Vår tids störste symfoniker var verksam för drygt hundra år sedan. Påståendet kan synas som en paradox men är likväl sant. Att kompositören Gustav Mahlers tid skulle komma, att han i framtiden, det vill säga vår tid, skulle bli mer än bara den en gång så excellente världsdirigenten, det tänkte han själv, och så blev det.
Att inte Berwaldhallen var fullsatt denna septemberlördag (igår) får väl skyllas på det exempellöst vackra högsommarvädret. De som valde konsertsalen i stället för friluftsliv behövde dock inte ångra sig när de väl kom ut i solen igen. Den oförliknelige Mahler hade på nytt skakat om och påmint oss om livets stora gåva, och solskenet kändes mer välsignande än någonsin.
Daniel Harding firar tio år som chefsdirigent för SRSO. Det sker med Mahlers nionde och sista fullbordade symfoni. Har man som jag hört denna symfoni ett oräknat antal gånger, och därav flera gånger live, kanske man kan tänka att det inte borde vara förstavalet än en gång. Men så fungerar det inte. När det handlar om musik av det här slaget dras man i stället till det man känner väl, det som många gånger tidigare gett så mycket och som man vet än en gång kan komma att gripa en till tårar.
Redan från de första tonerna, det där fallande intervallet som sedan återkommer i olika skepnader i främst första och sista satserna, hördes det att Harding och orkestern bestämt sig för att försöka göra något alldeles extra. De solistiska inslagen var oklanderliga och samspelet vältrimmat, med många enskildheter i den sammansatta musiken att uppmärksamma. Den så centrala stråkmusiken brusade med den erforderliga spännvidden i både höjd och djup, styrka och svaghet; med kraften hos en uppbrusande stormvind såväl som med de nätt och jämt förnimbara pustarna i en sista andning.
Sveriges Radio bör vara stolt över att ha en symfoniorkester av en så hög internationell klass som den som visades denna eftermiddag i Mahlers tecken.
Premiären på ett nyskriven hornkonsert av den tyske, samtida tonsättaren Wolfgang Rihm före paus blev tyvärr dock något av en besvikelse, om än inte för musikernas skull. Visserligen fanns där vackra detaljer, men som helhet led stycket av en brist på tematisk kärna. Jag var glad att hornisten gav ett extranummer i form av ett hornsolo - ett spännande stycke av Olivier Messaien - som visade på både hornistens skicklighet och hornets rika uttrycksmöjligheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar