Bilder av Baskien (4) - San Sebastian

Jag har redan förmedlat en del intryck av den vackra staden San Sebastian men delar gärna med mig av ytterligare några bilder därifrån. Tycker man om att vistas i städer med omedelbar närhet till havet, vandra längs stränder tillsammans med andra från när och fjärran, med goda möjligheter att av och till även slå sig ned på en bänk i relativ enskildhet, ja, då får man garanterat sitt lystmäte här.

Ännu en bonus är att man kan bestiga två bergknallar och belönas med en vidunderlig utsikt i alla väderstreck. Den ena - Mont Urgull - reser sig som en halvö intill gamla stan i ena änden av den buktiga sandstranden Playa de la Concha, som i andra änden upphör i och med Mont Igeldo. Mitt i bukten mellan dem ligger ön Santa Klara.

Mont Urgull låg närmast till för en bestigning, en utmaning vi inte kunde motstå. Följande dag rundade vi den också längs vägen som löper alldeles intill havet.

Urgull kröns av en borg med museala kanoner riktade utåt mot angripare från havet och en staty av Jesus vänd inåt mot staden. Starkast intryck gör trots allt utsikten, som man har svårt att slita sig ifrån.

Mindre ansträngande än berget är strandpromenaden längs La Concha som även från ett lägre perspektiv, i ebb såväl som flod, drar blickarna till sig. Den ljusgula sanden, badarna (i mitten av maj dock mestadels solbadare), bruset från svallvågorna, människorna som spatserar utan egentligt mål. Känslan av en restaurerad gammal högreståndsmiljö numera tillgänglig för en bredare publik (fast priserna på bostäderna med havsutsikt lär vara de högsta i hela Spanien).

I en stad som i mångt och mycket erinrar om sorglöshetens belle epoque finns inget märkligt i att ett sirligt gammalt näste för speldjävulen, ett kasino, numera är spelplatsen för stans fullmäktige. Det ligger precis på gränsen mellan den gamla och den nyare staden där Playa de la Concha tar sin början.

Platsen framför stadshuset är något av stans hjärta och ofta fylld av folk som firar framgångar i fotboll och annat viktigt. Ett stort antal åldriga tamariskers ljusa grönska och en klassisk karusell från anno dazumal understryker platsens speciella karaktär. 

Av kyrkorna är Basilica de Nuestra Senora del Coro, i synnerhet dess barockfasad, den mest uppmärksammade där den ligger vid foten av Urgull i slutet av Calle Mayor, gränden som för många besökare utgör första mötet med gamla stan.

Iglesia de San Vicente är äldst med anor ända till 1200-talet. Dess nuvarande utformning i romansk stil fick den tre hundra år senare. Mest lik en väldig bastion upptar den ett helt kvarter i gamla stan och är således omöjlig att som helhet fånga på bild. Dess inre visar mäktiga valv, en förgylld altaruppsättning i stort format, vackra rosettfönster och - inte minst - en förnämlig fransk orgel från senare delen av 1800-talet.

Den eftermiddag jag besökte kyrkan hade jag turen att få höra orgeln, eftersom en mycket skicklig organist uppenbarligen var i färd med att testa instrumentets alla möjligheter. Det handlade om improvisationer där allt från minsta diskantpipa till värsta basmullret demonstrerades. En orgel av den bär kalibern är som enskilt instrument verkligen helt ojämförligt. Givetvis gick mina tankar till orgeln i Notre Dame, som av rapporterna att döma lyckligtvis klarade sig från de hemska brandskador som först befarades.

Foto: EJ (klicka för förstoring!)