Arkadij Volodos har för första gången besökt Stockholm. Ännu ett tillfälle att lyssna till en av de riktigt stora, en som till fullo behärskar konsten att spela piano. Konserten var på en gång traditionell och originell - eller på sätt och vis angenämt extrem, om man får säga så om följande program:
Franz Liszt Sonett 123 del Petrarca Ass-dur ur Années de pèlerinage 2ième année, Italie för piano
Franz Liszt La lugubre gondola för piano, version nr 2
Franz Liszt Legend nr 1 "St François d’Assise: La prédication aux oiseaux" för piano
Franz Liszt Ballad nr 2 h-moll för piano
Paus
Robert Schumann Marsch d-moll ur Bunte Blätter för piano op 99
Robert Schumann Abendmusik B-dur ur Bunte Blätter för piano op 99
Robert Schumann Humoreske B-dur för piano
Jag menar: det rör sig här om två av de allra största pianokompositörerna, dock inte om deras mest kända och spelade verk. Volodos är vida berömd som supervirtuos, vilket han ledigt kunde konfirmera i ett par av Liszt-numren och i viss mån även i Schumanns "Humoreske". Men så valde han också att spela några av de jämförelsevis enkla stycken av Schumann som pianoelever i alla tider haft som hemläxor, och fortsatte så även med extranumren.
Spelar man ur Schumanns "Bunte Blätter" visar man att det inte bara är fingerfärdig briljans man vill förmedla till publiken. Och jag blev än en gång överbevisad om Schumanns storhet även i det lilla formatet, inte minst genom den där marschen i d-moll som Volodos nu lyfte till oanade höjder med sitt exceptionellt känsliga spel; ett piano pianissimo under hans fingertoppar landar alltid kattassmjukt, på tröskeln till ohörbarhet. Och ett fortissimo långt nere i basen dånar liksom åskan bröder. Programvalet tillät honom visa vilket enastående instrument en modern konsertflygel är; i grunden en mekanisk tingest med en otrolig spännvidd klangligt och dynamiskt.
Pianolejonet framför andra, ytterlighetsmannen Liszt, skapade en bländande musik som en gång i världen fick damer att dåna av hänförelse, till exempel över den oupphörligt drillande fågelflocken i legenden om Franciskus eller det våldsamma öset i h-mollballaden (ej att förväxla med h-mollsonaten!). Men på ålderns höst visade lebemannen upp en helt annan, introvert och grubblande natur, som i Sorgegondol, 1 och 2, komponerade i Venedig till mågen, en sjuklig och inom kort döende Wagner. Det är en musik som gott och väl kunde varit 1900-tal, egensinnig och ja, luguber är ett väl valt adjektiv.
När jag hörde Volodos introducera sorgegondolen i version två kunde jag inte annat än tänka på Tomas Tranströmers dikt, den som han inspirerades till av denna musik, och samtidigt skänka det nyligen översvämmade Venedig en sorgsen tanke.
"Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de borde skickas till mineralogiska institutionen i Padova för analys"
"När Liszt spelar ikväll håller han havspedalen nertryckt/så att havets gröna kraft stiger upp genom golvet och flyter samman med all sten i byggnaden"
Schumann för hela slanten efter paus. "Humoreske" kan sägas vara uttryck för den lyckliga sidan av hans i musik annars så ofta uttalade bipolaritet. Visst finns här också inslag av den melankoliskt färgade innerligheten men huvudsakligen är det en Schumann på sprudlande humör vi möter här. Så enkelt det lät fastän svårt, så vackert med den lättsamt dansanta touchen på tangenterna, så elegant i blixtrande tirader över klaviaturen.
Publiken vägrade släppa Volodos, och själv ivrigt klappande undrade jag till sist om han tänkte ta upp tävlan med sin äldre landsman Sokolov i antal extranummer. Nej, men ändå inte mindre än fem, där återigen det mjuka anslaget firade triumfer.
Bilden: Arkadij Volodos (Fotot ett lån från Konserthuset)
Spelar man ur Schumanns "Bunte Blätter" visar man att det inte bara är fingerfärdig briljans man vill förmedla till publiken. Och jag blev än en gång överbevisad om Schumanns storhet även i det lilla formatet, inte minst genom den där marschen i d-moll som Volodos nu lyfte till oanade höjder med sitt exceptionellt känsliga spel; ett piano pianissimo under hans fingertoppar landar alltid kattassmjukt, på tröskeln till ohörbarhet. Och ett fortissimo långt nere i basen dånar liksom åskan bröder. Programvalet tillät honom visa vilket enastående instrument en modern konsertflygel är; i grunden en mekanisk tingest med en otrolig spännvidd klangligt och dynamiskt.
Pianolejonet framför andra, ytterlighetsmannen Liszt, skapade en bländande musik som en gång i världen fick damer att dåna av hänförelse, till exempel över den oupphörligt drillande fågelflocken i legenden om Franciskus eller det våldsamma öset i h-mollballaden (ej att förväxla med h-mollsonaten!). Men på ålderns höst visade lebemannen upp en helt annan, introvert och grubblande natur, som i Sorgegondol, 1 och 2, komponerade i Venedig till mågen, en sjuklig och inom kort döende Wagner. Det är en musik som gott och väl kunde varit 1900-tal, egensinnig och ja, luguber är ett väl valt adjektiv.
När jag hörde Volodos introducera sorgegondolen i version två kunde jag inte annat än tänka på Tomas Tranströmers dikt, den som han inspirerades till av denna musik, och samtidigt skänka det nyligen översvämmade Venedig en sorgsen tanke.
"Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de borde skickas till mineralogiska institutionen i Padova för analys"
"När Liszt spelar ikväll håller han havspedalen nertryckt/så att havets gröna kraft stiger upp genom golvet och flyter samman med all sten i byggnaden"
Schumann för hela slanten efter paus. "Humoreske" kan sägas vara uttryck för den lyckliga sidan av hans i musik annars så ofta uttalade bipolaritet. Visst finns här också inslag av den melankoliskt färgade innerligheten men huvudsakligen är det en Schumann på sprudlande humör vi möter här. Så enkelt det lät fastän svårt, så vackert med den lättsamt dansanta touchen på tangenterna, så elegant i blixtrande tirader över klaviaturen.
Publiken vägrade släppa Volodos, och själv ivrigt klappande undrade jag till sist om han tänkte ta upp tävlan med sin äldre landsman Sokolov i antal extranummer. Nej, men ändå inte mindre än fem, där återigen det mjuka anslaget firade triumfer.
Bilden: Arkadij Volodos (Fotot ett lån från Konserthuset)
4 kommentarer:
själv tränar jag på att lyssna
Ja vill man kan kalla lyssnandet träning för att musiken känns ovan, så varför inte.
Mmm.. inte alltid lätt att ta till sig viss musik, exempelvis klassiskt. Men med träning så..
Framför allt kanske det handlar om öppenhet och - som alltid när man väl tagit sig över trösklar - viss uthållighet.
Jag har ibland undrat över att personer som är ovana med exempelvis symfonier och inte tycker att det är musik för dem, utan vidare tar till sig akustisk symfonisk filmmusik. Och jag tänker att där borde en inkörningsport finnas för många mindre vana.
Tack för din kommentar!
Skicka en kommentar