Satantango

"Satantango" heter den ungerske författaren László Krasznahorkais internationellt uppmärk-sammade debutroman från 1985. Den kom på svenska i fjol (Norsteds, 2015) i översättning av Daniel Gustafsson Pech. Hösten 2014 läste jag samme författares "Motståndets melankoli", en läsupplevelse som gjorde att jag i höstas omedelbart skaffade mig även den här boken.

Den tog mig tid att läsa, och jag har läst flera andra romaner under tiden. Det betyder inte att den var trög eller tråkig, inte alls, kanske är den till och med lika bra som den förstnämnda även om det tog halva boken innan jag stannade för det omdömet. 

Dock ska erkännas att Krasznahorkai är en krävande författare med en raffinerad stil som vänder sig till gammaldags gediget läskunniga, till dem som lugnt förmår invänta förståelsen och uppskattar en virtuos språkbehandling. (Härmed också sagt att översättaren har min fulla beundran). 

Trots att hans intrikata och detaljrika texter bjuder motstånd finns där ett flyt som gör att man fångas av berättelsens gång och egenart. Det är ungefär ett dussin personer som befolkar den och de lever i skuggan av något som vagt kallas "anläggningen", vilken uppenbarligen är nedlagd och nu står och förfaller på samma sätt som de kvarvarande människorna lever i ett tilltagande förfall. Sysslolösa vakar de över varandra och ödsligheten från fönster i ostädade rum där spindelvävarna tätnar. De är sammanlänkade i inbördes tvister, oförverkligade planer och gemensamma drömmar om att kunna ta sig i kragen och dra vidare, det alternativ som återstår om man inte sakta men säkert ska gå under.

Det är oktober och regnet och blåsten pinar den ungerska landsbygden. Vätan och leran antar närmast metafysiska dimensioner; det är som om det tunga klafsandet i gyttjan på vägar och åkrar hotade stänka ner hela tillvaron. Lyckligtvis finns dock en krögare i byn i vars värdshus man kan dansa tango, gräla och spekulera om räddningen, oftast bara för att slutligen sjunka in i uppgivenhet och rusig sömn.

Krasznahorkai mejslar ut de olika karaktärerna och det är verkligen inga skönandar det är fråga om; flertalet är enkla och illa medfarna människor även om både en rektor och en doktor också finns i sammanhanget. Ett par män, Irimiás och hans kumpan Petrina, spelar en särskild roll som ryktesvis döda men möjligen bara frånvarande och snart återvändande figurer. Utifall återkommande de enda som dessa av anläggningen och livet övergivna personer knyter några förhoppningar till. 

Och mycket riktigt, de båda dyker upp på värdshuset i ett speciellt läge då en utstött och sinnessvag flicka först dödat en katt med råttgift och sedan själv tagit livet av sig med samma gift. Irimiás håller tal och spelar på de närvarandes skuldkänslor - ett föregivet samtal, men snarast en predikan som utmynnar i att stunden nu är inne för de församlade att bryta upp, följa honom och skapa en ny tillvaro, en mycket ljusare och bättre tillvaro. Irimiás axlar fullt ut den roll av frälsare som han tilldelats och övertygar dem med sin karisma och genomskådande klarsyn. Även tvivlaren tvingas böja sig för kollektivet.

Uppbrottet blir till en tragikomisk exodus som inte leder längre än till ett gammalt gods där man ingalunda lyckas inrätta sig utan på nytt finner sig övergivna. Doktorn som under tiden legat på sjukhus och ensam återvänt till anläggningen stänger in sig med sina damejeanner med sprit och sina dagboksanteckningar, där han bland annat ger en osminkad för att inte säga misantropisk beskrivning av folket kring anläggningen. 

Bokens sista kapitel visar att det doktorn skriver sammanfaller med det som utgör bokens inledning. Cirkeln sluts, som kapitlet mycket riktigt heter. Och doktorn själv blir osäker på om det är galenskap eller ej när han hör en gäckande klockklang från ett obefintligt klocktorn och dessutom tvingas konstatera att han nu styr världen omkring sig i kraft av vad han nedtecknar i skrift: "Och bara det som blir nedtecknat är det som sker".

I ett annat mycket underhållande kapitel beskrivs hur två notarier bearbetar och omvandlar en alltför grovkornig rapport (förmodligen av samme doktor) om personerna kring anläggningen så att det blir ett mer anständigt byråkratiskt dokument. Karakteristiken av fru Schmidt som "ett korkat, storpattigt kjoltyg" omformuleras exempelvis till "en mentalt omogen person med en fäbless att framhålla sina kvinnliga attribut".

Det är en mångbottnad och mycket fascinerande historia som Krasznahorkai åstadkommit. Författaren lyckas fånga rörelser i medvetanden som avspeglar både social utsatthet, främlingskap och existentiell vilsenhet. Svärtan och humorn erinrar om både Kafka och Beckett. Vem eller vad ska man sätta sitt hopp till? Var hämta drivkrafterna? Hur står det till - med meningen, tidens gång och handlingsutrymmet?

Och frågan kvarstår: Måste man vara gud eller galen för att tro sig kunna beskriva tillvaron i all dess mångfald av ting och skeenden?

________________________
Se även min recension av Krasznahorkais "Motståndets melankoli", här.