Bortgång. Stumhet. Skuggvärld.
En efter en. Besöken i Helga Trefaldighet med en av oss liggande i kista är oundvikligt återkommande. Nu var det Lilian, för tre år sedan hennes Fredrik.
Det blev äntligen en solig dag i denna annars hittills i år så regniga och kalla högsommarmånad. Kortegen upp till Gamla Kyrkogården bestod av en stor skara vänner som mörkklädda vällde ut ur kyrkan, ut i det bländande ljuset, de flesta med en blomma i handen. Ty det var en klassisk begravning med gravsättning och avskedstagande i omedelbar anslutning till gudstjänsten.
Efteråt gick jag genom kyrkogården tillsammans med någon jag inte träffat förut, samspråkande om Lilian, gravstenarna, Vita Brevet som ännu inte blivit skrivet och annat sådant. Ensam i stan fortsatte jag hemåt, bytte till lättare och ljusare kläder och gick ut i solen igen. Satte mig på Güntherska på Östra Ågatan med nötbakelse och citronlemonad och föll i minnen, medan jag förstrött noterade kafégästerna omkring mig som alla verkade nöjda och glada över solen och värmens återkomst. Som om de tanklöst lydde en annan diktrad av Heidenstam: "Gläd dig du som än ser solen".
I säng vid midnatt slog jag på radions P2, som spelade den underbara inledningen till Matteuspassionen. Stumheten bruten. Bach visste något om det där man brukar tala om som sorgen och glädjen tillsammans.
Foto: EJ
Det blev äntligen en solig dag i denna annars hittills i år så regniga och kalla högsommarmånad. Kortegen upp till Gamla Kyrkogården bestod av en stor skara vänner som mörkklädda vällde ut ur kyrkan, ut i det bländande ljuset, de flesta med en blomma i handen. Ty det var en klassisk begravning med gravsättning och avskedstagande i omedelbar anslutning till gudstjänsten.
Efteråt gick jag genom kyrkogården tillsammans med någon jag inte träffat förut, samspråkande om Lilian, gravstenarna, Vita Brevet som ännu inte blivit skrivet och annat sådant. Ensam i stan fortsatte jag hemåt, bytte till lättare och ljusare kläder och gick ut i solen igen. Satte mig på Güntherska på Östra Ågatan med nötbakelse och citronlemonad och föll i minnen, medan jag förstrött noterade kafégästerna omkring mig som alla verkade nöjda och glada över solen och värmens återkomst. Som om de tanklöst lydde en annan diktrad av Heidenstam: "Gläd dig du som än ser solen".
I säng vid midnatt slog jag på radions P2, som spelade den underbara inledningen till Matteuspassionen. Stumheten bruten. Bach visste något om det där man brukar tala om som sorgen och glädjen tillsammans.
Foto: EJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar