Under ett par dagar har jag gjort en djupdykning i min väckelsekristna barndom. Min nyfikenhet på Joel Halldorfs nyutkomna "Biskop Lewi Pethrus" (Artos & Norma, 2017) tändes omedelbart när jag blev varse att den var under utgivning, och jag måste erkänna att jag slukade boken med en aptit som jag inte känt av i det ämnet sedan jag läste P O Enquists roman "Lewis resa" (2001). Följande text måste alltså få bli lite längre än vanligt.
Jag har noterat Halldorf som en läsvärd medarbetare på Expressens kultursida, och hans efternamn har för mitt (i dessa stycken mycket känsliga) sinne skvallrat om en ättling till pingstprofiler i rakt nedstigande led, vilket han själv bekräftar i förordet. Ja, det vill säga själv är han docent i kyrkohistoria, men ända sedan farfars far härstammar han från pingstpastorer.
Det är Lewi Pethrus (1886-1974) och hans ledarskap som Halldorf granskar med forskarens noggrannhet och flitiga bruk av noter och källhänvisningar. Texten är välskriven och föredömligt tillgänglig utan alltför tyngande begreppsapparat, trots teologisk och även socialvetenskaplig teorianknytning (Weber och Bourdieu). Begreppet biskop i titeln kan i sammanhanget synas som en ren provokation, men det motiveras av en strävan att förstå ledarskapet utifrån andra utgångspunkter än den som bara tar fasta på Pingströrelsens självförståelse, i vilken man ju skytt allt vad ordination och stelnat kyrko- och samfundsväsende heter.
Berättelsen om Lewi Pethrus blir i hög grad också en historisk exposé över Pingströrelsen, så dominerande var hans roll i dess framväxt och teologiska inriktning. En grundidé hos honom var att församlingarna skulle vara fristående, märk väl utan att det uteslöt en tillhörighet på gemensam trosgrund, bara inte organiserad och fastlagd i en trosbekännelse. Väckelsen skulle till varje pris hållas vid liv, och till den änden måste det till rörelse - också om det innebar tillfällig import av en del amerikanska helbrägdagörare med högst tvivelaktig teologi.
Rädslan för stagnation och petrifiering (sic!) var alltså påtaglig. Jag minns ju själv ett ofta citerat yttrande från LP (som han kort och gott kallades): "Allt som har liv växer och utvecklas". Halldorf pekar mycket riktigt på Pethrus som till dels en romantiker, till dels samtidigt en dynamisk, utilitaristisk entreprenör och - och det är mitt ordval - energisk imperiebyggare.
De paradoxer som uppstod i förhållande till de praktiska realiteter som pingstförsamlingarna ställdes inför blir då intressanta att analysera. Pethrus linje var alltså att man skulle förkasta tanken på en formell överbyggnad, en samfundsstruktur, vilket inte hindrade att den pragmatiskt ersattes av en institutionalisering i andra former.
Rörelsen knöts samman i ett nätverk via ett antal företag där Pethrus själv (och Filadelfiaförsamlingen i Stockholm) stod som initiativtagare. I kraft av sitt karismatiska och konsensusinriktade ledarskap kunde LP driva fram gemensamma projekt av olika slag: tidskrifter, gemensam sångbok, predikantträffar, bokförlag, skivbolag, dagstidningen Dagen, IBRA Radio (som redan på 50-talet i praktiken bröt radiomonopolet), sparkassa, och slutligen även ett kristet politiskt parti, KDS (nuvarande KD).
Så här sammanfattar Halldorf ambitionerna som jag själv i unga år lät mig entusiasmeras av men också sedan upplevde som djupt problematiska när konformismen och kraven på lojalitet gjorde sig gällande:
"De institutioner som Pethrus skapade gjorde emellertid att Pingströrelsen allt tydligare trädde fram som ett alternativt samhälle, ett kristet civilsamhälle i 1900-talets socialdemokratiska enhetssamhälle. Pingstvännerna inte bara sjöng kristna sånger och läste kristna böcker, utan de hade sina pengar på en kristen bank, lyssnade på kristen radio, läste kristna nyheter och röstade på ett kristet parti. De levde i en kristen kultur som aldrig blev stark nog att forma den svenska nationen." (s 152).
En avgränsad och landsomfattande samfundsgemenskap mellan "trossyskon" bejakades således till sin funktion om än inte till någon yttre organisation. Vilket kunde fungera så länge en karismatisk ledare stod som sammanhållande faktor och därtill med hjälp av ett antal verksamheter i aktiebolagsform. Samtidigt innebar det vissa bekymmer vad gäller demokratiskt inflytande, möjligheter att torgföra och försvara avvikande meningar. De gemensamma företagen var också kostsamma och församlingarna och dess medlemmar förväntades tillskjuta betydande medel för deras upprätthållande.
Därmed var det också bäddat för strider, vilket inte saknats i Pingströrelsens historia. Den mest uppmärksammade var den mellan rörelsens förgrundsgestalter - Lewi Pethrus själv och författaren Sven Lidman. Jag erinrar mig att en av Sven Lidmans söner, Sam Lidman, på 60-talet skrev en bok om sin uppväxt som hette "Vildåsnor och pådrivare". Sven Lidman, den renodlat romantiska "vildåsnan", tyckte att det gått för långt med det entreprenöriella och drog till sist - efter många års gott kompanjonskap - inte längre jämnt med den expansive "pådrivaren".
I samtliga strider avgick LP med segern, även om det innebar påfrestningar för rörelsen som helhet. Jag var för ung för att minnas Lidman-striden, den tilldrog sig vid mitten av förra århundradet, men effekterna av den var förnimbara också åratal efteråt i rent konkret bemärkelse.
Den grundläggande lojaliteten med LP var nog aldrig ifrågasatt av min far, men den var aldrig heller slavisk: han behöll Lidmans skrifter i bokhyllan och var imponerad av hans predikokonst. Han hade också en annan syn på pastorsutbildning än LP och han sympatiserade med efterträdaren Willis Säwes kritiska förhållningssätt till en del av LP:s idéer. De teologiska diskussioner som fördes hemma vid köksbordet i samband med gästande pastorers besök minns jag som spännande och lärorika, inte minst för att de vittnade om att allt inte var givet, att mycket trots allt var föremål för diskussion och mer eller mindre kontroversiella ställningstaganden.
Man erbjöds skolning i ideologisk diskussion, kan man säga. Det gällde bara att inse vilka oskrivna trossatser som var oomkullrunkeliga och inte. Att det uppstod en tystnadskultur kring vissa frågor och personer med avvikande uppfattning håller jag helt med Halldorf om. Han klargör detta på ett förtjänstfullt sätt och pekar på att Pethrus i sin episkopala roll visserligen hela tiden höll fanatism och teologiska avvikelser kort, men främst genom att lyfta fram det goda och förbigå det andra med tystnad, alternativt genom att understucket och mera i förbigående skicka signaler om det man borde avhålla sig ifrån. Baksidan av detta var naturligtvis att den indirekt angripne inte kunde försvara sig.
Jag är alltså tillräckligt gammal för att minnas Lewi Pethrus och har faktiskt också mött honom personligen en gång hemma i mitt föräldrahem. Jag var sjutton år gammal och fortfarande mycket fascinerad av denne patriark, som jag som barn hierarkiskt placerade någonstans mellan pappa och Gud fader själv. Det mötet var alltså ett möte med en auktoritet som jag hade vördat som den store ledaren och som jag just börjat ifrågasätta på grund av mitt alltför breda kulturintresse, det som kolliderade med hans negativa syn på "det moderna nöjeslivet". Min väg låg ju annars utstakad som pastor och andlig arvtagare till pappa och Pethrus. Om jag inte några år senare valt en annan väg och lämnat Pingströrelsen... Ja, sällsamma tanke! På en gång främmande - gudskelov - och egendomligt nog ändå inte helt främmande. Läsningen av den här boken fick mig att minnas och reflektera.
Det som Halldorf i ett slutkapitel hänför till det liturgiska i Lewi Pethrus ledarskap gäller den andlighet som han personifierade och där han framställs som svagare än i sin roll som läroämbete och entreprenör. Han framhåller visserligen Pethrus sinne för sången och musiken; han var ju själv psalmförfattare och hade den goda smaken att anställa vännen Einar Ekberg som sångare i församlingen.
Ekbergs roll kan ingen undvika att nämna i vilken som helst historik över Pingströrelsen, men den blir ofta ändå lite styvmoderligt behandlad enligt min mening. Jag tror att denne den störste bland kyrkosångare spelade en större roll för Pingströrelsens, ja hela frikyrklighetens framgångar och anseende än vad man i förstone inser. "Han var ett sound i det svenska samhället", som Bo Strömstedt så vackert uttryckte det, och Halldorf utsträcker det till att gälla Pingströrelsen som helhet. Men har någon historieskrivare riktigt förstått vad det innebar och fortfarande kanske innebär att ha ägt ett sound likt Einar Ekbergs? Jag tror inte det.
Däremot håller jag med Halldorf om att Lewi Pethrus inte var någon extatisk personlighet, ingen hysterisk inpiskare av emotionell utlevelse. Den som i likhet med mig hörde honom predika fick lyssna till en lugn folktalare som kunde trollbinda sina åhörare utan yvigheter och tricks. Det jag minns av honom var också ett genomgående drag av sentimentalitet, det han själv ofta talade om i termer av "gripenhet", som var smittsam och inspirerande. Det fanns en nykterhet kring hans karisma, kanske skulle jag till och med så här i efterhand beteckna det som en trygghet, en stabilitet. Även när man inte höll med honom ingav han respekt i många läger för sin oräddhet, en slags motvillig beundran för att, ifrågasatt och tidvis föraktad, våga stå för sin sak i kamp mot "avkristningen". De flesta har idag glömt att han en gång var en samhällsdebattör lika känd och omstridd som en samtida Herbert Tingsten, en Ingemar Hedenius.
Min bild av Lewi Pethrus har också präglat min syn på mer sentida ledare för pingstliknande väckelserörelser, som till exempel Livets Ord. Det jag sett och hört av Ulf Ekman och liknande sprattelgubbar har bara gjort mig bedrövad med tanke på vad man borde kunna förvänta sig av en andlig ledare. Och om Lewi Pethrus var besjälad av tanken på framgång så var det i så fall för det som han såg som "Guds sak", inte den personliga rikedomen. Tvärtemot falska beskyllningar om att vilja berika sig dog Pethrus 1974 som en enkel, och slutligen även av många utomstående aktad man utan nämnvärda ekonomiska tillgångar. Bouppteckningen visade på 3.000 kr.
Det var på tiden att Lewi Pethrus gärning blev kritiskt och sakligt granskad på det sätt som Joel Halldorf här visar prov på. Jag har förstås läst boken med ett speciellt intresse, men jag är övertygad om att den har mycket intressant att förmedla till vem som helst med intresse för 1900-talets svenska kyrkohistoria och för problematiken kring folkrörelserna och deras ledarskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar