Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 12 augusti 2013

Niels Lyhnes förluster



Jag blev påmind av Rainer Maria Rilke om en bok jag borde läsa. I sina "Brev till en poet" hyllar han den danske författaren J P Jacobsen och särskilt hans "Niels Lyhne", en psykologisk utvecklingsroman som utkom 1880 och hör till Danmarks främsta bidrag till världslitteraturen. Av all litteratur han läst såg Rilke endast två verk som oundgängliga - bibeln och Jacobsens verk. Rilkes egen "Malte Laurids Brigge" hade Jacobsens romaner som en viktig inspirationskälla, vilket för övrigt gäller för flera andra av Rilkes samtida. I själva verket lär "Niels Lyhne" vara en av de mest inflytelserika romanerna som skrivits i Norden.

Jag skaffade mig både "Niels Lyhne" och "Fru Marie Grubbe" någon gång på 80-talet, förmodligen sedan jag läst eller hört någon annan entusiastiskt rekommendera denne författare. Men först nu, när jag betar av en del både lästa och olästa klassiker i mina hyllor, erbjöd sig ett tillfälle att läsa honom. Det händer ju ibland att den ena boken ger upphov till den andra i en kedjereaktion som man gör klokast i att bara välkomna och låta sig ledas av.

Jag förstår Rilkes förtjusning i den här romanen, även om jag själv inte placerar den på samma hylla som bibeln eller i innerfickan närmast hjärtat. Den är förvånansvärt modern som skildring av kärleksliv och konstnärsliv, som spegling av både mäns och kvinnors frigörelseproblem och inte minst som diskussion av en ateistisk livshållning.

Lyhne blir mycket tidigt varse döden i livet när en älskad person, en faster, tas ifrån honom utan att Gud ingriper som svar på bön. Samtliga hans tre stora kärlekar kommer sedan att dö eller försvinna ur hans liv. Döden blir en ständig följeslagare som skärper de för honom så viktiga frågorna om ensamhet och tillhörighet och det svåra valet av livsväg - innan allt hur som helst tar slut.

Han kämpar med en intighet som undergräver hans diktarambitioner och som lätt övergår i trötthet och resignation. De "felslagna kärlekshoppen", det vill säga de kvinnor som han inte får eller förmår behålla, bidrar till tungsintheten och vankelmodet. Men även förlusten av gudstron gör honom till en bredvidstående desillusionerad främling, kontakterna med likasinnade vänner till trots. Det är på så vis en tragisk gestalt som skildras, psykologiskt inkännande och med en rik palett för stämningar och miljöer.

Det har sagts att den här romanen visserligen handlar om en mans utveckling från födelse till död, men att kvinnoporträtten är väl så inträngande som karakteriseringen av huvudpersonen. Kusinen och nära vännen Erik, en konstnär som tidigt visar en stor men sedermera dåligt förvaltad talang, vinner den kvinna som även Lyhne älskar. Vilket inte hindrar att Lyhne ett par år senare återkommer till hembygden och på nytt förälskar sig i henne. Äktenskapet är redan på upphällningen och Erik har förfallit till rumlare i lag med bygdens andra rumlare: "i allmänhet villiga att underkasta sig den tyvärr sällan med fullständig framgång utståndna underkuren: att dricka sig nykter av genever sedan man druckits full med champagne" (!) Berusad omkommer Erik i en olycka, vilket dock inte förändrar Lyhnes förhållande till änkan till det bättre, eftersom hon drabbas av svåra skuldkänslor och reser sin väg.

Lyhne gifter sig i stället med en mycket yngre kvinna, som troget förenar sig med honom i stort som smått, också idémässigt. Hon drabbas emellertid alltför snart av allvarlig sjukdom och på dödsbädden av ångest. Hennes tillkämpade ateism håller inte inför döden och Lyhne får böja sig och kalla på prästen. Kort därefter dör även deras lille son i kramper inför en vanmäktig Lyhne, vars hotfullt knutna händer höjda mot himlen kanske kan kallas bön trots vetskapen att ingen hör honom.

Niels Lyhne väljer slutligen att som frivillig gå ut i det krig som utbryter. Där såras han av en kula i bröstet och blir forslad till sjukhus. När han får beskedet att hans utsikter att överleva inte är stora, konstaterar han torrt att "det kunde ha varit skönt att ha en gud att klaga för och be till". Men när doktor Hjerrild, själv ateist, lite trevande och med förståelse för situationen undrar om Lyhne vill säga något, skakar Lyhne bestämt på huvudet.

"Hjerrild gick. Då han kom in i sitt rum stod han länge vid fönstret och såg upp mot stjärnorna. "Om jag vore Gud", mumlade han, och i tankarna fortsatte han: "Då skulle jag mycket hellre göra den salig som inte omvänder sig på sitt yttersta".

Jo, nog kan man tänka sig att Rilke såg själsfränder i både Jacobsen och Lyhne. Även om Rilke i slutänden lyckades bättre med sin diktargärning än i varje fall den senare.


Bilden: Ernst Josephsons porträtt av J P Jacobsen, Rom 1879.

6 kommentarer:

Thomas Nydahl sa...

Hej Einar, jag vill bara säga att jag har skickat ett mail till dig. Nu ska jag läsa din senaste bloggpost!

Einar J sa...

Hej Thomas!
Tack för brev! Svar finns vid det här laget i din e-postlåda hoppas jag.

Lennart Erling sa...

Einar,
du skriver som vanligt så intresseväckande och bra att man bara vill följa dig i spåren och läsa, läsa, läsa allt det där olästa som du påminner om… om man bara hunnit… Så det är väl att man inte, som du, kan bli påmind (personligen?) av en auktoritet som Rainer Maria Rilke… :-)

Einar J sa...

Jo, det kan förvisso uppfattas som en aning högfärdigt att umgås med sådana "vänner bland de döda" som Rilke. Men varför inte välja vänner och auktoriteter som kan ge en de bästa tipsen? I synnerhet då man ju inte hinner läsa allt.
Jag vet att du gör likadant! :)

Lennart Erling sa...

Högfärd - nej, klokhet! Det var mest formuleringen "Jag blev påmind av Rainer Maria Rilke..." som jag skojade med...

Einar J sa...

Jodå, jag förstod.
Och jag valde mycket medvetet den där formuleringen just för att leka med tanken på Rilke som en av mina tipsande vänner.