Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 3 juni 2019

Försommarmysterier



Nog är det märkvärdigt att man befinner sig här igen - mitt i försommarens allra vräkigaste blomning. Jorden snurrar och åren går. Än en gång får man gå omkring i lustgården utan att ens ha lagt två vissna strån i kors för den sakens skull, bara utstått en vintrig tid av slask och kyla. Där bara för några veckor sen grågrusiga pucklar av snö låg spridda ligger nu drivor av bevingade frön. Snöbollsträdet bär sitt namn som en skämtsam metafor.



Här och nu besannas än en gång att "vad syntes dött får liv igen, det spirar här och där", som den trosvisse sångaren från min barndom sjöng. Luften fylld av fågelsång i det blanka dagsljuset, det milda skenet från kastanj och oxel långt in på kvällarna, låg sol som bländar ögat och värmer ens kind, vindar med virvlande frön och doften av syren. Under tårpilens skärm ett grönaktigt skimmer kring ett grenverk inte olikt ett pulserande kärlsystem - en av många hållplatser att stanna upp vid.

Små gåtor gömmer sig i detta stora med sol och måne, cyklisk tid och årstidernas växling. Man ser sig omkring, gör triviala iakttagelser, noterar ett och annat märkvärdigt och går vidare. Om i San Sebastian för en dryg vecka sen floden inte längre syntes flyta mot havet utan motströms, gav hundpromenaden på landet norr om Uppsala nyligen ett annat huvudbry.


Grusvägens dikeskanter befanns som vanligt tätt garnerade med maskrosor, men med en tydlig skillnad kanterna emellan. På ena sidan redan fröbollar för vinden medan andra sidan fortfarande lyste så intensivt gult som bara maskrosor kan göra. Det är vidöppet för sol och vind från alla håll så denna egendomlighet måste ha en annan förklaring. Skulle vägen utgöra skiljelinjen mellan två klimatzoner? Nej knappast ens på någon subtil mikronivå. Skulle möjligen någon gödselspridare oavsiktligt ha skänkt den ena sidan ett försteg? Försteg, förresten, varför se försten till mogen fröboll som gynnad vinnare? 

Frågorna är som framgår inte av det djupsinnigare slaget. Ändå kommer mig Predikaren i GT slutligen till hjälp. Inte med precisa förklaringar av det småttiga utan snarare hjälp med att höja visdomsnivån, rätt rejält och till metafysik dessutom. Allt är tomhet, säger visserligen Predikaren, ingenting är nytt under solen, allt kommer att glömmas bort. Men ändå...

Solen går upp och solen går ner,
så skyndar den tillbaka
till platsen för sin uppgång.
Vinden blåser åt söder,
så slår den om mot norr,
ständigt slår vinden om,
slår om och vänder igen.
Alla floder flyter mot havet,
men havet blir aldrig fullt.
Dit floderna har vandrat
vandrar de alltid på nytt.
Inga ord räcker till,
ingen kan utsäga allt.
Ögat blir aldrig mätt på att se,
örat får aldrig nog av att höra.
Vad som har varit kommer att vara,
vad som har skett skall ske igen.
Det finns ingenting nytt under solen.
Säger man om något: ”Det här är nytt!”
så har det ändå funnits före oss,
alltsedan urminnes tid.
Ingen minns de släkten som gått,
och framtida släkten skall glömmas
av dem som följer efter.

Ja, men i denna mörka, fåfängliga värld likafullt denna ljusa, märkvärdiga, njutbara, varje jordvarv återkommande lustgård med dess distraherande små och stora gåtor.

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

2 kommentarer:

Lennart Erling sa...

Så sant. Och med åren en allt större tacksamhet för att man får vara med. En illusionslös stilla glädje, med ett par droppar vemod.

Einar J sa...

Just så!