Ank-haren som tankedikt

Det finns en perceptuell illusion eller paradox som kallas ank-haren och som bland annat blivit känd för att Ludwig Wittgenstein använt den i ett filosofiskt resonemang om att se att och se som. 

Jag ska inte fördjupa mig i hans tankegång närmare än så. Skälet till att jag visar bilden här ovan är att jag upptäckt en italiensk poet, Valerio Magrelli, som också knutit an till den här bilden i en diktsvit som ingår i ett urval av hans poesi som kommit på svenska i Lars-Håkan Svenssons översättning (ellerströms, 2016).

Magrelli visar sig vara en intressant tankediktare, det vill säga en som inte bara centrallyriskt registrerar känslor och stämningar, utan även reflekterar kring kunskap och existentiella villkor i det som möter oss som sanningar och villfarelser. Det betyder inte att han endast vänder sig till intellektet, men han vill med ett ibland enkelt och distinkt, ibland mer högstämt lyriskt språk beskriva delar av verkligheten som kanske inte så ofta brukar behandlas poetiskt. Vilket gör att jag när jag läser dessa dikter finner att något blir beskrivet på ett nytt, intresseväckande sätt.

Vi ser två i en. Vi ser antingen ankan eller haren, först ankan, sedan haren, men kämpar förgäves med att få syn på ank-haren. Magrelli försöker trots allt att betrakta den som en individ och diskuterar skuld och oskuld, likgiltighet och ansvar i den dubbelhet som vidlåder denna dissocierade figur, som inte ens i det ögonblick den själv ser sig i spegeln skulle se sig vara båda. Det är alltså temat Janus-ansiktet, dr Jekyll, det dissocierade tillståndet och vår egen bristande självkännedom Magrelli vill åt.

Sådana monster känns inte vid
sin monstruösa sida
förutan vilken självinsikt inte är möjlig.
Ankans grymhet hör till haren
som faktiskt inte av en slump ser åt andra hållet.

Ank-haren förfogar över två världar men var bor den, var är den hemma? Och poeten skräms av att "samtalets heliga liturgi" plötsligt en dag omintetgörs "när haren visade sig för mig / och svarade då jag talade med ankan". Switch over. Allt utspelar sig i ett undermedvetet som befinner sig på samma plan, i samma gestalt utan djupdimension.

Jag har kommit till följande slutsats:
ondskan behöver spelrum,
man kan inte göra allting hemmavid.
Man behöver en tillbyggnad, ett alias, en dubbelgångare,
åtminstone ett meta-jag
(den mumifierade mamman i Psycho).
Man behöver haren, delegatdjuret,
en bärbar syndabock
som kan bära brottets tyngd.
Det är bara en fråga om utrymme,
om att bereda plats för likgiltigheten.

Magrelli drar med sig läsaren i en tankelek som i sitt fantasifulla allvar onekligen är utmanande. Sådan kan den goda poesin också vara.

Sokolov i tonarten C, dur och moll

Han kommer troget åter, den store pianisten. Och själv är jag alltid där på plats, om jag inte är sjuk eller bortrest en lika trogen åhörare varje år. Vi känner honom nu, trots att han aldrig yttrat ett ord. Vi känner förväntningarna när vi slår oss ned i fåtöljen och ser flygeln framrullad mitt på scenen. Snart ska ljuset dämpas med fokus på just den. Sorlet tystnar och vi väntar. Snart ska dörren till höger öppnas och vår vän Grigory ska börja promenaden de sexton stegen fram till den svarta flygeln, sedan buga sig, kasta frackskörten bakåt över pianopallen, sätta sig och genast lyfta händerna. Om något ögonblick stannar all annan tid än musikens egen.

I år annonseras Mozart och Schumann, och vi vet att åtskilligt mer finns i det otryckta programmet. Han spelar i ett sträck utan onödiga avbrott för applåder ända fram till paus - Mozart först. Sonata facile i C-dur, KV 545, Fantasi i c-moll, KV 475 och Sonat i c-moll KV 457. Varenda ton så välbekant, och ändå blir musiken som framvaskad, som att man hörde den med skärpt hörsel med dessa hans små accenter och egna fraseringar.

Han reser sig, bugar i riktning framåt och bakåt och så börjar promenaderna igen, lugna steg ut och in genom dörren, men givetvis inga extranummer ännu.

Schumanns Arabesk, op 18 och Fantasi, op 17, båda i C-dur. Arabesken som omväxlande en sirlig bladslinga och en kraftfullare akantusvariant i musikalisk form. Kärleksmusik, med romantiska hälsningar från Robert till Clara även i de växlingsrika fantasierna i op 17. Nu hör och ser vi den väldige pianisten utnyttja alla flygelns redan noggrant undersökta resurser, och förundras över vad som måste vara en del av hemligheten med honom. Anslaget - att han genom sitt ytterligt delikata anslag uppenbarligen förfogar över alla nyanser i världen. Hur kan ett dånande basackord plötsligt avlösas av ett i bomull i samma låga register? Denna teknik tillsammans med en minutiös läsning av musiken gör honom till den mästare han är.

Applådåskorna och bifallsropen, hur mycket berör de honom? Vi känner Grigory men vi vet ändå så litet om honom, vet bara att han tycks leva med och för musiken. Han håller sig till ritualen: vandringarna och bugningarna börjar på nytt i och med extranumren, de alltid lika generöst tilltagna. Den här gången sex stycken, varav fem ur Schuberts Moment Musicaux. Det blir nästan ännu bättre med Schubert, och vi undrar hur det kan vara möjligt. 

Det är en mycket märklig pianist vi än en gång har lyssnat till, men ingenting överraskar oss egentligen. Vi känner Grigory och bryr oss noga taget inte om vem han är. 

Romeo et Juliette

Ibland känns det påkallat att hävda det fullt berättigade i att överlämna sig till romantiken, utan reservationer och förbehåll. I synnerhet om det handlar om Robert Schumann, Hector Berlioz och Richard Wagner. Varför? Just bara för att behållningen är så stor. För att genier finns i olika epoker, och detta att känna sig smått skamsen över sin hejdlöst romantiska sida bara är fånigt. Man kan faktiskt ena dagen stilla sina skönhetsbehov med Bach och nästa i stället vända sig till den oformalistiske programmusikern och orkestertjusaren Berlioz. 

En som uppenbarligen håller med mig är SRSO:s tioårsjubilerande dirigent Daniel Harding. Berlioz är så mycket mer än bara Symphonie Fantastique, det verk som väl ingen kan motstå. Därför är det roligt att Harding plockat upp ett verk av honom som sällan hörs i våra konsertsalar, nämligen körsymfonin Romeo et Juliette. Berlioz skriver i sin självbiografi att det är ett svårt verk att framföra, bland annat för att det kräver så mycket resurser och repetition. Han menade att det var otänkbart i London (då i första halvan av 1800-talet), eftersom musikerna där inte gavs de rätta förutsättningarna.

I Berwaldhallen i lördags fanns ingen brist; Berlioz i sin himmel torde ha nickat belåtet. Verket är berättande, ty det är ingen opera det är fråga om. Det berömda kärleksparet från Shakespeares drama får sin historia huvudsakligen skildrad i musik, med stöd av sångtexterna som här framfördes av den förträffliga Radiokören och de lika strålande solisterna (Virgine Verrez, mezzosopran, Andrew Staples, tenor, och inte minst - den kraftfulle barytonen Christopher Maltman som broder Laurentius, finalens försoningspredikande präst). 

Jag förstår att Berlioz var nöjd med den nästan tjugo minuter långa Scène d´amour-satsen som han själv pekat ut som något av det bästa han skrivit. Jag förstår också varför Wagner - som satt i publiken vid uruppförandet i Paris - tog starka intryck av den hypnotiskt framvällande musiken och sedan, när han själv var klar med Tristan och Isolde, skickade partituret med en hälsning till den Berlioz som komponerade Roméo et Juliette. Den som inte blir betagen av den här trånsjuka musiken har nog föga begrepp om förälskelsens ljuvlighet och plåga. Så även om inte allt i detta omfattande verk når romantikens höjder är det tillräckligt mycket som gör det. 

Kärleksscenen följs av ett formidabelt scherzo ägnat sångfén, drottning Mab, som också bjuder på en orkesterkolorit som väl aldrig dittills hörts annat än från Berlioz själv. Den som vill distansera sig från romantisk svulstighet kan då under alla omständigheter luta sig tillbaka och njuta av häxmästaren i orkesterklang - Hector Berlioz.


Bilden: Hector Berlioz. Etsning av Alphonse Legros

Lars Gustafssons sista dikter

Den vemodiga tonen från den äldre herr Gustafsson känns igen i hans sista dikter, som passande nog utkommer när höstens brandgula, frasande löv fyller rännstenen och täcker parkernas gräsmattor. Minnenas värld och konfrontation av intighet - kanske kan man sammanfatta innehållet så. 

Minnen från en annan tid i Västmanland och världen, men som fortfar att återuppväcka tillvarons mysterier. Dessa mysterier som kan vara gömda i det tingliga hos ett bortglömt verktyg, en gammal almanacka eller en trädgårdssoffa där någon en gång satt som inte längre finns. Deras pendang är tingen utan "hemort", de som bara kan existera som tänkta. 

Gustafsson sökte gliporna, sprickorna, mellanrummen, i hopp om att där skulle skymta något av det annars oåtkomliga. Han hyllar i en av dikterna det svenska alfabetets tjugoåtta bokstäver, men glömmer inte den ovärderliga tjugonionde - den tomma bokstaven som skiljer orden åt. På samma sätt: det rena, tomma rummet, befriat från materien, ett sömnlöshetens påfund.

Under läsningen kom jag att tänka på en bok med essäer som han gav ut på 80-talet med titeln "Stunder vid ett trädgårdsbord". Trädgårdsmöbler förekommer flera gånger även här, och reflektionerna hör på ett gustafssonskt sätt naturligt samman med dem. Ingenting hindrar att ett lovtal till sommaren och verandans korgstolar - som "stillsamt talar med varandra" när de just lämnats för den iskylda snapsen som väntar inomhus - typiskt vindlar iväg långt från verandan och hamnar i ett strindbergskt sekelskifte med ljudet från järnbeslagna hjul mot kajens ljusa stenar. Tidsplanen existerar jämsides, bara "ögonblicket som det enda verkliga" avfärdas som ett solipsistiskt misstag med argumentet att det utesluter kontakten med andra, omöjliggör kyssen. Som tar tid.

Jag som läst Gustafsson i mer än fyrtio år känner igen den där karakteristiska växlingen mellan filosofisk abstraktion och högst påtagliga sinnesiakttagelser, mellan sekulär mystik och anekdoter från hembygden. Dikter som ibland kan te sig väl enkla visar sig ha en fördröjd effekt och rymma en gåta som uppstår först efter omläsningar.  

Samlingens sista dikt - "Epilog för de rådlösa" - är den allra vackraste, samtidigt som den har bottnar som kanske inte omedelbart ger sig tillkänna, som endast låter sig anas. 

Dikten kräver trots sitt enkla tilltal en stunds eftertänksamhet i någon trädgårdsmöbel, eller nu när hösten kommit vid ett bord i något stilla rum. Eller vad sägs?

Kom trötta gamla kropp

kom trötta själ!

Oss leder lyktans svaga sken

från rum till rum.

Men av den verklighet vi fann

är denna trappan som vi ser

dock en helt försumbar del.

Någon lämnar rummen bakom sig. Men vart leder trappan, den man egentligen kan bortse från? Ut ur tiden?

Lars Gustafsson: Etyder för en gammal skrivmaskin (Bonniers, 2016). 

Himmelsskivan och Luthers dödsmask

Sachsen och Sachsen-Anhalt är Lutherland. Man behöver bara läsa kartan för att förstå det. Wittenberg heter inte bara det utan Lutherstadt Wittenberg. Dit kom jag dock inte på den här resan. 

Vi valde i stället ett par dagar i Halle, främst för att bese den berömda Nebraskivan, den astronomiska himmelsskivan från 1 600 f Kr. Den finns att beskåda i Landesmuseum für Vorgesichte, där man i övrigt finner en rikedom av föremål från förhistorisk tid, bland annat skelettet av en jättemammut och utgrävda stenåldersgravar med skelett i bibehållen placering.  

Himmelsskivan med sina endast 32 cm i diameter har en sällsam aura där den står inglasad och upplyst i ett i övrigt nedsläckt rum, en aura som givetvis inte bara har med skönheten utan även åldern att göra. Tolkningen av vad vi ser ter sig både omedelbar och mycket svår, vilket naturligtvis bidrar till fascinationen. 

Att det handlar om himlavalvet står utom tvivel; ingen kan se annat än sol, måne och stjärnor på denna förmodade kalender, möjligen tillkommen för att stipulera årstid och tidens växlingar. Men det finns mer på skivan, och man undrar hur mycket säker kunskap vi kan få om betydelser och den praktiska användningen. Är det ett rituellt laddat föremål? Bär det exakta antalet stjärnor (32) på ett budskap, och är den där ansamlingen av sju stjärnor tillsammans verkligen en återgivning av Plejaderna?

Jag köpte ett häfte där både arkeologer och astronomihistoriker redovisar grunderna för slutsatser och försiktiga hypoteser. Att det är ett skepp som seglar i horisonten i skivans nederkant är trovärdigt, inte minst när man kan hänvisa till sådana bilder från andra gamla kulturer som den egyptiska. Men vad är det för guldramar (där den vänstra saknas) som pryder cirkelns sidor? Och vad står perforeringen i ytterkanten för?

Skivan har en spännande fyndhistoria också. Det var ett par skattletare utrustade med metalldetektorer som fann den i juli 1999. Därefter passerade den några ägare på den illegala marknaden innan den beslagtogs, rengjordes på professionellt sätt och blev museiföremål. Nu glimrar guldet och bronsen bortom den flertusenåriga korrosion som den täcktes av.

Halle har en gammal vacker stadskärna med ett torg där Marktkirche dominerar bilden med sina fyra torn och en fristående kampanil. Här är det inte Bach utan Händel som står staty, eftersom det är hans födelsestad. Ett musikmuseum med hans namn finns också, dock inte lika roande och intressant som Mendelssohn Haus i Leipzig

Ytterligare en sak ville jag gärna se. Jag visste att man kunde be damen som säljer souvenirer inne i kyrkan om att låsa upp ett rum där Luthers dödsmask förvaras, preparerad och inglasad. Och, som det visade sig, inte bara hans ansikte utan även händerna, och i ena hörnet dessutom en enkel predikstol i trä som han sägs ha predikat från. 

Han ser ut som någon man skrämmer barn med. Smått makabert, och kanske det närmaste man kan komma ett protestantiskt reliktänkande, om än bara i avgjuten Madame Tussaud-form. Jag påmindes om den gången jag defilerade förbi den vaxartat balsamerade Mao i glaskistan i palatset vid Himmelska fridens torg i Beijing. 

Nåväl, är man i Lutherland med dess talrika statyer av högst densamme, får man väl inse att även dödsmaskens utställande kan ha ett berättigande. I synnerhet som hans verkliga utseende då kan korreleras med statyernas mer tillrättalagda. Om hans betydelse råder ju inga tvivel. 

Och snart är det Luther-jubileum med självaste påven som gäst i vårt eget Lutherland.

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

(Bilden överst av Nebra-skivan är ett lån från nätet)

Dresden och Sächsische Staatskapelle

Elva mil sydost om Leipzig ligger Dresden. Längre är det inte mellan ett par av världens allra bästa symfoniorkestrar. Ja, och femton mil norrut har vi Berlinfilharmonikerna... 

Den stora frågan var nu om den konsert som väntade i Dresden med Staatskapelle, en konsert som hölls i den anrika Semperoper, skulle kunna mäta sig med den lysande konserten i Leipzigs Gewandhaus ett par dagar tidigare. 

Svaret är att det kunde den, även om det var helt andra verk som spelades. Först Robert Schumanns pianokonsert med Andras Schiff  som solist, och efter paus Gustav Mahlers femte symfoni. Dirigerade gjorde Myung Whun Chung.

Schumann-konserten gavs en fördelaktig tolkning, porlande och lyrisk, mer anstruken av wienklassicism än av romantisk Sturm und Drang. Samspelet och balansen mellan solist och orkester fungerade utmärkt och publiken klappade fram ett extranummer av Schiff, som bekräftade att han befann sig i gränslandet mellan det wienska och det romantiska genom att spela Beethovens Rondo i C-dur.

Femman är ju Mahlers mest kända symfoni, fast egentligen bara dess Adagietto för stråkar och harpa, denna starka och innerliga kärleksförklaring till hustrun Alma som ofta missförståtts som dödsmusik på grund av Luigi Viscontis bruk av musiken i filmen "Döden i Venedig". Förvisso har symfonin en anknytning till döden (vilken Mahler-musik har inte det?) men främst då genom den mäktiga första satsens sorgmarsch, introducerad med ett trumpetsolo och ett cymbalslag som omedelbart griper tag om lyssnaren. Marschen har ett gung i steget som på ett sällsamt sätt både tynger och lyfter. 

Det var, som väntat, ren lycka att få höra denna symfoni med dessa toppmusiker. Det djupa mullret i kontrabasarna, bleckblåsarnas fläckfria intonation, violinbruset, hornmusiken i sista satsen, tutti i de kakofoniska utbrotten, balansen, nyanserna, kulminationerna. Åh ja, även så här i efterhand blir jag lycklig av att tänka på det.

Dresden - Florens vid Elbe, som staden kallats - har restaurerat många av sina berömda byggnader efter den fruktansvärda eldstorm som den drabbades av i samband med bombningarna i krigets slutskede. Inte minst den stora Frauenkirche står nu åter med sin kupol som ett dominerande kännemärke för stadssilhuetten. 

På torget utanför står Luther staty och kyrkans inre excellerar i en barock som nog får sägas närma sig det barocka. Men visst är det gripande att tänka på att detta väldiga altare bit för bit fogats samman på nytt och att kyrkan återigen står där i all sin ståt. 

Åtminstone de båda konstmuseerna bör man besöka i Dresden, dels Die Gemälderigalerie Alte Meister i kurfurstekomplexet Zwinger (ett slags tyskt Versailles), dels en modernare motsvarighet ägnad romantiken och 1900-talets konst i Albertinum. Båda dessa museer hyser ett flertal kända verk av de allra största mästarna genom tiderna. I Alte Meister bland annat berömda målningar av Giorgione, Rafael, Vermeer, Canaletto, Velásquez, Ribera och Zurbarán. I Neue Meister ett rum med inte mindre än tretton målningar av Caspar David Friedrich.

Dresden är imposant, Leipzig kanske mer omedelbart intagande, men båda uppvisar, till stor del i återställd form, både skönhet och en rikedom av kulturskatter som gör att man hoppas få tillfälle att återvända. Och så musiken, jag säger bara det: musiken!

Foto: EJ
Uppifrån och ned:
- Dresden vid Elbe
- Andras Schiff tackar för applåderna i Semperoper
- Semperoper
- Vy från Augustusbrücke
- Frauenkirche
- Frauenkirche, interiör
- Zwinger
- Zwinger, Gemäldegalerie Alte Meister
- Brülsche Terrasse
- Rafael: Sixtinska madonnan

I Auerbachs källare och hemma hos Mendelssohns

Goethe vistades några studieår i Leipzig och hyllade minnena av den tiden med en scen i sitt mest berömda verk, versdramat "Faust". Scenen är förlagd till vinkrogen Auerbach Keller, ett utskänkningsställe från 1500-talet som fortfarande finns kvar och som är beläget i en av de gamla passager som inte bara Paris utan även Leipzig stoltserar med (och som är mycket vackrare än våra nutida gallerior).

Det är ett muntert dryckeslag som plötsligt blir varse ett par främlingar som droppar in, nämligen Faust i sällskap med Mefistofeles. Strax börjar häxeriet när den diaboliske gästen erbjuder studenterna vadhelst de önskar -  rhenvin, champagne och tokajer - direkt ur bordskanterna, där Mefistofeles helt enkelt borrar de hål ur vilka dryckerna flödar. Festen slutar i förvirring om vad som är verklighet och sken, när "filuren" försvunnit genom källardörren ridande på ett vinfat som häst. 

Både de förhäxade studenterna och paret Faust och Mefistofeles står statyer utanför källarnedgången i "Mädlerpassage". Och inne i ett av rummen rider mycket riktigt ett par studenter på en tunna. Vi var där den första kvällen och gladdes åt att maten var av så god klass trots gäster i hundratal. Man undrar hur många kockar som är i verksamhet en vanlig vardagskväll. 

Mendelssohn Haus är ett museum som återställt så mycket som möjligt av den biedermeiermiljö som den berömde kompositören och ledaren för Gewandhaus levde i de sista åren. Huset är väl värt ett besök, inte bara för att trätrappan till andra våningen är original med knarrande hälsningar från 1847, utan även för att här ges en god snabbexposé över tonsättarens liv och verksamhet. 

Jag lärde mig bland annat att Mendelssohn var en skicklig akvarellist, som framför allt på resorna till Schweiz om somrarna ägnade sig åt denna alternativa konstutövning. I arbetsrummet står förutom pulpet, skrivbord och ett klaverinstrument ett par byster av Bach och Goethe. Mina tankar gick till det betydelsefulla återupplivandet av den då relativt bortglömde Bach, som ju Mendelssohn stod för just i denna stad.

Det roligaste rummet var ett som erbjöd interaktivitet, vilket ju museerna numera gärna excellerar i. Med hjälp av femton pelare utrustade med modern elektronik kan gästen dirigera något av Mendelssohns verk från ett partitur som automatiskt vänder blad. Det är bara att välja till exempel en sats ur den italienska symfonin, plocka upp dirigentpinnen och sätta igång orkestern. Sensorer gör det möjligt att påverka det musikaliska förloppet vad gäller tempo och dynamik. Om inte annat så torde respekten för läsning av partitur omsatt i slagteknik öka hos den som vågar testa sig i rollen som dirigent. 

Som en av studenterna i "Faust" säger: "I Leipzig mår man gott, det bildar en, det är Paris i smått"

Foto: EJ

Akademien rockar loss

Ja, vad ska man säga? 
Ett så kallat folkligt klagomål på Svenska Akademien brukar vara att den alltid väljer någon okänd jävla poet som ingen annan än experter hört talas om. Medan andra hävdat att ett viktigt syfte med litteraturpriset är att uppmärksamma dem som inte redan hör till massmarknadens ikoner.

Även om jag inte vill tro att det är popularitetsjakt som avgjort valet av Bob Dylan så tycks det i alla fall vara en i viss mån annan inställning som behärskar den nuvarande Akademien. 

Mitt eget förhållande till Dylan har alltid varit respektfullt men svalt. Det beror i första hand på att jag aldrig fastnat för varken hans musik eller hans sätt att sjunga, men samtidigt räknat med att de kan ha rätt som menar att hans texter har unika kvaliteter. 

Så kanske är det här ett pris som tvingar mig och andra att upptäcka en stor poet som vi hittills inte lyckats uppfatta i några av de låtar som vi alla ofrivilligt har i vårt blodomlopp.

Men jag får nog erkänna att jag redan nu väntar på ett mer intresseväckande val nästa år.

Bach och alla dom andra i Leipzig

Så kom jag då äntligen till Leipzig! Och till Dresden. En länge närd önskan uppfylld. Dessa musikens och den övriga tyska högkulturens metropoler syns inte resebyråernas broschyrer, men borde naturligen annonseras med samma entusiasm som för andra centraleuropeiska städer - Berlin, Wien, Prag, Budapest och Krakow.

Alla musikintresserade vet naturligtvis att J S Bach och Leipzig hör ihop. Men inte bara han; det finns ett exceptionellt antal stora kompositörer som haft den staden åtminstone delvis som ett ankarfäste: Telemann, Mendelssohn, Schumann, Brahms, Wagner, Reger, med flera. Bara Wien torde kunna konkurrera i det hänseendet.

Den berömda orkestern i Gewandhaus är inte bara en av världens äldsta utan även en av de bästa, väl värd en resa bara den. Den konsert jag bevistade hade Paul Hindemith och Johannes Brahms på programmet. Det var förra söndagen, en lite ovanlig tid klockan elva på förmiddagen. Daniele Gatti (nybliven chefsdirigent för Concertgebouw i Amsterdam) ledde orkestern i ett spel som jag saknar ord att beskriva. 

När Gatti slog av musiken i Brahms första symfoni var jag rörd till tårar och så tagen att jag knappt orkade applådera. Där var det fulländade orkesterspelet, men också denna fantastiska musik som särskilt i framförandet av sista satsen framstod som någonting jag aldrig tidigare uppmärksammat efter förtjänst. Tänka sig att Brahms som kämpade så länge med sitt Beethovenkomplex till sist övervann det på detta sätt!

Även Hindemiths "Mathis der Maler" är ju spännande musik och därtill ett lämpligt verk för uppvisning av en skicklig orkesters olika instrumentgrupper. Jag har vid ett tillfälle besökt det enastående konstverk i Colmar som verket är inspirerat av, det mäktiga Isenheimeraltaret med Mathias Grünewalds suggestiva och hyperrealistiska målningar från början av 1500-talet.

Redan innan konserten, klockan nio, gick jag i högmässan i Thomaskyrkan i förhoppningen att nå kontakt med fader Bach via gossarna i den legendariska Thomanerchor. Tyvärr deltog de inte vid detta tillfälle, varför jag efter en halvtimme smet ut igen och nöjde mig med en stum hälsning på högst densamme strax utanför kyrkporten (se bilden överst). Dagen efter besökte jag kyrkan på nytt och graven framme i koret, som för tillfället både pryddes av några blommor och inramades av höstens skördefrukter.

Bachs närvaro är högst påtaglig lite varstans i staden. Han tjänstgjorde ju även i St Nicholas Kirche, vars interiör är säreget vitmenad, även bänkarna, på ett sätt som i all enkelhet gör den mycket attraktiv. Den har också en särskild status som motståndscentrum genom de fredsböner som hölls här före, under och efter murens fall 1989. I ett sidokor finns en historik över detta, och givetvis finns också här en byst av Bach.

En kyrka som nyligen återuppstått i helt ny gestalt är St Pauli Kirche, som nu ingår i ett större modernt universitetscentrum: Paulinum. Den anrika Paulinerkyrkan klarade sig oskadd under kriget men sprängdes 1968 under DDR-regimen. Det finns en plakett uppsatt utanpå det nya komplexet som inte utan bitterhet förtäljer historien i korthet:

Nej, denna godtyckliga handling hindrades varken av stadens representanter eller universitetet, som inte motstod trycket från en diktatorisk regim. 

Augustusplatz i Leipzig omges på tre sidor av viktiga kulturbyggnader: Paulinum, Operan och Gewandhaus. Den sistnämnda, som nu reser sig i sin tredje gestalt som ett modernt komplex, öppnades år 1981. Med en mer tilltalande arkitektur i det inre än i det yttre.

Foto: EJ
Klickbara bilder, uppifrån och ned:
- Bach, staty utanför Thomaskyrkan
- Gewandhaus, konsertsalen med Gewandhausorkestern
- Bachs grav i Thomaskyrkan
- Interiör, Nicholaskyrkan
- Paulinum
- Plakett på Paulinum
- Gewandhaus 

Nabokov: Skratt i mörkret

Jag har fortfarande det mesta av Vladimir Nabokov oläst, och det gläder mig. Under senare år har ett antal av hans tidigare inte översatta verk kommit på svenska jämte några nyöversättningar. Jag har samlat dem, de står i hyllan och väntar. Sedan gammalt har jag förstås klassikern "Lolita" plus en del annat, exempelvis den underbara självbiografin "Tala, minne". En mindre känd roman - "Han som spelade schack med livet" - har jag också i gott minne, en bisarr och fascinerande historia som jag läste under en semester vid Medelhavet för många år sedan. 

Nu har jag börjat om med Nabokov och först ut blev "Skratt i mörkret" (1939/1961; på svenska 1969, W&W, övers. Caj Lundgren), även den en av hans mindre kända verk. Den har presenterats som en psykologisk thriller och på så sätt och vis är den väl också det. Men Nabokov är inte enkel att placera. Det bästa med honom är hans djärva intriger, experimentlust och utomordentliga stil, det som gör honom till sin egen. Huvudsaken är inte spänningen, ens i denna lättillgängliga roman, även om den i det här fallet onekligen bidrar. 

Fiktion, bedrägeri och brott är några av Nabokovs teman. Med svärtad humor och ett lätt sardoniskt leende i mungipan tillåter han sig en lek med tillvarons dunkla vändningar. Det blir en skruvad realism med ett detaljsinne som stundom drar mot det absurda, dock inte utan blick för de världar av skönhet som också existerar, om så bara i en fjärilsvinge.

Den här storyn har en huvudperson som redan i de första två meningarna presenteras på ett sätt som det är svårt att låta bli att ordagrant citera:

"Det var en gång en man vid namn Albinus som bodde i den tyska staden Berlin. Han var rik, respektabel, lycklig; en dag övergav han sin hustru för en ung älskarinnas skull; han älskade; blev inte älskad; och hans liv slutade i katastrof."

Allt därmed redan sagt, samtidigt som allt återstår att säga. Återigen en historia om en man som förtrollas av en ung skönhet, den här gången en enkel tjej i övre tonåren, en "wannabe" med filmdrömmar som jobbar på en biograf som ledsagare in i biomörkret. Den lyckligt uttråkade konstkännaren Albinus kan inte slita sig från den uppenbarelse hon i hans ögon utgör. Han återkommer och gör henne sin kur.

Som ekonomiskt oberoende kan Albinus uppfylla den unga Margots drömmar om ett lyxliv i egen lägenhet, och genom sina kontakter även ordna med en filmroll. Filmen blir emellertid ett fiasko och Albinus´otrohet avslöjas på grund av Margots möjligen medvetet slarviga sätt att meddela sig i brev. Albinus blir utsparkad av hustrun, Margot tjatar om giftermål och utnyttjar honom allt vad hon kan. Vilket blir ännu mer raffinerat när en tidigare älskare, en konstnär och karikatyrtecknare, ansluter till det som nu bildar en triangel och artar sig till ett drama, där den oftast intet ont anande Albinus får spela rollen av bedårad, blind och bedragen.

De tre drar till Rivieran och lever gott i sus och dus på Albinus pengar. I en bilolycka skadas emellertid Albinus och drabbas således även rent fysiskt av blindhet. Efter att han nödtorftigt återhämtat sig på sjukhus hyr gänget ett hus i Schweiz där Margot och hennes skrupelfrie älskare leker katt och råtta med den handikappade Albinus, allt medan de fortsatt smider ränker för att plundra honom på hans förmögenhet. Berättelsen kulminerar i en formidabel skildring av hur Albinus till sist uppdagar sanningen, blindheten till trots. 

Jag blev inte förvånad när jag läste att boken filmatiserats; särskilt under den dramatiska upplösningen tänkte jag faktiskt på vad Alfred Hitchcock hade kunnat göra av detta. Det var dock inte han utan Tony Richardson som gjorde filmen 1969. Men givetvis är det boken man ska läsa, för Nabokovs stilkonsts skull.

Två stenar, en bro och en kyrkport

Under en cykeltur i förra veckan stannade jag till på två ställen där jag även tidigare bromsat in. Det ena var en runsten i gräset vid sidan av vägen, det andra en gammal vackert murad kyrka som i sina vitkalkade partier lyste starkt i kontrast mot sin egen skugga.

Stenen är tusen år gammal. Som alltid omtalar skriften vem som rest den och vem den är tillägnad. Skylten bredvid från Riksantikvarieämbetet tyder runorna åt oss som glömt koden:

Amunde och Ödgärd läto resa denna sten efter Anund, sin son, och göra bro.

Det är allt. Paret förlorade sin son; hur får vi aldrig veta. Jag har läst texten förut, men just det att man också byggde en bro till den dödes minne väckte nu mitt intresse. I mindre stil på skylten står: "Var den i skriften omnämnda bron legat har inte kunnat fastställas". 

Var det kanske en bro över den närbelägna Örsundaån? Men sedan läser jag om den tiden att det finns något som kallas runstensbro, som egentligen var en förstärkning med stock och sten av marken intill den väg eller farled där stenen restes. Det var ett sätt att förbättra ett lerigt och osäkert underlag så att så många som möjligt skulle välja leden och passera minnesmärket. Det kan ju ha varit en sådan bro, men inte heller det kan vi säkert veta. Bara att Amunde och Ödgärd ville hedra sin döde son på övligt sätt.

Vägen där stenen nu står är för övrigt sedan ett par år belagd med asfalt.

Ett par kilometer längre bort ligger Nysätra kyrka vackert mot öppna fält i söder. Septembersolen gassade och den mest iögonenfallande gravstenen på kyrkogården glänste mer än vanligt. Den står högt på dubbla socklar på en kulle, och dess stora och guldförgyllda (?) tondo med ett porträtt i relief gör att man redan på långt håll förstår att det måste röra sig om en mycket betydelsefull man.

Hans namn: Georg Wilhelm af Sillén, 1724-1794. Kansliråd och riddare av Vasaorden. Tjänstgjorde långa tider utomlands, bland annat i Konstantinopel. Ja, där har vi honom! En betydande man i staten och slottsherre från trakten, närmare bestämt Ryda kungsgård. 

Även här var det trots allt texten på stenen som fascinerade mig mest. Den lyder: 

Besåg en stor del af christna och ochristna verlden. Insåg i höga och farliga värf. Utsåg sig en arbetsam landlefnad. Tilsåg sit och andras goda. Ansåg lyckan för intet. Ryktet för något. Samvetet för allt.

Bese, inse, utse, tillse, anse... Sannerligen ett stilfullt eftermäle. En kärnfull nekrolog över en berest åkerbrukare och ämbetsman som ansågs ha levt upp till dygdemönstret under ett långt och innehållsrikt liv. Ingen lycksökare, nej, en ansvarsfull, modig och driftig man, mån om sitt anseende och i den lyckliga tron att egennyttan går att förena med omsorg om andra. 

Kanske är det den landlefandes idealistiska förvaltarskapstanke? Och kanske var det med sikte på annat än lyckan som den i själva verket erövrades, om inte annat så genom att i görligaste mån undvika samvetskval?

Historien kan även berätta att slottet på Ryda kungsgård till största delen brann ner och att den branden misstänktes vara anlagd. 

Jag kom inte in i kyrkan, men att bli stående framför den stängda porten gjorde mig ändå inte så mycket. Endast en stängd port blir ordentligt uppmärksammad. Jag fick nöja mig med att beundra det svarta virket, de bronsfärgade beslagen, smidet kring nyckelhålet och ringen i dörrvredets ställe. Vore det inte för den vitkalkade inramningen skulle den enkla och lite grova utformningen kunna gälla för dörren till en gammal visthusbod, jordkällare eller förrådshus. Schjerfbecks oerhörda målning "Dörren" kom för mig, även om här inte sipprade ljus i glipan mellan dörr och tröskel. (Se här). 

På hemvägen räknade jag inte traktorerna på fälten, men de var många. Harvarna rörde upp jordrök både till höger och vänster om mig. I trädgårdarna fallfrukt i gräset. 

"Minns i november den ljuva september..."

Foto: EJ (klickbara bilder)

Listan: De bästa stråkkvartetterna (2)

Här följer utan rangordning de stråkkvartetter som inte fick plats på min tidigare tio-bästalista (egentligen tolv), men som ändå är väl värda att uppmärksammas lite extra. Med dessa åtta blir det alltså en tjugolista som jag känner mig bättre till freds med. Vilket inte hindrar att jag säkert kommer att upptäcka (eller bli uppmärksammad) på sådana som jag glömt eller helt enkelt inte visste om.

Brahms: Stråkkvartett nr 2, a-moll, op. 51
Visserligen finns det verk av Brahms som är mer omistliga än de tre stråkkvartetterna, men åtminstone de båda första (som publicerades samtidigt under samma opustal) rymmer den där värmen som är svår att undvara om man en gång kommit i kontakt med den. Att han först kasserade ett tjugotal (!) kvartetter och sedan under många år reviderade och finslipade de två i op. 51 innan de gick i tryck, vittnar ju om den djupaste respekt för genren. Och det vilar mycket riktigt ett allvar över den här musiken, vilket inte hindrar att det också gnistrar om den och att den har allt det där vi associerar med Brahms och hans melodiska och harmoniska konstfärdigheter, inklusive sista satsens dansanta dramatik.

Dvořák: Stråkkvartett nr 13, G-dur, op. 106
Givetvis måste en så flitig och skicklig kvartettkompositör som Dvořák representeras med ett verk, och av dem jag lyssnat till har jag fastnat för denna. Fioler och folkmelodier är ju starkt förknippade med denne kompositör. Ändå är det djupt orättvist att i det här fallet endast tänka i de banorna. I likhet med Brahms är Dvořák en boren melodiker som förenar det med idérikedom och stränga kompositionskrav. Första satsens sprudlande intensitet visar vad jag menar, medan i andandet en annan, ställvis mer mollstämd intensitet vidtar, som också växlar i dynamik på ett sätt som om musiken försöker närma sig något som både upprör och knappt kan beröras. Även de båda sista satserna bjuder på en växlingsrik musik som gör detta till ett framstående verk i genren.

Debussy: Stråkkvartett, g-moll, op. 10
Stråkkvartetten är numera min favorit bland Debussys många epokgörande (och mer berömda) verk. Kanske är det den mest sensuella kvartettmusik som finns? Första satsen ska spelas animerat och mycket bestämt, anges det. Det är en musik som vet vad den vill och dess förföriskhet ligger inte bara i den dansanta uttrycksfullheten (framför allt i scherzot) utan också i en gnistrande harmonik som blottlägger begäret. Vad som i tredje satsens andantino händer med den tidigare så självsäkra framstöten må var och en begrunda, men väl i sista satsen råder ingen tvekan om att begäret nått den eftertraktade bekräftelse som maximerar det. Très animé. Å, ja, bien sûr!

Fauré: Stråkkvartett, op. 121
Faurés enda stråkkvartett, tillkommen sent i livet under den period när hans musik inifrån dövheten blir allt stramare, dock utan att de harmoniskt djärva modulationerna går förlorade. Särskilt andantets lyriska vandring genom stillheten försätter lyssnaren i automatisk kontemplation, såvida det inte redan skett i första satsen. Här finns ingen plats för upprördhet längre, bara avklarnad känsla, lugnt betraktande av en värld beslöjad av soldis, försvinnande... Det är på ett alldeles eget sätt mycket vackert.

Stenhammar: Stråkkvartett nr 4, a-moll, op. 25
Här kan säkert diskussion uppstå om jag verkligen har skäl att framhålla Stenhammar framför andra mer berömda nordiska tonsättare som också komponerat kvartetter. Men eftersom jag själv relativt nyligen upptäckt vilken underbar musik denne autodidakt åstadkom, och kanske främst i kvartetterna, och eftersom jag dessutom gjort det ungefär samtidigt som internationella erkännanden också kommit via de skivinspelningar som bland annat Stenhammarkvartetten gjort, ja, därför lyfter jag frimodigt fram hans namn i sammanhanget. Av de sju kvartetterna är jag särskilt förtjust i den fjärde och den sjätte. Jag beundrar också den flödande energi som Stenhammar utvecklar i sina livligaste satser, jag som annars oftast fastnar för den stilla lyriken i stråkmusik. Lyssna till exempel till den sjätte kvartettens sista sats, presto, eller scherzot i den fjärde! Skälet till valet av i första hand den fjärde är emellertid dess lyriska sista sats, en variationssats byggd på en mycket vacker nordisk folkvisa:
"Och riddaren han talte till unga Hillevi: Hur länge vill du vänta om jag bortreser nu? Hur länge vill du vänta om jag bortreser nu, ibland rosor?"

Britten: Stråkkvartett nr 3, op. 94
Här får man på ett angenämt sätt ställa om förväntningarna på traditionellt kvartettmusicerande. Och när man väl gjort det står det klart att man lyssnar till en märklig tonsättning där Britten låter instrumenten ömsom föra en dialog (två och två), ömsom solistiskt treva sig fram i ett ödsligt landskap under en himmel av möjligen slocknande stjärnor. I den burleska dansen däremot deltar alla. 
Det här är Brittens sista fullbordade verk, slutfört i Venedig och vars sista sats ,"Serenissima", lånar material från hans egen opera "Döden i Venedig". Bara den satsen, med tunga klockklämtningar och sirliga flageoletter som övergår i en sällsam passacaglia, är värd ett särskilt omnämnande. Det hela slutar i ett tillbakadragande, ett avsked som kan få en att tänka på Mahler.

Prokofjev: Stråkvartett nr 1, b-moll, op. 50
Den här kvartettens tredje och sista sats är ett oemotsägligt bevis på Prokofjevs storhet även i det kammarmusikaliska formatet. Dess intensiva och oavgjorda kamp med, ja vad är det - ödet? mörkret? övermakten? pejlar samma existentiella djup som Brittens i nyss nämnda kvartett, men här kanske ännu en tid före resignationens inträde. 

Bacewicz: Stråkkvartett nr 5
Enda kvinnan på min lista, men det är inte skamsen könskvotering som gör att Grazyna Bacewicz (1909-1969) finns med här. Hennes musik är en sen upptäckt för mig, trots att jag länge känt till hennes namn. Redan någon gång på 70-talet hamstrade jag polsk pianomusik vid ett besök i Warszawa, och i den bunten ingick bland annat hennes andra pianosonat. Eftersom den tekniskt ligger på nivån över min förmåga blev den aldrig inkörsporten till hennes musik. På senare tid har Bacewicz blivit alltmer uppmärksammad genom ett antal fina cd-utgåvor. Av de sju kvartetterna väljer jag här den femte, som på ett bra sätt presenterar hennes modernism, en modernism av det tillgängliga slaget och ett gott exempel på att dissonanser mycket väl låter sig förenas med både skönhet och en i grunden melodisk ansats. Jag får här och var associationer till både den sene Beethoven (tredje satsens Corale) och Bartók (sista satsen), vilket ju inte är småpotatis i det här sammanhanget.

Gustafsson och åldrandet

Jag surfar runt på en del kultursidor och hittar en länk till en artikel i Expressen av Lars Gustafsson. Den är från 2012 och handlar om åldrande och ålderstecken: "Tre kommentarer till Ciceros De Senectute". 
Vem skriver längre någonting lika befriat och befriande?
Tag och läs! Här.

Mahler - vår tids symfoniker

Vår tids störste symfoniker var verksam för drygt hundra år sedan. Påståendet kan synas som en paradox men är likväl sant. Att kompositören Gustav Mahlers tid skulle komma, att han i framtiden, det vill säga vår tid, skulle bli mer än bara den en gång så excellente världsdirigenten, det tänkte han själv, och så blev det.

Att inte Berwaldhallen var fullsatt denna septemberlördag (igår) får väl skyllas på det exempellöst vackra högsommarvädret. De som valde konsertsalen i stället för friluftsliv behövde dock inte ångra sig när de väl kom ut i solen igen. Den oförliknelige Mahler hade på nytt skakat om och påmint oss om livets stora gåva, och solskenet kändes mer välsignande än någonsin. 

Daniel Harding firar tio år som chefsdirigent för SRSO. Det sker med Mahlers nionde och sista fullbordade symfoni. Har man som jag hört denna symfoni ett oräknat antal gånger, och därav flera gånger live, kanske man kan tänka att det inte borde vara förstavalet än en gång. Men så fungerar det inte. När det handlar om musik av det här slaget dras man i stället till det man känner väl, det som många gånger tidigare gett så mycket och som man vet än en gång kan komma att gripa en till tårar. 

Redan från de första tonerna, det där fallande intervallet som sedan återkommer i olika skepnader i främst första och sista satserna, hördes det att Harding och orkestern bestämt sig för att försöka göra något alldeles extra. De solistiska inslagen var oklanderliga och samspelet vältrimmat, med många enskildheter i den sammansatta musiken att uppmärksamma. Den så centrala stråkmusiken brusade med den erforderliga spännvidden i både höjd och djup, styrka och svaghet; med kraften hos en uppbrusande stormvind såväl som med de nätt och jämt förnimbara pustarna i en sista andning.

Sveriges Radio bör vara stolt över att ha en symfoniorkester av en så hög internationell klass som den som visades denna eftermiddag i Mahlers tecken. 

Premiären på ett nyskriven hornkonsert av den tyske, samtida tonsättaren Wolfgang Rihm före paus blev tyvärr dock något av en besvikelse, om än inte för musikernas skull. Visserligen fanns där vackra detaljer, men som helhet led stycket av en brist på tematisk kärna. Jag var glad att hornisten gav ett extranummer i form av ett hornsolo - ett spännande stycke av Olivier Messaien - som visade på både hornistens skicklighet och hornets rika uttrycksmöjligheter.

Ett minne, en aria och en makalös sångerska

Det är tjugofem år sedan. Ett operabesök på La Fenice i juni 1991 gör sig påmint genom ett Youtube-klipp jag hittade. Jag hade knappt hört talas om Francesco Cilea (1866-1950), en av de där många operakompositörerna inom verismo, och visste ingenting om hans numera enda spelade opera "Adriana Lecovreur". Men det var vad som gavs just där och då, så det fick duga. 

Det finns en sopranaria i den operan som sjungs mycket oftare än operan spelas, och som för min del blivit särskilt laddad eftersom det där operabesöket kom att bli det sista som min dåvarande hustru och jag gjorde tillsammans. 

"Io son l´umile ancella" har sjungits av alla stora sopraner, och jag råkade som sagt få upp ett Youtube-klipp från ett jubileum på Metropolitan, även det för 25 år sedan, då en 57-årig Mirella Freni sjunger som om gränser och epiloger inte fanns. Och jag måste säga att det inte bara var för mina minnens skull som jag blev helt överväldigad av Frenis framförande av denna ljuva kantilena. Tala om att göra sig till ett med musiken! Som från första tonen bara flödar ...

"Semplicemente fenomenale!" som någon i kommentarsfältet utropar.