Det livgivande vattnet.

Alla talar om hettan, torkan och bränderna. Nyheterna har de senaste veckorna handlat mest om det. Om inte elden så de solbrända markerna har bekräftande lagt allt i öppen dag, åtminstone för den som rört sig i miljöer utan asfalt. Påtagligt även för den som sluppit röken från eldsvådorna.  

Bönders oro för missväxt och nödslakt, experters bekymmer för grundvattennivåer. Allmän oro för att något är galet, inte bara med vädret för dagen och en överdrivet solig sommar, utan med klimatet i stort och på lite längre sikt. 

Ingen sätter tro till regnmakare längre; vår tids schamaner ägnar sig åt annat. Men nog har jag tänkt på gamla tiders desperation inför motsvarande och ännu värre akuta hot. Vår tids vise kalkylerar utifrån de vetenskapliga metoder som står till buds, med mer eller mindre förskräckande scenarier på längre sikt. Men framkalla regn förmår de inte, knappt ens förutspå vädret fjorton dagar framåt. 

Så kommer då äntligen regn som faller i dånande skurar. En rejäl rotblöta, och dessutom flera gånger om. Och efter bara några dagar ser jag vattnets välgörande verkan. Gräsmattorna får färg igen, betesmarkerna likaså. Krullade syrenblad återfår sin form - men visst, för björken som redan gått i alltför tidig höst finns ingen återvändo. 

Jag lämnar då för stunden domedagsprofessorer-nas ödesmättade utsagor om klotets framtid. Inte för att obekymrat gå över daggstänkta berg, tro inte det. Nej, jag förnekar ingenting och är som de flesta andra påverkad av rapporterna. Men jag värjer mig likafullt för apokalypsens ryttare och den oundviklighet som underförstås och samtidigt förnekas, och väljer att begrunda gräset och vattnet. Minns skolundervisningen om de fyra elementen och grunden för liv och överlevnad. Minns min ungdoms profetior om den snara undergången i form av atomkrig, befolkningsexplosion och förgiftad tyst vår. 

Hur ser världen ut vid nästa sekelskifte? Är ödet obevekligt eller inte? Vem sitter inne med hela knippet av prognostiskt valida faktorer, gynnsamma och ogynnsamma, letala och reparativa? Hur ser den radikala omvändelsen under galgen ut? Var gömmer sig den obefintlige riddaren, världens hushållsminister? Vartåt för oss apokalypsens ryttare?

Liv finns där vatten finns, och själva består vi till största delen av just vatten. Regn faller till sist, ibland i för liten mängd och ibland i för stor. Kebnekajse krymper, havet stiger och folkvandringarna till världens rikaste oaser förväntas tillta. Endast ett är säkert: om det går så illa som befaras står likafullt hoppet endast till människan själv, hennes insikt och omsorg, anpassningsförmåga och uppfinningsrikedom.

Vattnet - rent, porlande vatten, oundgängligt och även metaforiskt det kanske starkaste bland elementen. Jag tänker på kalla, klara källsprång, fjällbäckar, Mose stav och ett strömmande flöde ur klippan. Jag tänker på de svarta abborrtjärnarna i skogen. Vandrarens bältesflaska. Sykars brunn och Lokas. Det välsignade regnet som sakta fyller tunnan. Det smattrande ljudet mot tak och fönsterbleck. Hundens sörplande vid vattenskålen. Stänk över rosenrabatten. 

Vad göra? Jag lämnar frågorna för stunden åt de lika anständigt klimatsmarta som i grunden rådlösa DN-skribenterna, för att - ett med kreaturen - kortsiktigt glädja mig åt markerna, åter häftade i grönska.  


Bilden: Albrecht Dürer: Apokalypsens fyra ryttare.
"Häftat i grönska" är titeln på en av den store franske poeten Philippe Jaccottets diktsamlingar.