Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

fredag 11 november 2011

Concertgebouw


Amsterdams konserthus - Concertgebouw - stod färdigt 1888 och har sedan dess haft många stora namn knutna till huset och dess välrenommerade orkester - The Royal Concertgebouw Orchestra. Häromåret rankades orkestern i en enkät bland musikkritiker som världens bästa, i hård konkurrens med de mer omsusade Berlin- och Wienfilharmonikerna. Vad gäller den stora konsertsalens akustik har den allt sedan tillblivelsen räknats som ett hemlighetsfullt underverk, det vill säga så nära perfektionen man kan komma, i varje fall för romantisk orkestermusik. Grote Saal, som den heter på holländska, rymmer drygt 2000 personer.


Bland berömda dirigenter som är förknippade med Concertgebouw märks först och främst Willem Mengelberg (som ordnade med gästspel för både Gustav Mahler och Richard Strauss) och Bruno Walter. Sedan dess har denna orkester lyckats upprätthålla sin tradition och sitt rykte som en av de allra främsta för Mahlers musik. Under senare delen av 1900-talet var Bernhard Haitink en framgångsrik ledare som såg till att orkestern blev rikt representerad i skivkatalogerna. Mina första LP med Bruckners sena symfonier var just med Concertgebouw under Haitink. Han efterträddes av Riccardo Chailly som också stannade i många år och med många goda skivinspelningar som resultat. För närvarande är Mariss Jansons chefdirigent för denna eminenta samling musiker, som ju gjorde ett minnesvärt gästspel i Stockholms Konserthus så sent som i februari i år.


Förra fredagen satt jag där tillsammans med vänner för att lyssna till en orkesterkonsert med Debussy och Stravinskij på programmet. Salen var fullsatt, det förväntansfulla sorlet i publiken blandat med orkestermusikernas kakofoniska uppvärmning var öronbedövande. Den annonserade dirigenten hade fått förhinder och var ersatt av taiwanesen Chou-Chia Lü - enligt speakern direktinflugen från uppgifter på Göteborgs-operan. (Jag vill passa på att banna Göteborgsoperan för dess erbarmliga personinformation på nätet, där regissören av deras Tosca visserligen ges en ordentlig presentation men dirigenten inte bevärdigas med ett enda ord). Lü visade sig vara en beundransvärt säker ersättare (inte minst när man betänker att "Våroffer" med sin extrema polyrytmik måste vara ett mycket svårdirigerat verk) som mycket väl hade kunnat vara ordinarie, vilket man också i efterhand förstår när man tar del av hans meritlista.

Stravinskijs "Våroffer", denna makalösa milstolpe i den moderna musikhistorien, förblir en alltid lika eggande upplevelse, särskilt när en topporkester tar sig an verket. Jag minns en konsert i Berwaldhallen för några år sedan när Valerij Gergiev dirigerade SRSO i samma verk. Det var en brutal rock´n roll-version i ett mördande tempo där klusterackorden var råare än råa och träblåset visslade och ven som pisksnärtar genom luften. Onekligen en häftig upplevelse som förklarade varför ett verk som detta vid premiären i Paris 1913 kunde skapa den skandal det gjorde.

Concertgebouworkestern under Lü bestod oss med en "vackrare" tolkning som inte skrällde lika rått, men som inte var sämre för det. Här kom hela klangspektrumet mera till heders, utan att den rytmiska intensiteten för den skull gick förlorad. Särskilt första delens stormande kulmen var lika häftig som någonsin.

Mer än nöjd efter en sådan upplevelse lämnade vi den vackra salen, steg ut i natten och kunde konstatera att de generösa holländarna dessutom i pausen bjöd på ett glas vitt alldeles gratis. "Det ingår i biljettpriset", sade den förtjusande servitrisen i baren. I champagnebaren fick man dock betala ur egen ficka.


Foto: EJ.

6 kommentarer:

Klinkmann sa...

Lyssnade i går i hörlurar på Frank Martins Petite Symphonie Concertante med Orchestre de la Suisse Romande. Klassisk musik kan vara ytterst spännande och omskakande, det visste jag ju och det var denna. Rigoröst och eruptiskt, svårt att beskriva i ord, spännande instrumentklanger och -kombinationer, oerhört berörande.

Einar J sa...

Roligt att höra att du gillade Martin. Som du vet tycker jag mycket om hans musik. Och det finns en ganska lång opuslista med många andra intressanta verk av hans hand.

Klinkmann sa...

Blev rejält nyfiken på denne tonsättare som du ju skrivit om vid ett flertal tillfällen. Känns som en mycket säregen kompositör i gränslandet mellan tonalt och atonalt. Där finns en psykisk/mental (an)spänning som är markant, en stränghet i formspråket parad med stor uppfinningsrikedom som jag kan tänka mig har med hans kulturella och religiösa bakgrund att göra och med hans okonventionella musikutbildning. Är spänd på att ta del av hans sakrala musik härnäst.

Einar J sa...

Ja, det är intresant att han hade en så speciell bakgrund, inte minst detta med att han i så stor utsträckning var självlärd, eller i varje fall sökte en egen väg och endast via ett par äldre kolleger orienterade sig fram till sin egen modernism. Trots tidigt visat musikintresse studerade han ju som ung i första hand fysik och matematik. Det var säkert formsträngheten som lockade honom in i tolvtonstekniken, men samtidigt lät han sig ju inte alls styras av den på bekostnad av melodisk skönhet(Bach var hans stora ideal!) utan förhöll sig mycket fritt till sådana restriktioner.

Klinkmann sa...

Tänkte lite på en annan modernistisk schweizare när jag lyssnade på den lilla konserten, Arthur Honegger och speciellt hans "tågsymfoni" (om jag får kalla den så), Pacific 231, det är ju inte en hel symfoni utan närmast att jämföra med en sats i ett symfoniskt verk. Martins musik känns mer utmanande, svårare att få grepp om än Honeggers, det jag hört av honom, vilket närmast är symfoni nr 2 (har också några stråkkvartetter och pianomusik av honom i skivhyllan).

Einar J sa...

Lustigt att du nämner just Honegger, som var uppsatt på programmet i Concertgebouw förra fredagen, men som slopades av den inhoppade dirigenten Lü, och ersattes med ytterlihgare ett sstycke av Debussy.
Det som skulle ha spelats var ett annat av Honeggers kortare symfoniska stycken - Rugby. Eftersom det inte är så ofta man stöter på musik av Honegger tyckte jag att det var lite synd.
Hörde dock så sent som igår kväll på den franska tv-kanalen "mezzo" en sats ur hans "liturgiska symfoni", som gav mersmak.
Annars har ju inte fransk 1900-talsmusik (dit man på sätt och vis måste räkna schweizaren Honegger, tillsammans med kamraterna i Les Six) särskilt mycket av just symfoniker att skryta med.
Det finns dock en som jag gillar skarpt, och som jag ofta återvänder till, nämligen Albert Roussel. Tyvärr lika lite spelad som Honegger i konserthusen, men väl värd att bekanta sig med via flera goda skivinspelningar.