I söndags spelade han Mozart och Brahms (och givetvis en rad extranummer) inför ett fullsatt konserthus. Och vi som känner honom väl känner omedelbart igen oss: den stora flygeln mitt på den i övrigt tomma scenen, salen i mörker med pianist och instrument dämpat spotbelysta, dörren till höger öppen. In kommer han sedvanligt frackklädd och går med lugna och stadiga steg mot pallen, fäller den vita hårmanen i en bugning mot publiken, flaxar upp skörten där bak, slår sig ned under snabbt döende applådåskor och startar utan vidare åthävor spelet.
Före paus tre stycken av Mozart utan avbrott för applåder, också det i enlighet med Sokolovs kutym. Preludium och fuga i C-dur, KV 394 är det enda stycket under kvällen som jag inte känner till, och nog inte heller skulle ha gissat var Mozart. En Bach-inspirerad Mozart, virtuos och med en härmed visad kompetens även i klassisk barock.
Därefter ett av hans mest kända pianoverk, sonaten i A-dur, KV 331, den med marschen alla turca. Ett kliv från barock över till ren rokoko, skulle man kunna säga, med ytterst nyanserat spel i en mestadels dämpad men klar kolorit. Sista satsen dock färgstark, med en accentuerad förslagsfigur i basen som fick musiken att verkligen väcka associationer till en mindre, glatt larmande marschorkester spelande någonting av dåtidens så populära "turkiska" musik.
Sist så det underbara Rondo i a-moll, KV 511, ett stycke jag själv en gång i världen försökte tillägna mig och därför känner i detalj. Så vackert, så känsligt exekverat, precis som det ska, i en lugn andning, eftersinnande och melankoliskt med plats för sofistikerad kromatik och vissa mindre stegringar.
Efter paus ett par av Johannes Brahms sista samlingar av pianostycken: Sex stycken, op. 118 och Fyra stycken, op. 119. Här finns både en stormande ballad och en kraftfull rapsodi, men mestadels är styckena inte betecknade med annat än Intermezzo. Även här finns det som hör till min favoritmusik för piano och som jag under många år umgåtts med vid klaviaturen, nr 2 i op. 118 (se även ett tidigare blogginlägg) och nr 1 i op. 119.
Och slutligen då avdelning tre - extranumren. Sex till antalet, för så generöst brukar det ju vara när Sokolov ger konsert. Samtliga välkända melodier, bland annat några som de flesta pianoelever brottats med (mazurkor av Chopin och Impromptu i Ass-dur av Schubert) men också sådant av en annan svårighetsgrad: ett preludium av Rachmaninov och det kanske ljuvligaste av alla Brahms´ intermezzon, nämligen nr 2 i b-moll i op. 117.
Nej, man kan verkligen inte säga annat än att Grigory Sokolov är trogen sin publik. Det är en ynnest och en stor glädje att kunna räkna med att hans regelbundna liv och verksamhet även i fortsättningen kommer att ta vägen om Stockholm.
2 kommentarer:
Det var verkligen en fantastisk konsert. Oerhört vackra och personliga tolkningar, och med ett pianospel som inte är av denna världen! Det som alltid slår mig med honom är att man får känslan av han levt med musiken i flera sekel. Resultatet blir ofta så annorlunda mot vad man är van vid att det kan kännas märkligt första gången man hör programmet, men med tiden brukar jag alltid inse att - "han hade rätt". Eller åtminstone "han hade en poäng".
Mycket roligt även framöver den här säsongen. Volodos framförallt ser jag mycket fram emot nu i November, men jag undrar om någon av dom kommer leverera samma näring för sinnet som Sokolov. Det kommer ta mig flera år att reda ut allt han gav oss i Söndags.
Tack för din fina kommentar! Sokolov är och förblir en av de allra största! Och inte minst det att han förmår gjuta nytt liv i gamla kända stycken gör honom så spännande.
Även jag ser fram emot Volodos besök, som kommer med ett mycket spännande programval dessutom.
Skicka en kommentar