Den stumme profeten

Som mina uppmärksamma läsare säkert noterat har jag så ofta jag funnit anledning ägnat några rader åt Joseph Roth. Efter att ha läst ännu en bok av honom, den i höstas för första gången på svenska utgivna "Den stumme profeten" (Ruin, 2017, översatt och försedd med efterord av Staffan Valkvist), lockar det mig att försöka formulera mig även om den.

Om det finns ett genomgående tema i Roths författarskap så är det vad tidsepoken för de gamla regimernas undergång och de nyas tillträde innebar för människorna i början av förra århundradet.

Den här romanen skrevs efter sin djupt desillusionerade författares resa i Sovjetunionen i slutet av 20-talet, men den förblev outgiven under hans livstid och är sammanställd av andra. Den beskriver europeiskt samhällsliv åren kring första världskriget och de revolutionära omvälvningar som profeterades och iscensattes, med Ryssland som fruktat eller hoppingivande exempel. 

Huvudpersonen - Friedrich Kargan - föddes utomäktenskapligt i det ryska Odessa och växte upp hos borgerlig släkt i dubbelmonarkins Trieste, men egentligen hör han inte hemma någonstans. Han för ett kringflackande liv, mestadels i Wien, Zürich och Berlin, när han inte korsar den ryska gränsen enrollerad i människosmuggling och annan underjordisk aktivitet. Under en period är han fånge i Sibirien, men lyckas rymma och återvända till de centraleuropeiska metropoler där han tillsammans med sina revolutionärt sinnade kamrater frekventerar kaféer och möteslokaler. Han är en rådvill och sammansatt poetnatur som försöker förstå gåtan människan och uthärda samtidens tomhet och larm, åtminstone ter det sig så vid romanens slut.

I efterordet görs klart att Roth tecknat några av bipersonerna utifrån kända, ej namngivna förebilder, bland annat Lenin och en viss mustaschprydd kaukasier. Även Trotskij har fått låna ut drag till fler än en av de intensivt diskuterande skribenter och aktivister som möts och skiljs och möts igen i denna böljande berättelse. 

Den ende av dessa som Roth antas ha haft personlig kontakt med är Karl Radek (i berättelsen betecknad R), och han är också den som framställs som intellektuell, till skillnad från den kallhamrade kaukasiern som knappast uppvisar några sofistikerade sidor alls. Savelli, som han heter här, ser sig helt osentimentalt som endast redskap för den kommande revolutionen. Och liksom för de övriga är det ideologiskt engagemang snarare än intellektuellt skarpsinne som är avgörande för deras livshållning.

Friedrich Kargan själv är tillräckligt klarsynt för att se mer än en sida av saken. Han blir alltmer desillusionerad, tvivlar på dem som övertar makten och på de ideologier som i praktiken inte utesluter ett upprepat mönster av våld och maktmissbruk. Hans egen revolt bottnar i en dröm om frigörelse från det "förborgerligande" draget i samhällets elitskikt, dock inte till priset av slavläger och nytt byråkratiskt förtryck. Savelli kommer att följa i tsarens spår, vilket R. förklarar för den unge Friedrich i en sarkastisk karaktärsanalys: 

"Han låtsas att hans hjärta inte tillhör honom, att han överlämnat det till mänskligheten. Men sanningen är: han har inget hjärta. Då föredrar jag egoister. Egoism är ett symptom på mänsklighet.Vår vän däremot är omänsklig. Han har samma temperament som en krokodil på torra land, hans fantasi är en stallknekts, hans idealism den hos en simpel kusk. - - - Vår vän hade lika gärna kunnat organisera pogromer som råna banker." (sid. 55)

Visst finns här resonemang som speglar tidens tankeströmningar, men Roths skicklighet ligger som vanligt främst i hur han med snabba drag tecknar miljöer, situationer och de stämningar som behärskar människorna. 

Friedrich Kargan är ingen särskilt märkvärdig person; han är en vilsen, reflekterande människa som en gång tilltalades av utopiska projekt. Han tillåter sig också vara en man med känslor för den vackra Hilde. Den länge ofullgångna relationen till henne, med ständiga hinder men ändå inte utan en period av kärlekslycka, löper som en glänsande tråd genom berättelsen. En annan återkommande gestalt är kamraten Berzejev, han som bistert konstaterar att de båda är av den sort för vilka Sibirien är den enda möjliga tillflyktsorten.

Är detta Joseph Roths bästa roman? Nej, det vill jag inte påstå; det finns ett par, tre andra som visar honom i hans allra bästa form. Men allt jag läst av honom hör till det jag ställer in i hyllan och tänker att jag en dag kommer att ta fram på nytt. Och det säger jag trots att jag inte längre är ung och vet att efter allt färdigläst står högen av oläst och växer, för att parafrasera mitt motto för den här bloggen, hämtat från Rilke.