Kort betraktelse över pennformeraren

Ordet kom för mig under läsningen av morgon-tidningen, ett ord rikt nog på innebörd för att vara värt att orda något litet om. Inte så att jag läste "pennformerare" i tidningstexten, men på något sätt fanns där en koppling till ordet, fast jag nu inte kan redogöra för hur den såg ut. Det var bara ännu ett av de många infall som numera för mig rakt ner i det förflutna.

Jag vet inte hur det ser ut i dagens skolsalar, men troligen spelar den där lilla handdrivna maskinen inte samma roll som när jag var barn. Den var fastsatt på katederns ena sida och utövade en hemlig dragningskraft, inte minst på klassens orosandar. 

"Pennvässare" är synonymen som konkret pekar på ändamålet: att spetsa grafiten för skarpare linjer och tydligare skrift. Medan jag inbillar mig att den första mer fackmässigt klingande beteckningen anger funktionen att forma blyertspennan som helhet genom att hyvla ned dess ena ände så att den inneslutna grafiten blottas och spetsas. Ja jag vet, det låter som en onödigt preciös definition.

Det ligger i varje fall en speciell lust i att försöka klarlägga begreppens konnotationer, även om man samtidigt riskerar att ramla i egensinnets fallgropar. Både "formerare" och "vässare" är substantiv vars verbformer rymmer en god potential för överförda bemärkelser, för bibetydelser.

Man skulle sitta still i sin bänk och lyssna, ibland ställa och ibland besvara frågor, i övrigt arbeta med en förelagd uppgift. Att förflytta sig i klassrummet var bara tillåtet om pennan behövde formeras och vässas. Följaktligen kunde den som av någon anledning ville röra på sig helt enkelt bara se till att pennspetsen bröts. Då var legalt läge att resa sig och gå fram till katedern för att åtgärda det skenbara missödet. För det andra godtagbara skälet att lämna bänken - kissnödighet - krävdes en hövlig anhållan. 

Det där var alltså ett sätt att formera inte bara verktygen utan även dem som använde dem. Med andra ord var den lilla tingesten på katedern inte bara laddad med snyggt formerade spån utan även med kraften hos ett disciplinärt hjälpmedel. Den förtydligade delar av reglementet för ordning och uppförande. 

Vi som minns detta talar ibland om de formativa åren och lärandet när man som ung skulle anpassa sig till skolans värld och de regler som skulle säkra en uthärdlig grupptillvaro. För den som tillfälligt kände behovet av flykt från bänken och arbetet återstod endera en tur till pennvässaren eller ett mer introvert försjunkande i lövkronornas rörelser utanför fönstret.

Skolpennorna var gula och fick inte tuggas på. Gula, sexkantiga och Hb-märkta, från Koh-i noor, Staedtler eller Faber-Castell. Idag är det väl bara konstnärer som använder blyerts. Idag är väl både pennformerare och kateder obsoleta begrepp i skolmiljön.

Bilderna är lån från nätet. Den översta är från en katalog från Clas Ohlson.