Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

fredag 23 augusti 2013

Förberedelser för höstsäsongen



Det känns i luften, särskilt mot kvällen. Hösten är i antågande. När solen står som högst om dagarna kan man visserligen hålla kvar känslan av fortsatt sommar, närmare bestämt den färgrikt mättade sensommaren. Men det är inte bara luften och färgerna. Folk återsamlas, talar om sommaraktiviteterna som något som varit och skruvar in sig i de gamla vanliga gängorna. Inte alltid enbart med motstånd.

Själv hör jag till dem som alltid tillsammans med Birger Sjöbergs Frida sörjer den flyende sommaren, den varje år alltför korta.

Dessbättre finns det glädjeämnen med hösten också. Ett av dem handlar om att bläddra igenom de programhäften som närliggande musik- och teaterinstitutioner presenterar inför kommande säsong. Jag brukar notera det som förefaller mest lovande, och det blir naturligtvis mycket mer än jag kommer att kunna ta del av. Det får man acceptera; det är nu en gång så att man måste välja här i livet.

Jag nämner här något ur det stockholmska utbudet som väcker mina högsta förväntningar. Dock begränsat till klassisk musik och opera, samt lite teater. Jag överblickar inte det stora utbud som kyrkorna också har, så de är inte beaktade.

Konsert:

19/9. Konserthuset. Enescus Svit nr 2; Beethovens 5:e pianokonsert; Carl Nielsens Symfoni nr 2 (De fyra temperamenten). Kungl Filharmonikerna med Sakari Oramo. Solist: Leif Ove Andsnes. - Både en av de mest berömda pianokonserterna och Nordens störste symfoniker på programmet!

21/9 i Berwaldhallen. Bela Bartoks 2.a pianokonsert och Mahlers 10:e (ofullständiga och av andra fullbordade) symfoni. SRSO med Daniel Harding, Solist: Yuja Wang, den nya suveräna stjärnan på den kinesiska pianisthimlen i den tuffa bartokkonserten. Det kan bli något!

11/10 i Berwaldhallen. Beethovens pianokonsert nr 3; Bruckners symfoni nr 7. SRSO med D Harding. Solist: Joao Maria Pires.

23/10 i Konserthuset. Kaja Saariaho "Laterna Magica"; Chopins 2:a pianokonsert; Schumanns Symfoni nr 4. Kungl Filharmonikerna. Dir: Juanjo Mena. Solist: Ingrid Fliter.

24/10. Berwaldhallen. Brahms Requiem. SRSO med V Gergiev.

27/10. Konserthuset. Grigory Sokolov återkommer med en pianoafton. Program meddelas senare. - En av de få kvarvarande elefanterna i den stora ryska pianotraditionen. Här kan man tala om förväntningar på det allra yppersta i pianospel. Som sagt en återkommande gäst i Stockholm, men eftersom förra höstens konsert blev inställd på grund av sjukdom känns det desto angelägnare att skaffa sig en biljett den här gången.

9/11. Berwaldhallen. Mahlers symfoni nr 3. SRSO. Damer ur radiokören och Susanne Resmark som solist. Dir: J Nott. - Mahlers och symfonirepertoarens längsta symfoni (90 min) med ett par långsamma satser minst lika underbara som det berömda adagiot i femte symfonin.

20/11 i Konserthuset. Mozarts symfoni, nr 40; Benjamin Brittens Serenad för tenor, horn och stråkar; Edward Elgars Cockaigne. Kungl. Filharmonikerna med Sakari Oramo och solister. - Brittens Serenad är ett av hans allra bästa opus, en sångcykel med dikter av bl a Tennyson, Blake, Jonson och Keats, och med helt underbar musik för horn. Hornsolo i början och slutet men i övrigt sång och horn till en mindre stråkorkester. Här finns ett smakprov i den klassiska inspelningen med tonsättaren och tenoren Peter Pears.

7/12. Berwaldhallen. Wagners Valkyrian konsertant, tredje akten. Med Nina Stemme och Bryn Terfel. SRSO och D Harding.

13/12. Berwaldhallen. Wagner: Isoldes kärleksdöd; Lidholm: Poesis; Dvorak: Symfoni nr 8. SRSO med Herbert Blomstedt.

Datumet jag anger är ibland inte det enda; i flera fall ges konserterna ett par gånger.

Opera:

Det finns flera lockande föreställningar på Kungliga Operan. Den nye chefsdirigenten Lawrence Rennes har redan visat att det i varje fall musikaliskt är befogat att vänta sig mycket. Jag lockas mest av Wagners Parsifal (men bävar lite inför den oundvikliga jämförelsen med den fantastiska föreställningen från Metropolitan som gavs på bio i våras), Verdis Maskeradbalen och Strauss´ Salome (med Nina Stemme i huvudrollen).

Folkoperan ger sig på Mozarts Trollflöjten, och bara de inte trollar för mycket utan ser till att musiken får den huvudroll den ska ha så kan det nog också bli en bra föreställning. Jag blir alltid lite misstänksam när någon har har anförtrotts en "musikalisk bearbetning", även om den nödvändiggörs av en till storleken begränsad orkester. Man får hålla ett öga på recensionerna.

Teater:

Någon teaterföreställning vill jag gärna hinna med per säsong, även om musiken för min del dominerar.
Stadsteatern återupptar glädjande nog Becketts "Krapps sista band" som jag missade i våras. Ingvar Hirdwall är min favoritskådespelare och jag har en speciell relation till just den här Beckett-pjäsen.
Vidare ges Shakespeares King Lear med Sven Wollter som kungen, och det kanske kunde bli intressant.
Dramaten sätter upp Büchners Woyzeck, en modern klassiker jag aldrig har men givetvis borde ha sett.
Uppsala stadsteater ger Tjechovs Tre systrar, och Tjechov är aldrig fel, som ungdomarna säger nuförtiden.

Önskelistan är redan orealistiskt omfattande, så jag stannar här.

Foto: EJ (klicka för större bild!)

12 kommentarer:

Thomas Nydahl sa...

Einar, jag bor ju långt bort från sådana evenemang som du räknar upp, men det finns ett jag verkligen hade velat uppleva: "Wagners Valkyrian konsertant, tredje akten. Med Nina Stemme och Bryn Terfel. SRSO och D Harding." Jag är särskilt svag för Terfel. Han har ju inte bara en underbar röst, hela hans uppenbarelse gör att man lyssnar uppmärksamt. Och jag har till och med lärt mig tycka om hans flirter med populärkulturen. Han kan ju också sjunga ett fint gammalt örhänge så att man övertygas, som You´ll Never walk alone: http://www.youtube.com/watch?v=se1XxHN4OXI

Einar J sa...

Ja, Thomas, jag håller med dig om att Terfel inte bara sjunger bra utan är en scenperson med stor utstrålning också. Han kommer ur den walesiska folkmusiken och kan därför sjunga även den "lättare" repertoaren chosefritt utan alltför besvärande operamanér.
Ändå har han en stor konkurrent i vår egen store baryton i världen för närvarande, nämligen Peter Mattei. Inte för att spela ut den ene mot den andre, men för mitt öra är han helt outstanding även när han sjunger populära sånger, t ex "Helgdagsskväll i timmerkojan" (i tv på nyårsafton 2011). Finns också på nätet:
http://youtu.be/Ljrs2DI6ZL0

Sven-Erik Klinkmann sa...

Tanken att opera är en form av högkultur är, som kulturforskaren John Storey skriver i antologin High-Pop, en uppfinning som skedde i sin amerikanska version i Boston och New York mellan 1825 och 1850, när de urbana eliterna byggde upp organisatoriska former som separerade operan från det folkliga och kommersiella. De tre distinktionerna som skapades mellan konst och underhållning var a) speciella operahus, b) en speciell dress- och uppförandekod när man gick på opera och c) en opera som framförs enbart på främmande språk med en speciell vokabulär som bara de som var insatta i konstformen kunde förstå.
Som bl a Dario Fo konstaterat hade operan och teatern en gång i tiden uppstått som uttryckligen de breda lagrens underhållning och protestform. Kommersiell, bullrig och folklig, enligt Dario Fo.

Einar J sa...

Storeys beskrivning av ursprunget till operan som avgränsad högkultur i Amerika kände jag inte till, men den stämmer väl rätt väl med en allmänt spridd uppfattning om opera som i stort kan ha sin giltighet i de flesta länder.
Däremot är det ju känt att italiensk opera åtminstone i Italien haft (och kanske fortfarande har) en tämligen bred folklig förankring. Dario Fo är naturligtvis välbekant med den bullriga, mindre högtidliga tradition som också funnits kring operakonsten.
Ändå är operakonsten så som vi närmast känner den ursprungligen en konstart som utvecklades i hovmiljöer (med Monteverdi som en slags portalfigur), om än i sina enklare variationer (vaudeville, sångspel, operett) under seklernas gång också i kontakt med folkliga miljöer som marknadsplatser, teatrar och tavernor.
I vår kommersialiserade tid med dess strävan att eliminera gränser mellan högkultur och populärkultur är det ganska naturligt att operasångare breddar sin repertoar till en del populärmusik. En del gör det med framgång, andra inte. En del kanske till och med lyckas locka en och annan till operan på det sättet.
Välljudande sång kommer nog alltid att kunna vinna en publik, även helt utan de extravaganser i form av påkostade utanverk och gimmicks som tycks vara ett måste i populärkulturen.

Sven-Erik Klinkmann sa...

Jo, de facto beskriver Storey operan som en konstform som är både populär och elitinriktad och han tillägger att det nyväckta populära intresset för opera nästan är ett återvändande till 1800-talets kulturella relationer i Europa och USA. Men med en viktig skillnad: opera i dag framförd i operahusen är fortfarande förbehållen en kulturell elit, medan opera på CD, video, DVD osv gjort att konstformen fått ett mer ”folkligt” eller populärt genomslag. Einar, du som kan detta mycket bättre än jag, kan kanske rätta mig om jag har fel vad gäller situationen i t ex Sverige. I Finland har en socialdemokratisk kommunalpolitiker i Helsingfors , Jorma Bergholm, gått ut i hårda ord mot det han menat utgjort ett statligt gynnande av operakonsten i jämförelse med stödet till teatrarna och biblioteken.

Einar J sa...

Det är alldeles riktigt, Sven-Erik. Nya medier är säkert en god sak i sammanhanget.
Kritiken mot subventionerna av "den elitistiska" operakonsten känns igen. Opera är dyrt, och det är förvisso sant att publiken inte har den sociala bredd som politiker av Jorma Bergholm färg (kanske) önskar.
Att mindre stöd till operan bara skulle öka biljettpriserna och antagligen bidra till en socialt sett ännu skevare publiksammansättning bekymrar sällan politiker av Bergholms typ.
Just detta med att bibliotek och fria teatergrupper ställs mot operan är klassiskt. Inte minst i samband med att nya operahusbyggen aktualiseras dyker motargumenten upp med förnyad kraft. I Göteborg fick man älta den frågan i tiotals år innan man kom till skott.
Och det argument som brukar vara vinnande är tråkigt nog ett slags prestige-argument: varje stor stad med aktning kan inte kalla sig kulturstad utan ett operahus som låter tala om sig.
Fast kanske inte så så mycket längre. Numera verkar gigantiska arenor vara de mest prestigefyllda objekten för kulturfrämmande politiker.

Thomas Nydahl sa...

Sven-Erik, du skriver något här som jag tror är själva centralpunkten: "Men med en viktig skillnad: opera i dag framförd i operahusen är fortfarande förbehållen en kulturell elit, medan opera på CD, video, DVD osv gjort att konstformen fått ett mer ”folkligt” eller populärt genomslag"

Trots att jag föddes och levde i Malmö fram tills jag var 30 har jag bara sett ett litet antal operor på scen (och arbetat på några av dem, då jag var scenarbetare i unga år). Men sedan jag kom till landsbygden här uppe har jag sett massor: på video och dvd!

Och så har jag förstås rest dit Cecilia Bartoli uppträtt i Sverige, mest varje gång. Men jag noterar att hon aldrig, hittills, tagit sig an The American Songbook, ändå har jag (minst) en dotter och ett barnbarn som älskar henne och lyssnar på henne.

Så Sven-Erik, din poäng är viktig!

Och så tillägger jag, att jag trots svåra smärtor från nackens diskbråck, inte kunde motstå att delta i er diskussion, den är både livgivande och trevlig. Tack

Thomas Nydahl sa...

Einar, måste också kommentera det du skriver:

"Och det argument som brukar vara vinnande är tråkigt nog ett slags prestige-argument: varje stor stad med aktning kan inte kalla sig kulturstad utan ett operahus som låter tala om sig.Fast kanske inte så så mycket längre. Numera verkar gigantiska arenor vara de mest prestigefyllda objekten för kulturfrämmande politiker."

Jag har aldrig besökt Malmö Arena för några spektakulära operasångare (jodå, de har sjungit där) - bara för att se och höra Leonard Cohen en sista gång. Men jag blir fysiskt illamående av arenorna, de är omänskliga och medan musiken ljuder tänker jag mest att de passar bäst för en ishockeyturnering.

De stor operahusen har jag ingen relation till. Minns bara att jag som journalist besökte det nya - rätt så anspråkslösa - i Bonn på 1980-talet för att recensera den första uppsättningen av Carmen som blondin (hon kom in på scenen körande i en VW av gammal bubbla-modell).

Einar J sa...

Tack för dina kommentarer Thomas!
Det måste ha varit en sevärd Carmen i Bonn den gången!
Apropå arenorna. Själv har jag inte besökt en enda av de där arenorna, utom Globen ett par gånger, varav den ena var just vid Leonard Cohens förra besök.
Och beträffande musik i medierna vill jag bara tillägga att jag själv ofta lyssnar till opera på cd och dvd. Operan har givetvis aldrig haft så många lyssnare som idag tack vare alla dessa inspelningar, som dessutom ger tillgång till de allra bästa uppsättningarna man annars inte skulle kunna ta del av.
Men jag har också under årens lopp planerat mina resor så att jag kunnat pricka in en hel del besök på operahus runt om i Europa, vilket har varit ett sant nöje. Det levande framförandet har dock en fördel som man aldrig helt kan bortse ifrån. Och i de flesta fall har jag noterat att alla de där föreställningarna om att man måste mingla bland sidenfrasande och pärlcolliertyngda damer i blåtonade frisyrer är överdrivet förtal. De kanske finns på vissa premiärer, men i övrigt kan man vara klädd som man vill och faktum är att det ofta finns mer ungdom på operan än på konserter med klassisk musik. Skolan har här en betydelsefull uppgift: att i musikundervisningen inte bara fria till barnen med den musik som alla redan bombarderas av i all tänkbara medier utan presentera kulturarvet i hela dess bredd.

Klinkmann sa...

Thomas, jag har ungefär samma förhållande till opera som du, är ingen operabesökare, har däremot en del opera i skivhyllan, skivor och cdn som man kan få verkligt billigt om man letar på rätt ställen, som nu senast en komplett box med Jevgeni Onegin i perfekt skick för 50 cent på ett lopptorg i Joensuu i östra Finland.

Opera på tv är också utmärkt, såg Janáčeks Den listiga lilla räven i en upptagning från Paris för något år sedan i finska kultur-tv-kanalen Yle Teema. Helt underbart.

Gabrielle Björnstrand sa...

Tack för alla fina tips om musiksäsongen. Minst en av dessa konserter ska bli av.

Och din text om filosofens livsväg var rolig att läsa: Tänk - att det fortfarande finns människor som kämpar på med sin egen väg. Betoning på egen.

Einar J sa...

Tack själv, Gabrielle, för en som vanligt klurig kommentar.
Jo, det där med den alldeles "egna vägen" ska nog inte överbetonas och framför allt inte tillåtas bli alltför egen. Eller är nog sällan det heller, vid närmare granskning.
Men en egen väg i förhållande till den som alltför idoga föräldrar ibland vill utstaka för en kan nog kännas behövlig i många fall.