Jag borde kanske säga något mer än bara ropa äntligen, när jag på resa i Italien hör att årets Nobelpris i litteratur gått till Peter Handke. Jag började läsa honom på 70-talet och har under årens lopp hunnit samla på mig en försvarlig del av hans rika produktion. Jag har också här på bloggen nämnt honom som en självklar kandidat till priset.
Hans litterära inflytande kan andra vittna om, jag är ingen expert på så vis. Det Akademien i sin motivering kortfattat nämner om konkretion som ett av hans signum, är väl det som jag också allra mest beundrar honom för. För mig framstår han som en av de främsta fenomenologerna inom modern berättarkonst. Hans blick för det som möter i vardagen som något allt annat än banalt, hans förmåga att beskriva levd erfarenhet så att exempelvis tröttheten får ett innehåll, eller så att dimensionerna i förlusten av en mor som begått självmord får sin berättigade plats i livet, är livsförhöjande. Under allt handlar det om att fånga "Den sanna känslans ögonblick", som en av hans romaner heter. Det är förresten frestande att rada upp hans boktitlar, som trots att det är fråga om prosa sammantaget bildar en lång dikt av ovanlig poetisk lyster.
Visst kunde han ha prisats redan för minst ett par decennier sedan, men bättre sent än aldrig. Det talas högt och bryskt om fascism och politisk skandal, (mest anmärkningsvärt av en hutlös dansk författare som vet utan att ens ha läst honom), men saken är nog den att Svenska Akademien med detta val undvikit den skandal som Handkes uteblivande i raden av pristagare verkligen hade varit.
När jag kommer hem ska jag börja med att läsa om "Vägen till Sainte-Victoire".
Foto: EJ
9 kommentarer:
jag är kanske för ung för honom... kanske ska man hålla isär text och författare...? Simone de Beauvoir har skrivit en essä Varseblivningens fenomenologi
Varför skulle du eller någon annan vuxen vara för ung? Förhoppningsvis kommer många, oavsett ålder, att hitta till Handkes prosa trots de aktuella kontroverserna kring hans person. De kommer då att finna något helt annat än det som den dagsaktuella diskussionen fokuserar.
Einar, det du kallas "den dagsaktuellla diskussionen" är i själva verket sedan Milosevic-massmördarens dagar en välbekant flirt med etnofascism av värsta slag. Vi som arbetade under Bosnienkriget med bokutgivning om den etniska rensningen gjorde allt för att presentera fakta. Sarajevolistan innehöll namn som Wilhelm Agrell och Peter Englund, den senare sedan dess i Akademien. Srebrenica drabbade uteslutande muslimska män. Men etnofascismen drabbade under hela kriget alla folkgrupper: judar, bosniaker (muslimer), kroater, romer, serber,albaner och slovener. Ska vi tiga om flirt med fascismen? Ska vi tiga om högtidliga ord vid massmördarens begravning? Aldrig!
Till detta lägger jag bara min glädje i att läsa Handkes böcker. Det har jag alltid funnit ytterst välgörande.
Thomas, det är sant att diskussionen kring Handkes utsagor och beteende i samband med balkankriget och dess rättsliga efterspel inte är ny, och jag menar inte heller att den är obefogad. I synnerhet som han själv är på en gång både provokativ och dunkel.
Jag är dock ingalunda säker på att det i Handkes fall är fråga om en "flirt med etnofascismen”. Jag förstår att hans närvaro vid Milosevics begravning kan uppfattas så, och att ett stöd för ett nationellt intresse (i detta fall Serbiens) upprör i ett krigsläge där olika sådana intressen står mot varandra och därtill uppladdas av etniska konflikter med förfärliga etniska rensningar och krigsförbrytelser som följd.
Uppriktigt sagt vet jag för lite om bevekelsegrunderna för hans ställningstagande, och jag skulle välkomna att han själv tog till orda på ett mer intellektuellt än känslomässigt sätt i just denna fråga (Vilket han möjligen gjort i ett par senare böcker som nämnts i debatten men som jag inte läst).
Mitt intryck är att bevekelsegrunderna tycks vara mer betingade av kulturella faktorer som han finner värda att försvara än av någon politisk ideologi. Jag hörde honom t ex i en aktuell intervju säga att han ogillar -ismer av alla slag.
Handke har alltså mig veterligt inte deklarerat någon politisk eller ideologisk tillhörighet - och att kalla honom fascist är enligt min mening otillbörligt och helt missvisande, sett till hans huvudsakliga verk - romanerna, pjäserna, essäerna, filmmanusen.
Ska vi tiga om det vi menar vara Handkes felsteg – nej, naturligtvis inte.
Kan man rekommendera Handkes romaner till ung såväl som gammal - självklart ja.
Var det fel att ge honom Nobelpriset - nej, inte enligt min mening. Han fick det inte för sina åsikters utan för sitt författarskaps skull.
Är den befarade fascismen i själva verket synlig också i Handkes romaner? – Detta hävdas ju av den danske författaren Carsten Jensen i en artikel i DN, vilket faktiskt upprörde mig. Han säger sig veta det utan att ens ha läst Handkes verk! Påstår utan att belägga. Det är den formen av ”diskussion” som jag ogillar, och som bara syftar till att nedsvärta en kollega som antas vara av politiskt motsatt karaktär. Alltså inte den typ av diskussion som vi nu för, Thomas, så tack för ditt inlägg!
Tack för ditt svar Einar.
Man kan läsa hans kanske viktigaste försvar i denna till engelska översatta bok: https://www.amazon.com/Journey-Rivers-Justice-Serbia/dp/0670873411
Carsten Jensens text ska man inte hänga upp sig på.Däremot kan man med fördel läsa den bosnisk-tyske författaren Saša Stanišić som kommer från och fördrevs därifrån av den etniska rensningen. Hans tacktal för det tyska bokpriset finns hos Bodil Zalesky, det är ytterst lärorikt.
Lika lite som jag fann det acceptabelt att Harold Pinter fick priset, lika lite finner jag priset till Handke acceptabelt.
Jag kallar inte Handke fascist (fast man kan misstänka att han är just det, när man läser hans uttalanden om andra sociala företeelser), jag säger fr.a. att han gått till aktivt försvar och gravtal för en av vår tids värsta etno-fascister. Den är samma smutsiga sort som islamo-fascismen om än med andra förtecken. Dess härjningar på Balkan kan man studera i en rik litteratur. Det är inte en tillfällighet att Erdogan, som representerar islamistpartiet AKP, nu drivs av samma krafter när han går till attack mot kurderna, som inte finns i hans religiösa krets. Ingenting är tillfälligheter i maktens grymma spel.
Den serbiska regim som drev krigen, massvåldtäkterna (väl dokumenterade av Slavenka Drakulic), mördandet och fördrivningarna i Slovenien ("test"-kriget), Kroatien, Bosnien och Kosovo trodde sig arbeta för ett återupprättande av Jugoslavien. Resultatet blev förfärligt och serberna höll på att förlora sitt eget land på kuppen. Glöm inte att det var serberna själva som drev bort Milosevic! Idag är Bosnien en spillra med tre olika regeringar. Där råder inte fred, utan bara Dayton-avtalets eld upphör. Allr resultatet av Titos efterträdares makthunger.
Nå, ska inte orda mer om detta. Men jag tror att Akademien nu satt sin sista potatis. En reformerad eller ny akademie är det inte. Det är en skärva av något som var av betydelse - en gång för länge sedan, då det begicks brott så oerhört mycket större än dem som Arnault i skydd av Akademien förmådde.
Tack än en gång för ditt svar Einar
Ja, Thomas, jag får försöka att även läsa delar av hans uppenbarligen betänkliga texter, även om jag helst skulle vilja hålla mig till den prosakonst jag genom åren uppskattat så mycket. Det är sorgligt att den här nyväckta debatten nu håller på att skymma hela detta författarskap med dess i mitt tycke unika kvaliteter. Jag kan bara hoppas att den kan föra något lite av politiskt gott med sig, även om jag misströstar om detta på grund av att kritiken är så enstämmig.
Jag har inget att invända mot din beskrivning av det fruktansvärda kriget på Balkan, drivet av krigsherrar som eldade med etniska motsättningar och fascistiskt hat. Och naturligtvis väckte Handkes beteende gentemot Milosevics också min förvåning och undran.
Men på en punkt är vi oeniga: jag delar inte uppfattningen att politisk-moraliska bedömningar av presumtiva litteraturpristagares åsikter och beteende bör överordnas de konstnärliga, i varje fall inte så länge som verket som helhet talar ett helt annat språk än fascismens. Att sedan valen ändå blir "politiska" i den meningen att de inte sker i ett samhälleligt tomrum utan tvärtom i många fall föranleder politiska kontroverser är väl ofrånkomligt och kommer säkert att inträffa igen.
Därför vill jag inte tro att Akademien satt sin sista potatis, varken på grund av detta val av Handke eller på grund av den bedrövliga historien kring herr Arnault.
Skicka en kommentar