Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 18 februari 2014

Kundera om litteratur och musik, vårar och vänskap



I Milan Kunderas nyöversatta essäer - "Ett möte" (Bonniers, 2013; övers: Anna Petronella Foultier) - finns teman man känner igen om man läst honom tidigare. Det är sådant som försvaret av romankonsten och reverensen för de stora föregångarna, alltifrån renässansens Cervantes och Rabelais till de stora centraleuropéerna under 1900-talet: Kafka, Musil, Broch, Gombrowicz. Den här gången vidgas världen och det finns mer av resonemang kring de karibiska och latinamerikanska bidragen. Och på musikens område handlar det inte bara om Leos Janacéck, den enligt Kundera ofta missbedömde modernisten, utan även om Iannis Xenakis och det möjliga i hans strävan efter en objektiv tonkonst befriad från all barlast av sentiment ("bortom toner och skalor").

Vad gäller målarkonsten avhandlas Francis Bacon på ett sätt som för första gången får mig att varsebli dennes storhet och egenart. Och i den korta utläggningen om hur och varför frånvaron av komik kan bli komisk får vi ett exempel på de insikter som Kundera lyckas vinna i sina fenomenologiska reflektioner.

Det blev rätt många förstrykningar under läsningens gång. Här ska jag bara beröra ytterligare ett par saker som har med Kunderas tjeckiska bakgrund att göra. Hans orubbliga nonkonformism, grundad på erfarenhet av totalitärt styre, ger en intressant belysning åt mer än ett fenomen och i synnerhet de som tangerar förhållandet mellan politik och estetik. Hans sinne tycks öppet för alla som oavsett politisk inställning bibehåller sin konstnärliga integritet och inte underkastar sig politikens primat. Därför även uppskattningen av diktare som Louis Aragon, André Breton, Aimée Césaire och René Depestre.

Om Pragvår och Parisvår år 1968 handlar en av essäerna. I september detta beramade år är Kundera i Paris och hamnar i ett sällskap bestående av ett par andra exiltjecker och några fransmän, där de senare menar sig se besläktade händelser och samma upprorsanda i de båda "vårarna". Men inte alls, hävdar Kundera, och klargör i stället de betydande skillnaderna (och här bör jag citera direkt):

  "Majrevolten, som först drevs av de ungas initiativ, var präglad revolutionär lyrism. Pragvåren var inspirerad av den postrevolutionära skepticismen hos de vuxna.
  Majrevolten var ett muntert ifrågasättande av den europeiska kulturen betraktad som tråkig, officiell, förstockad. Pragvåren var ett förhärligande av denna kultur, som under lång tid förkvävts av den ideologiska dårskapen, ett försvar lika mycket av kristendomen som av den fritänkande vantron  och, naturligtvis, av den moderna konsten (jag säger här modern, inte postmodern).
  Majrevolten skyltade med sin internationalism. Pragvåren ville ge en nation dess särart och oberoende tillbaka.
  Genom en "underbar slump" möttes dessa två vårar, asynkrona, var och en från ett skilt historiskt tidevarv, på samma års "dissektionsbord". (sid.129-130)

I en annan essä talar han om ovänskap och vänskap och hittar via den oenighet som inte sällan uppstår mellan två oförsonliga, men båda kanske berättigade, hållningar ett slags negativ definition på vänskap. Vilken oenighet då? Jo, den mellan "dem som betraktar den politiska kampen som överlägsen det konkreta livet, och dem som anser att politikens mening är att stå i det konkreta livets, konstens, tänkandets tjänst." Och han exemplifierar med det som han ser som det mest chockerande med de stalinistiska processerna, nämligen att de som tidigare varit vänner och kamrater i svåra stunder, under förföljelse och lång politisk kamp, kunde samtycka till dödandet av dessa sina vänner.

Var det vänskap? Nej, säger Kundera, det var bara "kamraters vänskap", en sympati mellan dem som för samma politiska kamp. Och den upplöses så snart den delade hängivenheten försvinner. "Den vänskap som är underkastad ett intresse överordnat vänskapen har ingenting med vänskap att göra." 


Det är starka ord, och han fortsätter: "I motsats till den barnsliga troheten mot en övertygelse är troheten mot en vän en dygd, kanske den enda, den sista." Slutligen säger han sig tycka mycket om ett foto från efterkrigstiden där man bakifrån ser två män varandra tillsammans i naturen, den ene lång, den andre kort, den ene motståndsman under kriget, den andre bespottad för sina sympatier för nazismen under en period av sitt liv. De som går där iklädda skärmmössor är Rene Char och Martin Heidegger.

Nog tvingar han mig att både stanna till och tänka efter, denne Milan Kundera. Frågan kvarstår: vad är det som bygger bestående vänskap?



4 kommentarer:

Sven-Erik Klinkmann sa...

Minnet av Pragvåren 68 tycks ha bleknat. I går blev det nästan symboliskt, när tjeckerna slogs ut i kvartsfinalen i OS-hockeyn mot USA. Gamle storspelaren Jaromír Jágr långt från de gyllene åren i sin karriär. Numret på hans spelskjorta: 68.

Einar J sa...

Ja, varken tjecker eller ryssar verkar vara vad de en gång var i ishockeysammanhang, symboliskt eller ej.
Och även Milan Kunderas stjärna tycks ha bleknat, i varje fall för många kulturskribenter som tidigare höll honom högt.
Jag tittade igår igenom en del svenska recensioner av "Ett möte" och fann en del mycket märkliga avfärdanden. Han är inte bara passé, tycks en del mena, han är dessutom moraliskt tvivelaktig. Man kan i alla fall konstatera att han hos vissa lyckas locka fram just den moralism som han själv avskyr, som till exempel hos Helsingborgs Dagblads recensent Crister Enander, vilken försöker korsfästa honom som "självgod".
En av Kunderas essäer behandlar ironiskt nog litteraturens modetrender och "svarta listor". Han tar exemplet Anatole France och äreräddar honom från den placering på en sådan lista som det franska kulturetablissemanget så småningom tilldelade honom.

Sven-Erik Klinkmann sa...

Som essäist då, var tycker du att hans starka sidor finns och eventuella svagheter?

Einar J sa...

Han gör det en god essäist ska göra, enligt min mening. Han söker sig till svårdefinierade men djupt allmänmänskliga fenomen och belyser dem i och genom personliga erfarenheter och konstnärliga uttryck av olika slag.
Humor, vänskap, erotik, nostalgi, exilen, tidens ökade hastighet - sådant och annat liknande som snarare är existentiellt berörande än politiskt upprörande är hans ämnen. Och de berörs med hjälp av de konstnärliga "arv" som han subjektivt valt som sina frändskaper.
Svagheter? Jag ser honom som stående i en fenomenologisk tradition, och det är klart att han där är mer essäistiskt antydande än filosofiskt utredande. Men denna "lätthet", för somliga tydligen olidlig, hör också till charmen med hans essäer, eftersom de lämnar mycket till läsaren att fundera vidare över.