Mahler och Sibelius

Just nu pågår en festival som hyllning till Nordens båda största tonsättare i Stockholms Konserthus. Jean Sibelius och Carl Nielsen fyller båda 150 år och i ett antal konserter spelas deras samtliga symfonier, tillsammans eller jämte en annan tonsättares verk, en sådan annan där det på något sätt kan tänkas finnas affiniteter eller kanske till och med viss påverkan.

Vid söndagens konsert var Kungliga Hovkapellet under ledning av Leif Segerstam gäster med Mahlers fjärde symfoni (1901-02), hans soligaste och som helhet betraktad kanske mest populära, och Sibelius tredje symfoni (1907), ett verk som inte spelas lika ofta som några av hans övriga.

Låt mig på en gång säga att det var feststämning bland både musiker och publik den här aftonen, vilket till sist föranledde musikerna att hylla dirigenten med en touche och dirigenten bekräfta succén med ett passande extranummer, nämligen Sibelius´ "Andante festivo" i ett sjusjungande framförande som lät som om orkestern direktanslutit till den brusande nordanvinden.

Mahlers fjärde symfoni är intagande wienklassicistisk senromantik i närmast mozartsk anda. Det mahlerska idiomet med abrupta kast mellan högt och lågt, skirt och skurrilt är här inte lika påtagligt. Här får de himmelska alpängderna blomma ganska fritt, och även om det under det idylliska hos denne tonsättare alltid lurar en ironisk distansering så framstår även de satyriska danssteg och gälla visslingar som här och var bryter in som mer lustfyllda än skrämmande. Det som i själva verket gör den mahlerska idyllen så attraktiv är att där alltid finns ett tonfall av längtan, som om lyckan ännu bara hägrar, ännu betraktas som i drömmen eller ligger i öar av svunnen barndom.

Den första satsens underbara träblåskvintilerande i dialog med stråkarna och inte minst med inslagen av ljuvlig hornmusik, försätter omedelbart lyssnaren i god stämning. Inte ens andra satsen levererar något bråkigt scherzo, även om musiken som alltid är sammansatt och händelserik. Den tredje satsens långspunna melodiska förlopp i de sirligaste av tonvävar, hölls av Segerstam i ett fint flöde med långsamt växande dynamiska förändringar. Nog var detta rogivande musik i alpängens höga luft, men inte utan tankfullhet och med det sedvanligt kraftfulla utbrott utan vilket det inte hade varit Mahler. När sedan sista satsen avslutas med sopranens (Elin Rombo) "barnsliga" sång om det himmelska kalaset får denna symfoni klinga ut i lugn naivism till harpotoner i stället för vild extas.

Efter paus så Sibelius. Från alpängar och barnkalas till nordiskt barrskogsbrus och flammande norrsken i mörkret. Eller? Har vi inte vant oss att tänka på Sibelius ungefär på det sättet? Min kännedom om hans tredje symfoni var mycket ringa innan konserten. Den starkt rytmiska inledningen med stråkmuller i fräsigt tempo fick mig att tänka på dansanta naturväsen. Men i själva verket är ju detta en mycket stramt komponerad historia där ett begränsat tonmaterial hanteras utan tydliga programmatiska konnotationer. Det händer inte lika mycket som hos Mahler, men visst kan man skönja vissa likheter i så måtto att båda skapade en mycket fantasieggande musik med inslag av både folkmusik och koral. Förutom första satsens medryckande rytmik tilltalades jag särskilt av andra satsens sorgmodiga serenad, ett tema som monomant upprepas och varieras på ett mycket suggestivt sätt.

Det är roligt att kunna konstatera att Stockholm för närvarande har inte mindre än tre eminenta symfoniorkestrar. Operans hovkapell står inte filharmonikerna eller radiosymfonikerna efter i kvalitet, det kan man återigen slå fast efter en konsert som denna. Och Segerstam är en gammal bekant som uppenbarligen har mycket god hand med sina musiker. Hans fryntliga Brahms-apparition och vackra slagteknik i kombination med en musik som han uppenbarligen både känner väl och älskar, borgade för en minnesvärd söndagseftermiddag.


Foto: Jan-Olav Wedin