Stazione Santa Maria Novella - som alltid myllrande av människor på språng i alla riktningar i en brådska som hela tiden hejdas av myllret självt; de ankommande väller in från perrongerna ivriga att fortast möjligt hitta ut ur den larmande villervallan, bort från det maskinella gnisslet och slamret från tågen och ljudet av hundratals rullande väskor på det vidsträckta stengolvet, trafikbullret från de omgivande gatorna, högtalarrösten som överröstar allt och dränker ropen från reskamrater på väg att tappa bort varandra och som sicksackande mot utgångarna i görligaste mån försöker undvika knuffar i mötet med de andra, de påstigande, som med spända anletsdrag och blicken höjd mot skyltar och anvisningar kryssar sig fram åt motsatt håll till rätt perrong och vagn, därmed lämnande ljusflimret från kommersen bakom sig: restaurangerna, butikerna, tobaksstånden, resebyråerna, växlingskontoren, hallen med biljettluckorna, väntsalar där också en del av dem som kommit för att möta någon befinner sig, de som backar ut ur trängseln och tar en stående caffé och en panino eller väljer bokhandeln som också finns där, för att i dess relativa lugn förstrött studera mer eller mindre fängslande titlar och omslag.
Väl ute på det spatiösa stationsområdet sprider sig folkmassan och tunnas ut, bland annat i en rännil mot sydost i vilken jag själv nöjd och lycklig ingår, och som snart når Piazza Santa Maria Novella ett par, tre minuter bort. Här på det vidsträckta torget framför kyrkan med den överdådiga i marmor dekorerade fasaden är förvisso alltid liv och rörelse men sällan trängsel: här hörs det unisona sorlet från restaurangernas uteplatser, här samlas man i klungor kring Dylan-epigoner och andra gatuartister, emellanåt också i bröllopsföljen eller som demonstranter rustade med fanor och påstridiga appeller (den här gången om sveket mot kurderna). Först mot morgonsidan tystnar torget helt innan renhållningen tar vid med sina borstförsedda fordon, då även en eller annan rullande väska på nytt börjar höras. Jo, nog märks det att Florens är ett av de stora europeiska turistmålen.
Det här torget, numera belagt med stora stenplattor och prydliga planteringar, är jämte de närbelägna kvarteren ett gott val om man vill bo i centrum med närhet till allt, inklusive Oltrarno. Via della Scala, Via del Moro, Via dei Fosse - gamla mörka gator med trottoarer inte bredare än att man endast med nöd och näppe möter någon utan att någon tvingas ner i rännstenen.
Den här gången fann jag ett utmärkt B&B med self check in (läs: själv-är-bäste-dräng), vilket är gott nog för den som inte behöver dygnetruntservice. Tjugosex nyrenoverade kvadratmeter med två fönster ut mot Santa Maria Novella, vattenkokare, kylskåp, tv, daglig städning, hårtork, handduksbyten, duschgel, praktiskt taget allt som erbjuds på de bästa hotellen förutom just service och onödig lyx. Frukost serveras den som så önskar, för övrigt enda gången man träffar de unga och sympatiska människor som sköter etablissemanget. Det första jag gör är att jag går till ena fönstret, öppnar det och blickar ut mot kyrkan och piazzan och tyst begrundar min återkomst (se bild nr 2 uppifrån); jag är från och med nu och sex dygn framöver tillsammans med G installerad på B&B Dimore le Leopoldine i Florens - och helt tillfreds.
Vi återser Florens i flödande oktobersol och luften är ljum ända fram till sena kvällen, precis så som jag tänkt mig. Trängseln som man möts av redan på stationen finns (precis som i Venedig), men bara på vissa platser: Piazza Signoria med Palazzo Vecchio och Uffizierna och givetvis framför domen med dopkapellet och kampanilen. Även Ponte Vecchio hör till det som alla måste ha passerat för en selfie. Givetvis märks den också påtagligt framför de mest berömda tavlorna i Galleria degli Uffizi; framför Botticelli, Leonardo, Rafael och de andra konsthistoriska giganterna tätnar grupperna av åskådare.
Femhundraårsminnet av universalsnillet Leonardos död firas i år och här har han numera en egen sal med tre av de mest kända målningarna. Jag blir stående en stund framför Bebådelsen och tänker att den måste vara den överlägset vackraste av alla bebådelser, om än i hård konkurrens med Fra Angelicos i San Marco-klostret.
I övrigt verkar stan ha en förunderlig förmåga att svälja turistströmmarna; inga köer alls till San Marco, Cappelli dei Medici, Bargello eller Santa Maria del Carmine. Inte heller några svårigheter att med några timmars varsel boka bord på gamla pålitliga restauranger. Redan första kvällen går vi till Ostaria dei Centopoveri och lyckas utan förbeställning bli serverade den där italienska måltiden man sällan blir besviken på.
Foto: EJ (klicka för större bilder!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar