Möte på Sveavägen

- Kommer du ihåg Dan Waern?

En okänd man stannade mig på Sveavägen och mönstrade mig vänligt och förväntansfullt. När jag svarade att jovisst minns jag honom från min barndom var det ofrånkomligen med en undrande uppsyn; vart ville han komma med sin fråga?

Mannen var uppenbart en stor beundrare av den store löparen och kunde snart berätta att han själv rätt nyligen träffat honom. Det var inte alls långt från där vi stod just nu, lät han förstå med en svepande armrörelse i riktning mot Odenplan. 

- Så han lever fortfarande, sa jag artigt.

- Javisst, sa mannen, han är 86 och mycket vital. Ingen sån alls, la han till och förde båda händerna framför magen i en bågrörelse som samtidigt klargjorde vad han själv saknade.

- Jag har sprungit Stockholm maraton tolv gånger, fortsatte han, joggar fortfarande varje dag, jag är 76. 

- Och knän och höfter håller?

- Inga problem! 

Jag började förstå att jag på något sätt borde dela hans tillfredsställelse med sig själv för att sedan på ett hövligt sätt kunna avsluta samtalet och skynda vidare. Så jag säger något allmänt uppskattande om lyckan av goda gener. 

- Ja, jag har två systrar, 94 och 96, och ingen av dom äter medicin, inte ens en alvedon, säger mannen till sist. 

Jag sträcker fram min hand för att ta adjö. Han tar den i ett mycket stadigt grepp och vi skiljs åt i känslan av att han på bara någon dryg minut lyckats förmedla sin triumf, sin seger över åldrande och död.