I en tid av restriktioner och ovisshet om framtiden måste livet få fyllas av annat än bara de oupphörliga nyhetsbulletiner som hotar att försätta en i missmod och uppgivenhet. Jag tänker för min egen del att nu som alltid finns musiken och litteraturen, dessa oumbärliga elixir, väl beprövade.
Inte ens karantänliknande omständigheter rubbar möjligheten att läsa och lyssna, inte heller att skriva, spela, sticka och måla, för den som har fallenhet för sådant. Om inte annat finns ju nätet, med just nu i många fall fritt tillträde till konsertsalar och muséer, filmer och spelplatser av olika slag. För att nu inte tala om allt annat man kan fördjupa sig i, digitalt eller på annat sätt.
Jag tänker ibland på dem som av olika skäl saknar intressen av det här slaget. Naturligtvis finns det annat som kan ersätta det som för min del framstår som oersättligt. Någon i min "riskgrupp" kan exempelvis anse det som allra mest värdefullt att kunna dra sig tillbaka till stugan och ekan vid vattnet, till fisketuren med vår och fågelsång i luften, och det kan jag förstå.
Oavsett vad, gäller det att ta sikte på det lilla livets glädjeämnen. Så länge man kan laga en god middag, lösa korsord, städa skrivbordet, gå ut med hunden, ströva i en park eller ett naturområde och i all enkelhet dela dagen med sin familj eller partner, så länge lär man dag för dag kunna upprätthålla illusionen om att det mesta en gång kommer att återgå till det gamla vanliga. Fast ännu bättre vore att hysa en viss förtröstan om att kunna inrätta sig i enlighet med livets metamorfoser.
Och, som sagt, i väntan på facit helst nära sig med någonting därutöver, något som lyfter perspektivet, någon food for the soul som konsten i olika former tillhandahåller. Med tankar om livets villkor, tidens gång och dess ibland ödesmättade havandeskap.
"Det är allvar nu", inskärper statsministern, men även om jag i första hand väljer bland den musik som kallas "seriös" betyder inte det att den alltid måste vara mollstämd och elegisk. Jag har nyligen återvänt till Erik Satie och särskilt till ett par av hans verk som faktiskt hörde till de första jag kom i kontakt med, både som lyssnare och som pianist.
Den första av de tre "Sarabandes" (från 1887) har alltid tilltalat mig som någonting extra bland hans många märkliga pianostycken. Det är ju också det förstlingsverk som gjorde honom känd och sedermera betraktad som föregångaren till den franska musik som skulle komma. Harmoniken är sällsam, de starkt kromatiska ackorden flyter ut och sjunker minst lika djupt som katedralen hos Debussy ("La cathedrale engloutie", 1910). Det finns en tyngd i den långsamma rörelsen som bromsar in och hejdas, som övergår i ett slags stillastående, eftersinnande begrundan. Musiken skapar ett lugnt rum, men kanske bara för dem som välkomnar ett sådant.
Det andra stycket som ligger mig varmt om hjärtat är från 1894 och till sin karaktär likartat: "Preludes de la porte heroique du ciel". Stilla ställd inför den heroiska himlaporten slår även här känslan för gregorianiken igenom, den som Satie burit med sig från första början, ibland undanträngd och dold under excentrikerns lust till kabaré och absurdistiska infall, men likafullt ständigt återkommande. Musiken vänder sig åt olika håll, man vet inte vart den kan tänkas föra en, den stannar upp, fortsätter så under orubbat lugn och tonar ut utan coda, utan punkt och slut.
Båda dessa stycken lyssnar jag numera helst till i den gamle, nyligen bortgångne pianisten och dirigenten Reinbert de Leeuws tolkningar. Många av Saties pianostycken spelas för snabbt; det blir lätt så om man inte vågar hålla på de dröjande stegen i rädslan att förlora allt av puls i musiken. Men har man en gång hört Reinbert de Leeuw vet man att det går - och att musiken tjänar på det.
Så till sist får min musikhänvisning samtidigt bli en hyllning till de Leeuw, en av de stora kännarna av Saties musik, som den 14 februari i år lämnade klaviaturen och dirigentpinnen för gott.
Sarabande nr 1.
Preludes de la porte...
Om Saties musik har jag tidigare skrivit här.
Bilden: Erik Satie. Teckning av Jean Cocteau.
2 kommentarer:
Tack för dina insatta och engagerande ord om Saties musik. Mitt hemmaarbetande ger mig gott om tid att lyssna på musik, och då är det bra med impulser utifrån så att jag inte fastnar i en musikstil. Satie kan nog lysa upp några dagar för mig framöver.
Tack själv, Jenny! Ja, hemmaarbetet har väl på så vis sina fördelar. Och Satie kan erbjuda musik för olika situationer och stämningslägen.
Skicka en kommentar