Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

torsdag 5 december 2013

Ritualer och livsinnehåll. Cees Nooteboom (2)



"Livet är som en påse - tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något". Den fyndiga formuleringen tillskrevs en modern pastor Jansson av Hans Alfredsson i monologen "Ringaren" från början av 60-talet. Det var en lite elak framställning av en präst i tiden som var som folk är mest och följaktligen egentligen inte hade några bestämda åsikter om någonting.

Den där banala metaforen var och är naturligtvis skrattretande, men är den inte i själva verket också ganska träffande? Har femtio år senare livsfilosoferna, prästvigda eller inte, så mycket mer att säga än denne pastor Jansson, som ju enligt Alfredsson var "en mycket god talare"?

Om hur vi turnerar livets gång, såväl i efterhand som medan det pågår eller i det nu som i reflektion blandar tidsskikten, skriver Cees Nooteboom. Han gör det med hjälp av olika skeptiska protagonister och med rikliga referenser till och allusioner på västerländsk kulturkanon. Och kanske kan man säga att han undersöker vad livet efterhand fyller oss och med och hur mycket av detta som vi själva valt i jakten på något som ger mening och identitet.

"Ritualer" (1980; sv. övers. 1988), hans kanske allra bästa roman, har Inni Wintrop som huvudperson, det vill säga Inni är den som möter ytterligare två personer som mellan år 1953 och år 1973 bildar berättelsens tidsram. Den tredelade berättelsen inleds dock med Innis liv 1963.

Hur man bemästrar känslan av intighet är den fråga som Inni kämpar med och som leder honom till självmordets rand. Han saknar ambition, sysselsätter sig med aktiehandel, lite konstaffärer, horoskopskrivande för en tidning och betraktar politiska övertygelser som mer eller mindre allvarliga själsåkommor. "För egen del hade han reserverat dilettantens plats i världen, i ordets italienska betydelse" (*). Trots sin kärlek till den underbara Zita är han en man som av och till drabbas av ångest och dribblar med andra kvinnor. Föga hjälper det att höra en vän säga: "Du lever inte, du låter dig förströs". När äktenskapet med Zita går mot upplösning hotar kaos, den förstärkta ödsligheten leder till ett misslyckat självmord.

Läsaren förflyttas sedan bakåt i tiden till 1953, då Innis rika faster presenterade honom för sin gamla avlagda älskare, Arnold Taads. Innis är övertygad om att Arnold är Nederländernas ensammaste människa - ända tills sonen, Philip Taads, av en slump tjugo år senare korsar hans väg. De båda kan sägas bekräfta Innis egen desillusionerade livssyn, och de exemplifierar dessutom nödvändigheten av de besvärjande ritualer mot tomheten som han trots bibehållen skepsis väl kan förstå.

Arnolds misantropi är monumental. Han lever ett strikt inrutat och i allt väsentligt världsfrånvänt liv, ett slags noggrant tidsreglerad munktillvaro fast utan tro på vare sig gud eller människor. Han röker, han läser och han promenerar med hunden. Om vintrarna söker han ensamheten i en schweizisk alphydda som ligger så till att han måste pulsa i snö sex timmar för att skaffa mat. När han slutligen hittas ihjälfrusen i en driva förstår vi att han valt sitt öde i denna frusna enslighet. Innan dess har Inni dock lyckats få honom att delge åtskilligt av sin syn på tillvaron.

Philip Taads, som växt upp utan kontakt med sin far, har valt en annan överlevnadsstrategi. Ett monomant intresse för den traditionella japanska teceremonin är det som stagar upp hans tillvaro, i övrig minst lika enslig som faderns. Det är nu 1973 och Inni ser honom stående som i trans framför fönstret till en antikaffär i Amsterdam där en svart, mycket dyrbar teskål i keramik, en raku, finns till salu, tyvärr dock till en alltför stor kostnad för att Philip ska kunna förvärva den. Inni får kontakt med Philip och blir till sist också hembjuden till honom på en teceremoni. Omkring denne taoistiskt filosoferande och mediterande man står en air av saklig tröstlöshet. "Kärleken fattas mig", som han själv helt torrt konstaterar. När han slutligen blir ägare till en teskål väljer han att liksom fadern självmant lämna livet.

I Cees Nootebooms böcker är reflektionerna och dialogerna, inte intrigen huvudsaken. Tiden, döden, minnet och de bräckliga relationerna i en värld utan given metafysisk ordning är det som upptar den katolskt fostrade författaren. "Ritualer" är fylld med sentenser som man skulle vilja citera, bon mots som inte sällan ger texten karaktär av poetisk tankedikt. Trots sitt sorgliga innehåll, att den faktiskt handlar om tre självmördare, är den alls inte den tungsinta läsning man kanske tror. Det finns ett återkommande lågmält humoristiskt tonfall i texten som ligger i själva sättet att formulera tankegångarna. Ett mycket uppsluppet kapitel är till exempel det som handlar om fasterns middagsbjudning där förutom Arnold och Inni även en Monseigneur Terrruwe, hemlig kammarherre hos påven, deltar. Det animerade samtalet slutar med att Arnold reser sig från bordet och säger: "Mysterium, kyss mig! Jag ska gå ut med min odöpta hund!"

Ja, vad innehåller påsen? Vad har den fyllts med? Vad kan den ännu fyllas med? Cees Nooteboom är en mycket god berättare om både dem som har och som inte har bestämda åsikter om det mesta, inte minst livet självt. Jag kan inte annat än slutligen skicka med ytterligare ett par citat:

"Minnet är som en hund som går och lägger sig var den vill"

"Att åldras är delvis att vägra tillverka nya minnen"

(*) Dilettant är i ursprunglig mening den person som ägnar sig åt konst eller eller vetenskap enbart för nöjes skull, inte som yrke (enligt Nationalencyklopedin). 

Bild (ovan): Cees Nooteboom
Bild (nedan): Raku, japansk teskål


5 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Älskar Cees Nooteboom; det lilla jag nu läst av honom.

Men jag tänkte ställa dig en fråga om ngt helt annat: Tjajkovkijs Pathetique - symfoni. Den finns angiven både som b-moll och h-moll (nätet), och igår tyckte jag presentatören (radio) sa d-dur. Men det är väl bara så fel?

Däremot tyckte jag vissa partier lät som försänkta d, dess, eller kanske nåt annat försänkt. Det där som är både svårspelat och eerie. Kan du svara på detta?
Tack.

Einar J sa...

Hej Gabrielle!
Ja, jag har sett att du också gillar Nooteboom. Jag håller på att läsa (och delvis läsa om) hans verk just nu, och jag finner det mesta mycket intressant måste jag säga.

När det gäller tonartsbeteckningar är det lite förvirrande, men den enkla förklaringen är att olikheterna beror på olika traditioner i olika språkområden.
I Sverige har vi det tyska systemet: C D E F G A H, medan många andra länder (framför allt engelskspråkliga) avviker på en punkt, nämligen just den som avser vårt H, där de i stället säger B. Samtidigt kan man säga att vi (och det tyska systemet) anger höjd eller sänkt ton med suffixen -iss resp. -ess (som i fiss resp. dess), där engelsmännen i stället har den ordinarie bokstavsbeteckningen med tillägget sharp resp. flat.
För att ytterligare krångla till det har vi ju också ett B i vårt system (jfr B-dur) i stället för det som väl i konsekvensens namn borde betecknas hess (kan jag tycka... haha). Och det är detta vårt B som engelsmännen klarar av mycket enkelt med beteckningen "B flat".

Följaktligen går Tjajkovskijs Pathetique-symfoni i H-moll i det tyska systemet och i B-moll i det andra systemet. På samma sätt med Bachs mässa i h-moll, som alltså också kan betecknas som en b-mollmässa. Samma tonart, bara olika sätt att beteckna dem.

Vad gäller inslag av andra tonarter än den som anges för ett visst verk, är det så att allt inte hela tiden går i samma tonart. Andra satsen i en symfoni kan gå i en helt annan tonart än den som anges för den första och för verket som helhet. Jag ser t ex att den tredje satsen i nämnda Pathetique växlar mellan G-, E- och G- dur.

Hoppas att jag inte rört till det alltför mycket...

Gabrielle Björnstrand sa...

Tvärtom. Tusen tack för en så grundlig svarskommentar. Jag kommer att återvända till den som till uppslagsverk. Hade dock gärna sett, ev helt egoistiska skäl, att min förnimmelse av ett dess (?) eller kanske snarare gess eller whatever - hade blivit bekräftat.
Jag har liksom gått in i en fas där jag som ett om igen nyfiket barn strövar omkring i en skog av toner och leker att jag HÖR bra.

Einar J sa...

Ja, jag glömde fråga om du har absolut gehör.
Själv har jag inte det, och kan alltså inte bara genom lyssning exakt tonartsbestämma vad jag hör.
Jag håller det inte för otroligt att det finns partier av Pathetique-symfonin som har ackord i både dess och gess, dock knappast som längre avsnitt i dessa durer. I romantisk och i synnerhet senromantisk musik blir ju tonarten alltmer svävande och går till sist mot upplösning (eller om man så vill: de för respektive tonart främmande ackorden blir så frekventa att en enhetlig beteckning förlorar sin betydelse).

Jag hittade förresten nu en sida som du kanske kan titta på, om du vill fördjupa dig lite i harmoniläran:

http://sv.wikipedia.org/wiki/B,_H_och_Bess#B.2C_H_och_Bess

Tydligen håller det gamla "tyska" systemet på att i Sverige ge vika för den anglosachsiska traditionen - alltså alltmer B i stället för H (och då också Bess i stället för B för det sänkta H:et).

Man lär sig alltid något nytt...

Gabrielle Björnstrand sa...

Tack igen, Ska kolla din länk. Ja, jag har en gång fått höra att jag har absolut gehör. Vet inte om man ska ta det så högtidligt, men det var i alla fall en musiker och gitarrist som sa det.

Men spontant tror jag som du att de där dess-gessen finns i Pathetique, kanske snubblar vi över någon här inne som kan upplysa än mer.
Det du säger om att tonarten i romantiken blir alltmer svävande är mer än jag vetat, och fascinerande, med tanke på romantiken som helhet. Man känner ju också i mycket av Tjajkovskijs musik, och andra, att han går mot en gräns och kämpar där för att bli ännu vildare, friare, mer subjektiv. Och så blir det så hemskt smärtsamt ibland.

Detta är hur som helst ett i god mening gränslöst intresse.