András Schiff, bäst med Beethoven

Andras Schiff hör till samtidens främsta pianister, en musiker vars konserter jag aldrig missar när de ges på rimligt avstånd från min uppehållsort. Sist var det bekvämt på hemmaplan i Uppsala, där han spelade Bachs Goldbergvariationer på ett sätt som jag bevarar som ett oförglömligt musikminne.

I förra veckan var han stockholmsfilharmonikernas gäst i den dubbla funktionen av både pianosolist och dirigent. Programmet var klassiskt med musik av Schubert (Uvertyr till Rosamunda) och Haydn (Symfoni nr 97) och efter paus Bachs femte klaverkonsert och Beethovens första pianokonsert, det vill säga hans först publicerade.

Nog var det först när maestro Schiff intog pianopallen som konserten lyfte på allvar. Bachs välbekanta klanger i adagiot - droppande, ljusa och klara. Och när Schiff spelar Bach på en modern flygel så spelar han klaver såtillvida att han undviker pedal, vilket skapar klarhet men också kan leda till en viss stolpighet om accenterna överbetonas.

Finalen med Beethoven var uppenbart det som dirigent och musiker lagt ner sin mesta själ i. Av gigantens fem pianokonserter är det ju de tre sista som oftast framförs. Jag måste erkänna att jag först i torsdags insåg vilket inspirerat och inspirerande verk denna första (kronologiskt sett egentligen tredje) konsert i C-dur är. Imponerande virtuos i yttersatserna och med en mellansats - largo - där wienklassicismen gifter sig med ljuv romantik. När Beethoven tillfälligt lämnar dramatiken och växlar in på lyrikspåret blir det inte sällan, som här, en stilla vandring i pastorala nejder, en melodi som gnistrar i diskanten.

Och som extranummer bjöds vi inget mindre än en sats ur Waldstein-sonaten. Det kändes som en välkommen tjuvstart på det stundande Beethoven-jubileet nästa år.

För den som i likhet med mig kanske ännu inte riktigt fattat hur märkvärdig den första pianokonserten är, rekommenderas ett besök på Youtube, där Daniel Barenboim är solist och dirigent för Staatskapelle Berlin i en mycket bra liveinspelning.

Foto: Jan-Ola Wedin

Fjärilsskådande

Den sommar som nu är till ända uppvisade en sällsynt rikedom av praktfjärilar som väckte mitt gamla lepidopterologiska intresse till liv. Även om jag inte längre går omkring med håv gavs många tillfällen att med kamera smyga sig på och fånga dessa graciösa varelser.

Utan att behöva ge sig ut på jakt påträffar man vanligtvis nässelfjäril, påfågelöga, citronfjäril och pärlemorfjäril av de stora färgstarka flygarna. I år har jag (i Uppland där jag finns) sett relativt få exemplar av påfågelöga medan jag däremot aldrig varit med om att ett så stort antal amiraler besökt trädgårdens blommor och fallfrukt som under denna augusti-september. Ibland har det varit sex, sju stycken samtidigt på äppelkalasen.

Förutom dem som syns på bilderna här har jag även sett vinbärsfuks och sorgmantel, den senare rentav inne i stan utanför porten där jag bor.

Givetvis skulle jag gärna ha velat se apollo, mnemosyne och makaon också, men det hade krävt en mer aktivt uppsökande verksamhet. 

Och nu när det är över för den här gången tar jag på nytt fram Inger Christensens "Samlede digte" och läser det enastående verk som sonettkransen "Sommerfugledalen" utgör. 

Sommarfåglar är alltså vad de kallas på danska. Och de femton konstfullt sammanvävda sonetterna slutar med några rader, som fastän blytunga står där framkallade på tunna, sköra vingar:

Hvem er det der fortryller dette møde 
med strejf af sjælefred og søde løgne 
og sommersyner af forsvundne døde? 

Mit øre svarer med sin døve ringen: 
Det er døden som med egne øjne 
ser dig an fra sommerfuglevingen.

Hela denna sonettkrans, ett veritabelt krön i nordisk poesi, finns att läsa här.

Foto: EJ

Vid tvåtiden i natt

En vacker fjärilssommars övergång i en annan kyligare och mörkare årstid, som alltid en anpassning. Efter den 28 augusti en anpassning till en annan tid med stora hålrum i timmarnas och dagarnas gång. Hålrummen stavas Issa.

Vi skulle ha klippt klorna borta i källarlokalen på Geijersgatan, ditåt du inte ville gå när du anade varthän det bar, men det var så dags. Vi skulle sedan ha städat och stängt landet, och vi skulle så småningom också ha inrättat oss med det bökigare vinterlivet i stan med mössor och handskar och för din del koftan om din magra lilla kropp.

Men dina liggplatser i rummen står tomma. Tvåtiden i natt vaknade jag till, men inte av krafsandet på sänggaveln för att du ville byta sovplats, lyftas upp och kura ihop dig nere i knävecken hos oss. 

Javisst, så sant, vi skulle ha klippt klorna.

Foto (klickbara): EJ

Absurt, sa Ionesco

Jag har en fäbless för teater som drar åt det absurda. Särskilt när man befinner sig i viss förstämning kan en distanserande scenisk framställning av livets mörka och tragikomiska sidor verka befriande, kanske till och med en smula upplyftande. Sorg, vrede, fruktan - dessa basala affekter liksom på avigan, som sarkasmer och grimaser i fåfängt motstånd mot nihilistisk uppgivenhet. 

Beckett är givetvis den store mästaren, men det finns andra också, Ionesco till exempel. Jag läste Leif Zerns recension i DN och förstod att jag borde se Tobias Theorells uppsättning av "Stolarna" på Dramaten. 

Johan Ulveson och Kicki Bramberg är mycket underhållande som gubben och gumman, det gamla halvsenila paret som smågrälande struttar omkring och försöker ordna sittplatser åt alla imaginära gäster som strömmar till för att åhöra det enastående budskap som gubben länge burit på, och som Talaren nu äntligen kommer att meddela världen. 

De är två clowner utan lösnäsa som bara genom sin mimik, gestik och känsla för varierad och exakt rytmik i replikväxlingen gestaltar ömklighet och inbilskhet, servilitet och narcissistisk uppblåsthet.

Hybris är gubbens försvar mot ett helt livs misslyckande. Han blev aldrig mer än i fantasin den betydande person han föreställer sig vara, fick aldrig erfara den upphöjelse som prefixet chefs-någonting bekräftar. Det hjälper föga att gumman i sin könsbestämda roll gör allt hon kan för att underblåsa makens storhetsvansinne.

Båda befinner de sig på en ö, åldrade och övergivna av andra och varandra, berövade både meningsfullt liv och uppbyggliga minnen. Vilket ytterligare understryker det orimliga i att några verkliga personer står bakom de ideliga knackningarna på dörren som föranleder deras hetsiga ordnande med stolarna.

När scenen är fylld med gula stolar ska då slutligen talet hållas. Ur högtalaren kommer förstås inget annat än ett otydbart gurgel. Och här är min enda, marginella, invändning mot denna i övrigt så tonträffsäkra uppsättning, nämligen att det där budskapet i sin innehållslöshet borde ha ägnats en större prosodisk omsorg som bättre matchade den i övrigt så rytmiskt medvetna föreställningen.

En mycket sevärd fars är det, byggd på det mänskliga självbedrägeriets ack så intrikata konstutövning. Frågan kvarstår: Hur kan det som är så tomt och tragiskt ändå bli så roligt?

Foto: Sören Vilks

Blåklocka ring!

Jag gick längs en väg och såg sommaren blekna och börja försvinna. Strofer från en visa jag länge tyckt om tonade upp inom mig när i ett dike septembers vackraste blomma lät höra en stilla klämtning i den förvånande ljumma vinden. 

"Blåklocka, ring lilla syster..." "Kommer den, kommer den inte, tiden då sorgen blir liten..." 

Ja, inte bara några strofer utan visan som helhet, den som börjar "Prästkrage säg lilla bror...", sjöng jag utan att lyfta ett pianofinger, gående tyst för mig själv. 

Det är den i Erland von Kocks tonsättning. Jag vet att det finns andra också, men just den har följt mig sedan unga år.

Prästkrage, säg lilla bror,
kommer den, kommer den inte,
Tiden då sorgen blir liten,
tiden då glädjen blir stor.

Blåklocka, ring lilla syster,
spindel, spå i ditt nät
Göken som ropar i öster,
vet nog en hemlighet!

Daggkåpa, torka din kind,
ärenpris, torka ditt öga
på förklädet östanvind!
Flyg lilla nyckelpiga,

flyg till matmor och fråga:
Kommer den så som jag tror,
tiden då sorgen blir liten,
tiden då glädjen blir stor?

Vem poeten är? 
Ingen mindre än Gunnar Ekelöf.

(Ur: Sorgen och stjärnan, Bonniers, 1936)

Foto: EJ

Möte på Sveavägen

- Kommer du ihåg Dan Waern?

En okänd man stannade mig på Sveavägen och mönstrade mig vänligt och förväntansfullt. När jag svarade att jovisst minns jag honom från min barndom var det ofrånkomligen med en undrande uppsyn; vart ville han komma med sin fråga?

Mannen var uppenbart en stor beundrare av den store löparen och kunde snart berätta att han själv rätt nyligen träffat honom. Det var inte alls långt från där vi stod just nu, lät han förstå med en svepande armrörelse i riktning mot Odenplan. 

- Så han lever fortfarande, sa jag artigt.

- Javisst, sa mannen, han är 86 och mycket vital. Ingen sån alls, la han till och förde båda händerna framför magen i en bågrörelse som samtidigt klargjorde vad han själv saknade.

- Jag har sprungit Stockholm maraton tolv gånger, fortsatte han, joggar fortfarande varje dag, jag är 76. 

- Och knän och höfter håller?

- Inga problem! 

Jag började förstå att jag på något sätt borde dela hans tillfredsställelse med sig själv för att sedan på ett hövligt sätt kunna avsluta samtalet och skynda vidare. Så jag säger något allmänt uppskattande om lyckan av goda gener. 

- Ja, jag har två systrar, 94 och 96, och ingen av dom äter medicin, inte ens en alvedon, säger mannen till sist. 

Jag sträcker fram min hand för att ta adjö. Han tar den i ett mycket stadigt grepp och vi skiljs åt i känslan av att han på bara någon dryg minut lyckats förmedla sin triumf, sin seger över åldrande och död.  

Då och nu

En vecka har gått. Jag är ensam tillbaka i stan för plikters skull. Känner när som helst hur vågen kommer och sköljer över mig. När som helst, i varje trappa eller vägkrök och inför vilken rutin eller återkomst som helst - tanken att senast jag var här var Issa också här. 

Tiden kluven i ett före-efter. Då och nu.

Foto: EJ

Gråstenen i skogsbrynet

Issa är död. Hon vilar nu djupt under jord,
begravd intill en lönn i skogsbrynet.

Jag upprepar: Issa är död. Jag fattar det, 
åh nej det gör jag inte. 

Kan vi inte ta om det ifrån början
eller från och med i onsdags ta en annan väg? 
Nej, inte heller det.

Jag fann utan att söka en sten, helt nära 
mina fötter låg den, en välformad gråsten 
i väntan på att tas i bruk som äreminne,

för tung att lyfta men som lät sig ruckas
från sin grop och rullas fram på plats.

I s s a - jag läste in ditt namn i stenen, 
så som det står ristat i mitt inre livet ut.

Du tillgivna och kloka lilla varelse från 
en hundvärld den du ville dela, och därför 
lät mig ana ett och annat om. 

Jag visste att du kunde dö och förstod
att det en gång skulle göra mycket ont, men ändå inte så förtvivlans ont.

Död, jag upprepar det, men i min saknad 
ser och hör jag dig livs levande 
vart jag än vänder mig

i rummen och på de stigar där vi länge 
vandrade tillsammans, förbi kända buskage och dikesrenar, desamma som i tisdags.

Nu hörde jag dig resa dig från en
av dina många liggplatser och ruska liv 
i din viga och gracila kropp.

Nu hoppade du upp i sängen, la dig på rygg
och bad om att bli kliad på magen.

Nyss hörde jag ditt välkomstskall och kände
din tungas sträva lenhet i min hand. 

Nyss såg jag i dina stora mörka ögon 
din tysta fråga och jag svarade som alltid:
husse kommer snart tillbaka.

Och du? Nej, inte du.

Gråsten bär ditt namn och överlever oss båda.

Foto:EJ

Höstkalendern

Den text som följer här skrevs i förrgår då Issa fortfarande var i livet. Det var ju inte minst för hennes skull, för den stora plats hon tog i G.s och mitt liv, som kalender och planering behövdes även för ett pensionärspar. Planering så att reservmatte kunde rycka in, och allt kunde löpa på som vanligt. 
Den här hösten blir nu på allt sätt annorlunda, men desto större anledning att hålla fast vid kalenderns förhoppningsfulla noteringar om levande musik.

Till förberedelserna för höstsäsongen hör att boka biljetter till några av de mest lockande evenemangen under de närmaste månaderna. I sedvanlig ordning har jag lusläst programmen för de konsertestrader och teaterscener som jag oftast besöker i Stockholm och Uppsala. Några av russinen i kakan tänkte jag nämna.

För att börja med det kostsammaste: Kungliga Operan har hakat på den goda idén att sätta upp ett senromantiskt verk som inte på mycket länge hört till vanligheterna men som på senare år återkommit på världens operascener, nämligen Franz Schrekers "Die ferne Klang". 

Schreker var oerhört stor fram till och med 1920-talet, och just den här operan från 1910 blev det stora genombrottet som spelades överallt, faktiskt även på Stockholmsoperan 1927. Med sin djärva harmonik uppfattades Schreker av sin samtid som progressivt modern, av nazisterna dock som entartet. 

Libretton handlar om kärlek med förhinder - så klart den gör det. Ett hägrande konstnärskap, en fjärran klang lockar tonsättaren Fritz att lämna sin kärlek Grete, som dock aldrig upphör att söka efter honom. Fritz finner aldrig den där klangen som hela tiden gäckar honom, men som till sist för honom tillbaka till Grete, om än för sent. Operan annonseras nu i Stockholm med frågan: Väljer du ditt liv eller är vår existens ödesbestämd?

Inte mig emot blir denna höst ännu en Mahler-höst. Den andra symfonin, "Uppståndelsesymfonin", ges i Konserthuset den 9/11 med Filharmonikerna och gästande dirigenten Christoph Eschenbach. Eric Ericsons kammarkör och sångsolisterna Anna Larsson och Marisol Montalvo medverkar också i detta existentiella drama som för en gångs skull hos Mahler slutar i extatisk triumf över döden: "Hör auf zu beben, Bereite dich zu leben!" 

I Berwaldhallen spelar Radiosymfonikerna under Daniel Harding Mahlers tredje symfoni, den långa och naturdyrkande, i vilken som bekant även en sångsolist ingår, den här gången ingen mindre än Anne-Sofie von Otter. Det sker i början av december.

I september, närmare bestämt den 26/9, kan man se och höra Andras Schiff som både pianist och dirigent i ett gediget program med Schubert, Haydn, J S Bach och Beethoven. Pianokonserter av de båda sistnämnda.  Biljetterna till både denna konsert och Mahler-tvåan släpps klockan 11.00 nu på torsdag 29/8.

Stockholms Konserthus har en fin tradition av pianorecitaler med många framstående pianister. Ständige Grigory Sokolov kommer med ett som vanligt ännu ej annonserat program i oktober. Som medlem av hans trogna beundrarskaran finns jag förstås på plats. 

En annan rysk pianist av en yngre generation, Arkadij Volodos, är mig veterligt för första gången i Stockholm den 17 november och  spelar verk av Franz Liszt och Robert Schumann. Det ska bli intressant att höra honom live, virtuosen som alltid får högsta beröm för sina skivinspelningar och som för några år sen överraskade med en cd-utgåva av Federico Mompous musik. En magiker vid pianot som kanske till och med kan få en att associera till Sokolov?

Jag nämner gärna också en ung italienska, Beatrice Rana, vars cd med bland annat Bela Bartoks "Out of Doors" kom för några år sedan och gjorde mig mäkta imponerad. Hon ger ingen solokonsert utan spelar Tjajkovskijs pianokonsert i b-moll tillsammans med filharmonikerna. Men då har vi redan passerat nyåret och skriver den 16 januari.

Teater? "Dövheten" (Dramaten) gör mig lite nyfiken på hur Niklas Rådström använder sig av Beethoven för att skildra "absolut gehör, känslomässig dövhet och skapande samspel". Beckett är jag ju förtjust i, och en ny uppsättning av "I väntan på Godot" (också Dramaten) väcker onekligen förväntningar. Stackars dem som ska leva upp till dem...

Höstresan går till - ja förmodligen Italien. Det blir mer och mer av återvändande till de gamla säkra resmålen. 

Drei Intermezzi, Op. 117: II. Andante non troppo e con molto espressione

Jag söker och finner ett visst mått av lindring i den här musiken, så ypperligt tolkad av Arkadij Volodos.

Sista bilderna

Min själ är i lamslaget uppror. För bara ett par timmar sedan var världen en annan.

Ryska toner

Jag återvänder gång på gång till Sergei Rachmaninov, alltmer övertygad om att han är och förblir Rysslands största romantiska geni. Det är för pianomusiken förstås, säger ni, men nej inte bara för den. Tjajkovskij får ursäkta, men min värdering beaktar symfonierna och annat också, inte minst den andra symfonin.

Nu när sommaren går in i det antagligen sista högtrycket och de mörka molnbankarna och det i år så frekventa åskmullret från både när och fjärran åtminstone tillfälligt tystnat, går jag till olika inspelningar av pianopreludierna. Visst är det återigen läge för en omgång ryskt, det vill säga kanske lika mycket nordiskt, vemod. 

För flera år sen skrev jag (här) om det fjärde preludiet i opus 23, fortfarande en av höjdpunkterna i musiken för solopiano av denne tonsättare som själv kanske var den allra främste pianisten genom tiderna.

Nu vill jag framhålla nummer 1 i fiss-moll i samma opus. Jag lyssnar till Svjatoslav Richter i en femtio är gammal liveinspelning från Manchester. Och jag läser ett par korta kommentarer som försöker karakterisera detta stycke. 

Richter själv konstaterar i en anteckning kort och gott att det är dystert och poetiskt, medan den berömde ryske pianopedagogen Heinrich Neuhaus, som höll just fiss-mollpreludiet för att vara det bästa, tyckte sig uppleva en rysk afton i friska luften vid en damm när dimman stiger.  

Det finns en damm i närheten av det lantställe där jag tillbringat större delen av sommaren, ett litet vattendrag tätt omgärdat av svärdsliljor och rejäla dungar kaveldun. En rörhöna med familj har slagit sig ner där, men visar sig bara i undantagsfall när Issa och jag passerar. Nu är svärdsliljorna sen länge utblommade och kaveldunets kolvar har mörknat och bestånden står likt väpnade plutoner i stram givakt. I skymningen efter solvarma dagar och sjunkande temperatur kan dimstråk anas, även om de framträder som tydligast i det matta gryningsljuset. 

Om det är ruvande missmod eller bara det kära gamla rysknordiska vemodet i dimmig dov kromatik som hörs i vänsterhandens fint varierade ostinato, det får bli varje lyssnares ensak. Tillsammans med högerhandens elegiska melodi samlar sig musiken till en stegring i diskanten som rör upp känslorna ordentligt. Innan den på nytt sjunker och återgår till grundstämningen och en coda som eftersinnande tycks vilja tillägga att ja, så var det med den saken. 

Dessa fyra minuter musikalisk poesi finns i Richters version på Youtube här.

Foto (överst): EJ
Fotot av Rachmaninov på sitt sommarställe 1910 är ett lån från Wikipedia.

Lars Gustafssons postuma roman

Det är med sorgblandad förtjusning jag i sommar upptäcker att det finns ännu en roman av Lars Gustafsson. Den kom för ett par veckor sedan och heter "Dr Weiss sista uppdrag" (Norstedts). Glatt överraskad anar man samtidigt både av titeln och det faktum att kvarlåtenskap trots allt är en ändlig sak att detta torde vara det sista vi hör från herr Gustafsson. Jag läser och inser hur mycket jag saknar denne egensinnige betraktare av världen, den värld av poetisk saklighet och gäckande mystik som var hans.

Det är en tunn bok på endast 120 sidor men med en märkvärdig densitet som på ett mycket gustafssonskt sätt väver samman några av de viktigaste trådarna i hans tankevärld.

Det sker i form av en fantastik som även tidigare lockat honom, dock mer besläktad med Jorge Luis Borges ficciones än med traditionell science fiction. Genom sin protagonist, dr Weiss, gör han här en totalt gränsöverskridande tidsresa med drag av pikaresk, som vanligt med stort utrymme för en omfattande lärdom omsatt i kreativ spekulation och för växlande miljöer åskådliggjorda med sinnlig precision.

Gustafsson vänder sig till dem som tolererar en hög grad av osäkerhet i närmandet till de existentiella grundfrågorna, i synnerhet dem som i lika mån inspireras av matematikens och den moderna astrofysikens svindlande abstraktioner som av de försonande skönhetsvärden som tillvaron också erbjuder. 

Alltså, slutligen då herr Gustafsson i skepnad av en dr Weiss. Men vari består uppdraget? Och av vem är det givet? Det antyds att Weiss skulle behöva bekräfta sin anknytning till ett gammalt ordenssällskap efter den djupsinnige munken Fredegesius av Tours från 800-talet, han som skrev om intet och mörkret och som frågade sig om inte ingenting i själva verket också är någonting. 

Försatt i full frihet med en även för honom själv oförklarlig förmåga att fritt förflytta sig mellan olika rumstider, de tillvarons baksidor där sådant som framtida minnen och ålder i negativa tal tillhör den ofattbara ordningen, är dr Weiss på jakt efter en förlorad, möjligen gömd, sak eller anordning som en gång gått honom ur händerna och av dunkla skäl borde återbördas till, ja vem? Kanske till dr Weiss själv, eller den ordensmästare som förser honom med vägledning och för berättelsen nödiga scenarier.

Den eftertraktade anordningen har många namn och nämns också som Botemedlet eller Remediet, även som fredegesiusbrödernas förlorade Klenod eller Järnkronan, senast sedd i katedralen i Ravenna, om det nu inte var i en antikbutik i Stockholm vid randen av den grop som bildades när Klarakvarteren revs. Denna Järnkrona  är enligt legenden en kraftfull Intelligensförstärkare och som sådan ett sällsynt maktmedel.

Frågorna är och förblir många och ofta obesvarade; bara att ställa dem visar den prekära situation, den ytterst oklara och farofyllda belägenhet som dr Weiss befinner sig i. Varje gång en dörr, en trappa, en genomskinlig vägg öppnar sig uppenbaras oväntade miljöer och sammanhang, där mer eller mindre bisarra händelser utspelar sig som ändå på något drömlikt eller hallucinatoriskt sätt ingår som ett led i jakten på det fruktade Botemedlet, vilket det kanske kan dröja årtusenden innan det uppfinns, men å andra sidan kan ha förskjutits långt bakåt i tiden. 

Vid ett tillfälle i ett av rummen, ett slags museum eller minnespalats med obegripliga föremål från förflutenhetens djup eller framtidens förflutenhet, är för ett ögonblick svindeln total för inte bara dr Weiss. 

Förbjudna skrifter avslöjar den katastrofala makt den åtnjuter som kommer i besittning av Intelligensförstärkaren. Instrumentets makt ligger i dess avslöjande av hemligheten "om vår och hela universums existens". Dock är priset för "denna ocean av begreppslig klarhet och makt" mycket stort: insikten om den mänskliga existensens totala intighet.

En sak är klar - man behöver inte greppa all eventuell logik i denna hallucinatoriska pikaresk för att ha utbyte av de beskrivningar av rum och landskap som författaren levererar på sin allra vackraste prosa. Såväl det gamla skeppsvarvet, det engelska pensionatet, hästdroskorna och de antika luftskeppen, som det ödsliga och vattensjuka myrlandet eller den sista stranden vid havet skildras med den lyriska klarhet som vi känner som Gustafssons egen, och som trots allt åtminstone på ytan förankrar berättelsen i en känd, förnimbar verklighet. 

Gör som jag, börja om från början efter första läsningen. Första kapitlet har för övrigt rubriken "Sista kapitlet" och den här stora lilla romanen håller garanterat för många omläsningar.

Rakt in i hösten - med ännu en av alla dessa svenska storsångare

I förrgår möttes jag av de första pustarna av den svala, lite råa höstluften, en försiktig erinring om vartåt det lutar. Det är sensommar med en viss respit för de somriga sysslor som ännu återstår. I år har jag deltagit i rensningen av klottistel i beteshagarna och plockat vinbär och hallon från buskarna på gården. Dessutom satt två sorters snaps: johannesört och havtorn. 

Ett lantliv går in i slutfasen och börjar så smått inriktas på stadslivets mer abstrakta odlingar. Svampplockning står dock också på dagordningen innan åkrarna vänts, frostnätterna sätter in och skogen börjar skifta färg. Förutsättningarna i år syns goda; de många och kraftiga åskskurarna borde ha gjort sitt till.

Jag har redan tjuvstartat den urbana höstens aktiviteter med ett konsertbesök. En av Konserthusets sommarkonserter sammanföll lyckosamt med datum för ett ärende i Stockholm. Jag ville väldigt gärna höra vår nya stjärnsopran i de kanske vackraste orkestersånger som finns från 1900-talet: Richard Strauss´ "Vier Letzte Lieder". 

Nog är det märkligt att Sverige begåvat världen med så många storsångare och fortfar att göra det. Mest är det sångerskor - tänk på Jenny Lind och Kristina Nilsson på 1800-talet, på Birgit Nilsson och Elisabeth Söderström och sedan samtidens alla andra lysande operaartister, ingen nämnd och ingen glömd. Den senaste i raden är en namne till en av de nämnda, med endast förnamnet lite annorlunda stavat. Det internationella genombrottet har redan skett och vår nya Christina Nilsson förutspås en strålande karriär.

Strauss tonsatte alltså fyra dikter - tre av Herman Hesse och en av Joseph von Eichendorff - alldeles i slutet av sitt liv, dikter som andas ett slags mild höstlighet, med vemodiga omskrivningar av döden som september, sänggående och aftonrodnad. Den första handlar visserligen om våren, men väl endast som drömd kontrast till septembers sorgsna trädgård. 

Alla stora sopraner har dessa sånger på repertoaren, och att så tidigt i karriären ge sig på dem är ganska modigt. Här avslöjas nämligen vad man besitter av musikalisk uttrycksfullhet och mognad, visas om man i en och samma fras kan gå från stilla melankoli till uppblossande hänförelse. Långspunna melodier svävar mellan tonarterna, den täta orkestersatsen skimrar av senromantisk harmonik, där även några undersköna solistiska inslag förekommer (hornen i slutet av andra sången, violinsolot i den tredje!).

Och vad kan man säga? Stor är lyckan att höra sång som så till synes utan ansträngning genombryter orkestern, stiger och sjunker, sväller och lyfter. Det var tårframkallande vackert. Och när slutligen frågan under promenaden in i aftonrodnaden lugnt och stilla ställs - "Ist dies etwa der Tod?" - måste nog den upplyftande glädje man känner skrivas på konto katarsis.

Det fanns annat på programmet också, dels syskonen Mendelssohn med var sin uvertyr och dels samme Strauss´ uppvisande sin tidigt utvecklade ekvilibristik i den symfoniska dikten Don Juan.

Men det var Christina Nilssons sång som jag bevarar som en oförglömlig upplevelse. Jag vill mena att hon med sitt framförande faktiskt matchade den bästa inspelningen jag vet av detta verk: den med Gundula Janowitz och berlinfilharmonikerna under ledning av Herbert von Karajan.

För övrigt kan jag konstatera att en kvinna som dirigent numera är så vanligt förekommande att det inte längre är någonting anmärkningsvärt. Torsdagskvällens gästdirigent är även hon ett nytt stjärnskott som bland annat kommer att ta över Residentie Orkest i Haag, Nederländerna. Anja Bihlmaier heter hon som ledde stockholmsfilharmonikerna på ett utmärkt sätt.


Foto: Jan-Olav Wedin

Fjärilsliv

Jag är på landet när högsommarvärmen till sist kommer och fyller luften med fjärilar. I UNT läser jag att den sällsynta (och givetvis fridlysta) Mnemosynefjärilen glädjande nog blivit vanligare i just de trakter där jag befinner mig. Den har jag ännu inte lyckats sikta, men däremot den inte heller så talrika Tistelfjärilen, som en ljuvlig kväll sitter och väntar på mig och Issa på vår grusväg hemåt mellan hagarna där korna betar till höger och hästarna till vänster.

Kanske har den nyligen krockat med något motorfordon och därför visar sig så maklig och oskygg. Mitt närmande tycks inte bekomma den alls och jag kan med kameraögat fånga dess vackra teckning på både ovansidan och bakvingarnas undersida. Tistelfjärilen är en långväga gäst som kommer med de varma vindarna från Nordafrika, en långväga migrant som varken återvänder eller övervintrar.

Det rapporteras också om ökad närvaro av den mörka blåskimrande Aspfjärilen, vilket är ännu ett glädjande tecken bland alla dystra kommunikéer om vår hotade natur. Aspfjärilen ser man sällan, eftersom den mestadels håller sig i trädkronorna och endast lockas till marken av fekalier och vattenpussar. Det var länge sen jag hade turen att stöta på den, en minnesvärd händelse för en förhållandevis passiv fjärilsskådare som jag.

I den höga temperaturen, som nu åter är som bortblåst, har jag suttit med min läsning i en skuggig del av trädgården med boken oftast liggande i knät. I stället låtit mig hänföras av stillheten och ljuset, blomningen och dofterna. För varmt för fysiska ansträngningar, men utmärkt för fritt flytande perception med åtföljande flyktig reflektion - en fjärilslik tankeflykt kanske man kan säga.

Stilla vindilar förmår bara ruska lätt i de yttre skikten av gårdens tre väldiga lindar som tillsammans med en lika väldig lönn bildar ett lövverk som från mitt håll bildar en gemensam gigantisk kupol. Vilket liv göms inte i dess inre? Finns högst däruppe kanske även en Aspfjäril?

Intill mig i rabatten ser och hör jag humlorna, som i år verkar vara av mindre storlek. Humlan surrar, fjäriln prålar, endast flugorna irriterar. 

Men nu är kylan tillbaka igen, och en mer sammanhängande läsning kan ta vid på nytt. Jag har läst John Williams imponerande Vilda Västern-bok, "Butchers Crossing", en annan amerikans - Frederic Prokosch - exotiska skildring av det vilda Afrika, därtill Goethe och en modern italiensk poet. En så kallad salig blandning, till vilken jag hoppas åtminstone till dels kunna återkomma. Vilket inte hindrar att jag först och främst önskar mig åter ett åtminstone måttligt mått av högsommarvärme.

Foto: EJ