Det händer nu och då att artister måste ställa in och ersättas av en annan. Det kan vara på grund av sjukdom, vilket är vanligast, eller kommunikationer som fallerar. För några år sedan skrev jag om detta i samband med en pianoafton där pianisten Roland Pöntinen fick rycka in. I likhet med den gången tror jag ingen efter gårdagens konsert med gästspelande Göteborgssymfonikerna sörjde över att stjärndirigenten Gustavo Dudamel lämnat återbud och ersatts av Andrès Orozco-Estrada, en ung dirigent från Colombia som gjort kometkarriär i Europa och USA på senare tid. Han är tydligen på god väg att bli en ny Dudamel.
Konserthuschefen beklagade men bedyrade att allra minst Dudamel skulle ställa in om det inte vore alldeles nödvändigt. Och vi förstod fuller väl att utan en fungerande axel kan en dirigent inte utöva sitt yrke. När sedan Orozco-Estrada intog pulten tyckte vi oss dessutom förstå varför dessa latinamerikaner riskerar sådana skador. En mer fysiskt rörlig dirigent får man nog vänta på till dess han kommer nästa gång, vilket blir nästa år enligt vad som annonserades.
Ändå var det kvällens solist som gjorde det allra starkaste intrycket på mig. Violinisten Lisa Batiashvili var solist i Sergei Prokofievs första violinkonsert, ett i mina öron helt bedårande verk som trots dess betydande svårighetsgrad framfördes med en helt förunderlig självklarhet. När musiker spelar på det här sättet, som om musiken uppstod i ögonblicket, ja nästan som om musiken spelade sig själv, kan man inte undgå att ryckas med, samtidigt som man, när musiken upphör, undrar över vad som hänt och hur det egentligen var möjligt.
Prokofiev - ett snille vars musikskapande var lika klassiskt brett som modernt sofistikerat. Av honom finns lyriska partier som hör till de skönaste i 1900-talsmusiken, till exempel den hisnande kosmiska musik som avslutar första satsen i denna konsert. Och det finns råa inslag som med rytmisk frenesi och oväntade accenter sätter allt på spel, om ni ursäktar vitsen. Allt detta visas i denna violinkonsert, och frågan är om det går att få ut mer ur en violin än vad som Lisa Batiashvili visade igår eftermiddag.
Avslutningsvis spelades Antonin Dvoráks "Från nya världen"-symfoni, musikaliskt sett en helt annan värld än Prokofievs. Framför allt en symfoni med ett sällsynt tillfälle för det sensuella engelska hornet att klinga ut i full nationalromantik. Det sker i den andra satsens largo, i en av den symfoniska musikens mest sångbara melodier som dessutom ytterligare populariserats genom en ofta (i USA) sjungen text ("Going home"). Det har gjort att den för alltid associerats med nostalgi och hemlängtan. Med den sista satsens bleckblåstema och böljande mellan lyrik och patetik blir dock nostalgin till sist överröstad av musik av det mer triumferande slaget.
PS. Sedan ett antal år är min favoritinspelning av Prokofievs första violinkonsert den med Maxim Vengerov och med LSO och Mstislav Rostropovich som dirigent.. Den finns här på Spotify. Och här på Youtube (klicka vidare för sats två och tre!).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar