Sill, fotboll och en blåvinges undersida

Midsommaren övergår nu i högsommar, och det gäller att försöka stanna upp ibland vid något av det som inte kan hållas kvar utan snabbt försvinner. Redan är det mesta av trädens och buskarnas blomning över. Nypon och fläder finns visserligen kvar, och jag såg idag att schersminens tid är inne. Och bäst av allt: ännu varar aftonljuset långt in i sena kvällen.

Helgen ägnades sedvanligt firande bland vänner på landet, dock utan stång och små grodor. I övrigt läsning om och av Erik Satie, giftig skälm, esoterisk katolik, dadaistisk lyriker, men framför allt den vid förra sekelskiftet mest egensinnige kompositören av pianomusik. 

I övrigt givetvis fotboll, denna exoteriska sport som jag aldrig kan motstå när den utövas på elitnivå, en drömlikt bättre avspegling av den pojkårens fotboll jag redan då tyckte var överlägsen all annan sport. Tjusningen i passningar som landar framför medspelarens fötter, eller ännu hellre de som i blixtrande intuition avpassats för en löpning som öppnar motståndarens försvar. För att nu inte tala om de där volleyskotten med sikte på krysset. 

Eller straffsparkarna - då jag varje gång tänker på en av Peter Handkes titlar - "Målvaktens skräck vid straffspark" - som i förstone kan tyckas träffande men avslöjar en relativ missuppfattning; den verkliga skräcken finns hos straffläggaren som ensam med målvakten förutsätts kunna göra mål.

Däremot tycks det inte längre finnas plats för de spektakulära dribblingarna i ett spel som blivit mer fysiskt än jag minns det från förr. Det som alltjämt gäller, förutom snabbhet och bollkontroll, är ständig rörlighet med positionering och blick för spelets dynamik. Följaktligen innebär ett stillastående spel att denna underbara sport blir urtråkig att titta på. 

I söndags hade hunden och jag under ett kort stycke av promenaden sällskap med en blåvinge, en av dessa blå himmelsflikar som fladdrar strax ovanför solbelysta gräsmarker. Det påminde mig om att jag en gång för länge sen målade en tavla, det var en oljemålning, som hade undersidan av en puktörneblåvinge som motiv. Uppförstoringen av detta mönster blev till en ljus rymd med mörka fläckar och streck som i konstfull förvillelse kunde tas för ett slags kosmos, lite grann av en sparsmakad Kandinsky om man ville förhäva sig så pass.

Jag blev aldrig nöjd med den där målningen. Det faktiska resultatet nådde inte upp till idén, abstraktionen var inte tillräckligt långt driven eller vad det nu var. Jag ställde undan den och efter några år gjorde jag mig av med den.  

Jag är den ende som sett och kommer ihåg den målningen, och min längtan att gestalta detta mikrokosmos har försvunnit. Återstår att huka sig ner vid vägkanten och under några korta sekunder låta sig hänföras av naturens egen illusion.

Foto (överst): EJ (Vappeby, den 26 juni, 2016)
Foto (nederst): Lån från Wikipedia