Lennart har bloggat färdigt

Jag har bloggat i ett par decennier snart, först i Aftonbladet och sedan 2009 här under rubriken Rapsodi. Under alla dessa år har jag följt ett antal andra bloggare, av vilka vissa blivit favoriter som jag hållit särskild koll på och även bytt kommentarer med. Som regel har det handlat om personer i eller närmast min egen generation, dvs äldre som vid sidan av ordinarie arbete eller efter pensioneringen känt sig lockade att fritt uttrycka sig i skrift (och bild) om litteratur, musik och konst.

Några har slutat skriva och - vad vet jag - övergått till annan verksamhet eller skriver och publicerar sig på annat sätt. Andra har inte bara lämnat bloggandet utan detta livet; helt enkelt tystnat för att de inte längre finns ibland oss. 

Det har nu visat sig att ytterligare en person som jag haft långvarig bloggkontakt med inte längre kommer att höras av. Det kommer inte att publiceras något nytt i den alltid lika intresseväckande bloggen "Den långsamma bloggen" (med det självironiska tillägget "- en trögtänkt långsamläsares anteckningar"). 

Det blev allt glesare mellan inläggen den sista tiden och Lennart antydde vid något tillfälle i höstas att han drabbats av ohälsa, utan att gå in på närmare detaljer. 

Till sist googlade jag hans namn och blev varse att han dog den 12 januari i år. 

Så sorgligt, Lennart Erling var ju bara 74 år och hade mycket mer att förmedla av sin läsning av viktig litteratur, klassiker främst, stoiker inte minst.

Jag träffade honom aldrig i verkliga livet, vilket gäller för nästan alla som korsat min väg här på nätet. Ändå tyckte jag att jag lärde känna honom ganska väl bara genom de skriftliga avtryck han lämnade efter sig. Det är trist att han inte längre kan nås med en synpunkt i kommentarsfältet, och inte minst att man själv aldrig mer kan få en kommentar på vad man skrivit från den kloka och belästa person han var. 

Nu får han vila i frid från vandringar, vedhuggning och läsande, fast han säkert hellre velat fortsätta med allt detta ännu några år till.

Jag hoppades att Lennart bara hade tagit en ovanligt lång paus i sitt skrivande, men så var det alltså inte. Han har bloggat färdigt, och jag sörjer och saknar den eftertänksamme långsamläsarens tankar här i bloggosfären.

Foto: EJ

Mahlertvåan i Berwaldhallen

Aldrig tidigare har sista biten från Djurgårdsbron till Berwaldhallen varit så tung att gå som i den iskalla vårvinden första lördagen i april. Men jag höll ut, i vinglig armkrok med ohjälpsamme Mr P, tack vare det hägrande målet och löftet om musikalisk katarsis. Mahler-tvåan än en gång live, det är live den ska upplevas, och så lägligt ett par veckor innan stilla veckan då den livande vårvärmen återkom och körsbär, magnolia och ginst blommade för fullt.

Tänkte på Mahler som under begravningen av dirigentkollegan Hans von Bülow berördes så starkt av Klopstocks psalm om uppståndelsen att det blev förlösande för sista satsens utformning. Han fick mod att fullfölja den naiva tillförsikten i "Urlicht", en av visorna ur folkpoesins Des Knaben Wunderhorn, mod att med Klopstocks ord bejaka tron på odödligt liv: "Uppstå, ja uppstå ska du åter". 

Den text som sedan följer är Mahlers egen, där han omväxlande låter alten, sopranen och den stora kören sjunga sig fram till en förtröstan om att inte ha levt och lidit förgäves. Efter hjältens alla plågor och existensiella kval låter han sig övertygas: Det som en gång blivit till måste förgå - men för att återuppstå! Smärtorna och döden betvingas och livet kan blomstra på nytt.

Det är när kören lågmält som ur ett stilla vindbrus förmanar oss att sluta darra av dödsfruktan och sedan med full kraft utropar: Bereite dich zu leben!  som det drar ihop sig till ett avgörande. Det gigantiska uppbådet av sångare och musiker lämnar domedagen bakom sig för att i ett av musikhistoriens mest extatiska ögonblick brista ut i jubel över att på svävande vingar - "i ett nu!" - bäras hela vägen hem till Gud.

Redan i den föregående satsens "Urlicht" får altsolisten begråta den mänskliga tillvarons nöd och smärta och yppa sin himmelslängtan:

Ack nej, jag låter mig inte avvisas!
Jag kommer från Gud
och vill tillbaka till Gud.
Min käre Gud kommer att
ge mig ett litet ljus,
som ska lysa mig in
i det evigt, saliga livet.

Ja vad ska man säga? Mahler testar barnatron fullt ut och låter önsketänkandet kulminera i en förvissning: Dö ska jag för att leva.

Jag tror för min del att symfonins kärna ligger i körens mäktiga "Bered dig att leva!". Det är en maning som kan vara drabbande och giltig såväl för den troende som för den som tvivlar på livet bortom död och grav, både för den som sätter sitt hopp till Guds eviga nu och den som inte tror på annat än den uppfordran man kan uppfatta i dessa ord till att ta vara på sitt liv, att leva med döden i livet så kreativt och autentiskt man kan.

Det är därför denna exceptionella symfoniska upplevelse leder till endera omedelbara ovationer när väl dirigenten slår av det sista utdragna crescendot, eller till lång tystnad tills man hämtat sig och förmår ge uttryck för något av det som väckts till liv inom en. Jag säger det igen: den här symfonin måste upplevas live och i en tolkning som inte väjer för det extrema.

Den här gången var det Sveriges Radios Symfoniorkester, Johanna Wallroth, sopran, Amery Amereau, alt, och den utomordentligt välljudande kören Orfeó Català som under Daniel Hardings ledning bjöd på denna existentiella musikdramatik. Som alltså går under beteckningen "Uppståndelsesymfonin".

Det var en fin konsert, även om jag varit med om än mer överväldigande Mahlertvåor. Det är mycket som ska till när Mahler satsar allt han har av resurser för att låta oss ana något av en triumferande överjordisk salighet mot bakgrund av all världens domsbasuner, nöd och lidande.

Det är omöjligt att inte beröras, och jag tänker mig Mahler med ett memento till alla som inlåter sig med detta verk: Glöm inte att det handlar om att leva och att dö och möjligheten av att betvinga döden! Ingenting mindre! 

Vilket kräver att man följer anvisningen inför sista satsen: Wild herausfahrend!

Återstår för var och en att avgöra hur långt det räcker.

Foto: EJ.

(Gunilla Petersén står för översättningen till svenska av Urlicht).