Spel om slut

Samuel Beckett, den moderna litteraturens absurdist par préférence, är minst lika berömd som nydanande dramatiker som romanförfattare. Själv har jag fortfarande läst alldeles för lite av hans prosa. Men pjäserna, vars svartsynta galenskap jag tidigt lärde mig uppskatta, har däremot funnits med som ett alltid lika lockande avbrott i vanetänkandet.

"Slutspel", som nu går på Stockholms Stadsteater i regi av Thommy Berggren (vem annars? - han verkar vara den som på Stadsteatern ansvarar för det väsentliga dramat i allt det övriga "dramatiserandet"), tillhörde fram till igår kväll de pjäser som jag inte hade sett. Föreställningen är med rätta kritikerrosad, och eftersom några av de allra bästa skådespelare vi har medverkar, är jag glad att jag kunde kombinera lite jobb med detta sublima nöje framåt kvällen.

Som alltid hos Beckett ett kammarspel, denna gång mellan fyra personager - den blinde och lame Hamm (Peter Andersson) i hemmagjord rullstol, hans trogne men lätt uppgivne betjänt Clov (Lars Lind) samt Hamms gamla föräldrar (Ingvar Hirdwall och Anita Ekström) som förpassats till var sin soptunna. Rummet är ett regnläckande källarrum med små gluggar ut mot en värld av huvudsakligen mörker där det mesta tycks vara på upphällningen.

Slut, är vad det det handlar om. Är det inte redan slut går det snabbt mot ett slut. Eller som Hamm säger i en replik: "Det var slut redan från början, och ändå håller vi på". Han vill ha en filt för att han fryser. Men det finns inte någon filt. Så grymt och enkelt är det. Om det nu inte i själva verket är Clov som missunnar honom en. Clov luras ju ibland, det ser vi som sitter i publiken.

Den lynnige Hamms oresonliga krav, hans förskräckliga utgjutelser över allt och alla, prompt parerade med lakonisk saklighet av Clov, bidrar till att en komik uppstår som pendlar mellan sofistikerad ordlek och ädelbuskis. Roligt är det, riktigt roligt. Ibland kanske man vill kväva det gapskratt som ligger närmast till, men spelet medger att vi som publik får skratta mitt i all denna ömklighet.

Beckett har nämligen lagt in så mycket av tokroligt berättande att skrattet så att säga garanteras med själva texten. Ta till exempel pappa Naggs historia om skräddaren som ständigt syr på tok och aldrig blir färdig med byxorna. När den oförliknelige Ingvar Hirdwall sticker upp huvudet ur soptunnan och drar denna historia kiknar jag, och håller tillbaka bara för att inte missa en enda stavelse av denne mästares spel.

Lars Lind gestaltning av Clov får en att tänka att om man stavar namnet med w och lägger till ett n så får vi den figur som känt av intigheten in på bara kroppen på ett sätt som gör att det till sist blir sanslöst komiskt att vi ändå "håller på".  Han säger sig vilja lämna Hamm, men förmår inte slita sig loss utan struttar resignerad ut och in i köket på gnisslande gymnastikskor, lydande Hamms visselpipa.

Skådespeleri är bland annat förmågan att tala så att någonting hinner ske mellan replikerna, någonting som gör illusionen verklig och kanske till och med mer än så, Det är att tidsinställa tystnader och modulera känsloinnehåll. Peter Anderssons spel i detta Slutspel visar vad det handlar om. Och med den sällsamma text som Beckett försett honom med får han tillfälle att excellera i allt från vredens olika nyanser till de poetiska lamentationer över världens tillstånd som detta rika drama också rymmer.

Hela föreställningen är storartad teater, en fullträff till allt - scenografi, regi, kostymering - men framför allt skådespeleri.


Foto: Stadsteatern (Petra Hellberg).