Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 27 november 2019

Om gåendet på stäppen, bort och hem



Bland mina många verk av Peter Handke, samlade sedan tidigt 70-tal, finns även några få som blivit stående på hyllan olästa. Det gäller några av de sista som översattes till svenska innan förlagets intresse för honom svalnade för ett tiotal år sedan, för att på nytt nu i samband med Nobelpriset åter ha vaknat till liv. Jag har för min del ständigt återkommit till honom, bläddrat fram något avsnitt som satt spår - till exempel vandringarna i Cezannes trakter kring berget Saint Victoire - eller helt enkelt bara för att påminna mig den stora och säregna prosakonstnär han tveklöst är. 

Det var således en tid sedan jag sist läste en hel bok av honom, vilket jag nu åter gjort - trots (men inte opåverkad av) den debatt som rasat kring hans person och minst sagt dubiösa, om än motstridiga, utsagor och provokativa handlande i samband med kriget på Balkan och dess rättsliga efterspel. Jag kan bara konstatera att den Handke jag läst och tagit till mig inte är den som gett upphov till de skarpa anklagelserna om historierevisionism och ideologiskt suspekta ställningstaganden.

"En mörk natt lämnade jag mitt tysta hus"  (Bonniers) fanns bland mina olästa. Den skrevs i slutet av 90-talet och kom på svenska 2000 (skickligt översatt av Karin Nyman). En roman, en saga, en märklig, men rätt typisk Handke-berättelse om en apotekare från den gudsförgätna orten Taxham (en förort till Salzburg som vid en enkel googling visar sig existera i verkligheten).

Det är återigen en ensling som Handke här ställer i fokus för sitt berättande, en man skild från sin familj, med en frånvarande dotter, en son som han förskjutit och en hustru som visserligen bor i samma hus men utan att de längre har något med varandra att göra. 

Denne apotekare, tillika svampexpert, känner av instängdheten i det landskap där han bor och bedriver sin i huvudsak obemärkta farmaceutiska verksamhet. Området ligger inkilat mellan en motorväg, en järnväg och en flygplats, och som alltid skänker Handke också de alldagliga och osköna sidorna av miljön en uppmärksamhet som både levande- och främmandegör dem, får dem att framstå i sitt eget ljus. Distinkta enskildheter uppdagas, reflekteras och öppnar för dagdröm och försjunkenhet. Ett slags gåtfullhet uppstår inte bara av oväntade händelser utan av de språkliga försöken att ringa in dem

Apotekaren - "berättaren" vars namn aldrig nämns - lever regelbundet men samtidigt hågad för uppbrott, kanske ett äventyr så som i de medeltida riddareposen som är hans lektyr, i varje fall något som för "nedtecknaren" av hans historia (den här romanen) verkligen vore värt att återge. Han äter gärna en enkel medförd lunch i skogen där i övrigt endast skogsarbetare syns vid sina lägereldar. Middagen intas däremot på en liten jordkällarrestaurang, där han en afton stöter ihop med ett par avdankade celebriteter: den ene en gång guldmedaljerad skidolympier, den andre en uppburen poet som ingen längre känner till.

Denna trio ger sig brådstörtat iväg på en resa, en till synes planlös bilfärd över Alperna mot sydligare nejder och med apotekaren vid ratten. Samtliga verkar vara på flykt från en skuggtillvaro till en annan, med vaga förhoppningar om "utlandet" som ett möjligt botemedel mot känslor av ogunst och förlust, missräkning och begränsning. Till yttermera visso har apotekaren drabbats av stumhet, detta till följd av en mystisk, förföljande kvinnas överfall.

De tre männen har inget stort utbyte av varandra, men deltar i alla fall i en gatufest som pågår under flera dagar i staden Santa Fe, som å ena sidan företer likheter med vilken spansk eller sydländsk småstad som helst, men å den andra framstår som en mycket speciell ort med ett kringliggande landskap som omväxlande betecknas som savann, prärie eller stäpp. "Nattvindsstaden", som den också kallas, är tudelad i en övre och nedre del, och även atmosfäriskt har den något dubbelt, något outgrundligt över sig.  

Under festens gång händer märkliga ting. Poeten identifierar festivaldrottningen som sin dotter och även apotekaren upptäcker sin egen son i dragspelaren bland musikanterna. Ingetdera leder dock till någon förlösande ömsesidig kontakt. Apotekaren förlorar för en tid även kontakten med sina medresenärer och bejakar sin ensamhet i det enkla rummet på värdshuset. När trion efter en tid återses uppstår oroligheter i staden, som är på väg att tas över av "gatumajoriteten". Apotekaren överlämnar då bilnycklarna till sina kamrater och skickar iväg dem på egen hand.

Själv lämnar han också Santa Fe och ger sig ut i den främmande, stäppliknande terrängen till fots, genomkorsar den i ett slags ökenvandring sökande efter den gäckande kvinnliga gestalt som slagit honom med stumhet. I denna fjärde och avslutande del lyckas Handke driva berättelsen till ännu en naturlyrisk kulmen där inre och yttre möts. Den stumme kommer tids nog att berätta för nedtecknaren om sitt fria, sinnesmättade gående i höglandets böljande landskap - "berättande och stäpp blev ett" - om växtlighet och djurliv, om spåren av kultur, om korta möten med en nasare och en eremit, om fynden av bittra stäppsvampar och om insikter som slutligen leder honom tillbaka - till en hemkomst. 

Berättaren och nedtecknaren diskuterar i all korthet det berättigade i att använda ordet "stäpp"; den senare ifrågasätter om det över huvud taget finns något sådant som stäpp i Europa längre. Men berättaren/apotekaren hävdar bestämt att det inte var någon "äng", inte någon "prärie" heller, som hans berättelse utspelar sig på:

Det var "stäppen"! Jag gick på "stäppen"! Jag tog mig över "stäppen"! Det finns ord som inte går att ersätta, som bevarar själva sin skriftform genom årtusendena - mycket få, som till exempel "rossignol", näktergal, som skrevs alldeles likadant i de medeltida eposen, eller "la joie", glädjen, eller "le gué", vadstället, eller "le droit", rätten, eller "perdu", förlorad. Och det finns också stäppen, trakten. (s.278).

På busstationen i Zaragoza hinner hon, kvinnan, ifatt honom, apotekaren, som återfår sin talförmåga och gör henne sällskap hemåt. Ja, den är en ju en sorts förtäckt kärleksroman också, denna eminenta berättelse som nog bör räknas till en av Handkes allra främsta. Och om så vore, även som enda verk väl värd sitt pris. 

En stor läsupplevelse hade jag visserligen väntat mig, men det blev faktiskt mer än så, det måste jag tillstå. I synnerhet det fjärde kapitlet kommer jag att återvända till. Skyll er själva om ni avstår.


2 kommentarer:

Petra Rhodin sa...

Handke är en vit fläck för mig och tyvärr har ju inte den efterföljande diskussionen till priset givit någon inspiration till hur man skulle kunna ta sig an hans verk, så roligt att få ta del av din läsning. En mörk natt hamnar på läslistan och får bli min ingång till hans författarskap.

Einar J sa...

Roligt att höra. Jag hoppas att många med dig trots allt ska hitta till hans skönlitterära verk.