En restaurangmusiker som spelar i ett kapell på ett torg i en italiensk stad berättar om en annan ung och välutbildad musiker, cellisten Tibor, som han en gång upptäckte bland publiken och kom att lära känna. När Tibor efter flera år dyker upp igen aktualiseras de tidigare händelserna kring honom och hans relation till en viss amerikansk dam, tio, femton år äldre än han och som utövade en mycket speciell dragningskraft på honom. Hur var det nu, blev han inte lite väl styv i korken av den där relationen?
Damen hade där på uteserveringen tagit kontakt med Tibor som hon hört spela på en konsert under den pågående musikfestivalen. Hon visar sig vara den som vet att lägga orden väl med både smicker och antydningar om att han har en del ytterligare att lära. Och hon vill mena att han är i ett läge där han egentligen bara väntar på att träffa på rätt person som kan få honom att blomma ut ordentligt. Han har ju så uppenbart det, för att inte tala om potential. Vilket får Tibor att undra om det möjligen kan vara hon som är just den personen.
Tibor känner inte till hennes namn sen tidigare men köper att hon är den framstående cellist hon utger sig för att vara. Han antar inbjudan att spela för henne på hennes rum på hotell Excelsior där hennes goda råd under flera sittningar både irriterar och inspirerar honom. Trots allt får hennes inpass honom att känna att han växer och utvecklas. Hon visar honom en trädgård han aldrig tidigare sett, som han själv formulerar saken. Hon lyckas frammana ett vi - ett samarbete och en förkovran utvalda emellan.
"Han spelade lite till, hon pratade igen. Hela tiden tyckte han att hennes ord först verkade pretentiösa och alldeles för abstrakta, men när han försökte omsätta dem i praktiken, blev han förvånad över effekten. Innan han visste ordet av hade det gått en timme till."
Ändå händer det att hon inte riktigt lyckas förmedla det hon önskar att han ska uttrycka. Men när frågan väcks om varför hon inte själv visar vad hon menar avfärdas den av henne. När hon till sist vid ett tillfälle driver saken ett steg längre och antyder att hon skulle kunna tänka sig att ta över cellon, är det Tibors tur att av dunkla orsaker avfärda tanken.
Kommer bubblan att brista? Nej, det här är inte platsen att avslöja hur historien avlöper.
Det är mycket fascinerande att följa Ishiguros skickliga handlag, inte minst i dialogerna, med dessa uttryck för dunkla drivkrafter, det där finstilta gensvaret i mellanmänskliga samspel som för de flesta är svårt att sätta ord på.
Det finns förvisso sammanfattande begrepp för de fenomen som Ishiguro vidrör i sin novell. I medicinens och psykologins värld kallas det placebo, effekter av önskningar, projektioner och tillitsfullt samförstånd. Frågan är till vilken hjälp de är, dessa uppbyggliga chimärer som får oss att tro och sätta tilltro, inte minst till oss själva. Om inte annat torde insikten om bekräftelsernas suggestiva kraft kasta ljus över sidor hos både en själv och andra.
Bilden: Omslaget till en cd med den svenske cellisten Jakob Koranyi, på vilken han spelar Britten, Ligeti och Brahms.
2 kommentarer:
Tack för att du inte avslöjade! Ja, Ishiguro, som jag inte läst en rad av tidigare, är mycket läsvärd. "The remains of the day" läste jag två gånger efter varandra, för att andra gången kunna ta in allt. "The buried giant" har jag just avslutat. En märklig roman. Och mer väntar, bl a "Nocturnes".
Ja, han är onekligen en mycket intressant författare med brett register. Även jag har nyligen läst "Återstoden av dagen" och imponerades av att han lyckas göra en sorglig historia om en servil butler på resa i den engelska landsbygden och i sitt eget förflutna både spännande och vacker.
Skicka en kommentar