktion än kommatecken (och några tankstreck). Jag förstår om det kan verka avskräckande på många läsare, men faktum är att man sugs in i texten och snart glömmer denna formella omständighet. 

Det beror bland annat på att Krasznahorkai använder sig av vad jag skulle vilja kalla varierad repetition, vilket gör att man "sjunger med" i en musikalisk prosa där vissa ord och begrepp är återkommande. Redan i upptakten presenteras ett par sådana nyckelord - fåfänglighet och förakt - ord som har del i vad den desillusionerade professorn lyckas formulera av den tyngd som vilar över hans bröst och som drivit honom dithän att han uppgivet vill upphöra med all tankeverksamhet. Så här kan det längre fram i texten låta:

"..., ständigt fåfänglighet och förakt, i varje enskilt ögonblick hos den som börjar tänka, och om man avsvär sig tänkandet och bara börjar betrakta tingen i stället, då uppstår tänkandet i nya former, man kan alltså inte befria sig från det, vare sig man tänker eller låter bli att tänka, i vilket fall är man tänkandets fånge, och stanken sticker outhärdligt i näsan, så vad kunde han göra, lugna sig själv, lugna sig med att saker och ting fick ha sin egen naturliga gång, precis som nu i Extremadura, han släppte taget, och allt hade sin egen gång, ..." (s. 28-29).

De två återstående berättelserna - "Herman, jägmästaren" och "Slutet på ett hantverk" - är kortare och skildrar från vardera annat perspektiv de konflikter som jakten resulterat i. Jägmästaren - "en fällornas enastående konstnär" - engageras av myndigheterna för att få bukt med vargproblemet men genomgår en radikal sinnesändring, en identifikation med det vilda som i sin tur får följder som jag inte tänker avslöja här.

Förhoppningsvis har jag kunnat förmedla något av den stora behållning jag haft av denna lilla tunna men täta och mångbottnade triptyk, tre variationer på temat: Hur hantera tyngden av tillvarons fåfänglighet och förakt?