Schuberts öde

Vi blir ofta påminda om Mozarts alltför tidiga död (1791, nästan 36 år gammal) och vi förundras över geniets kreativitet. Få tänker på att Franz Schubert (1797-1828) dog ännu yngre, vid endast 31 års ålder. Med tanke på antalet opus var båda ofattbart produktiva, och för Schubert, som under hela sitt liv hade svårt att försörja sig på sin musik, tillkom merparten av hans kompositioner under ett tiotal år i slutet av hans liv.

Tanken på vad Schubert skulle ha kunnat åstadkomma om han fått ett lika långt liv som exempelvis Beethoven (som var 57 år när han dog, drygt ett år före Schubert), är lika kontrafaktiskt meningslös som spännande. För att nu inte tala om vad som kunde blivit av ett liv lika långt som Haydns (död 1809 vid 77 års ålder).

Det är hur som helst en imponerande samling stora tonsättare som haft staden Wien som centrum för sin verksamhet, alltsedan Haydn, Mozart och Beethoven över Bruckner och Mahler till den så kallade nya Wienskolans tonsättare en bra bit in i 1900-talet. Den speciella musikmiljön av valsmelodier, marscher, ländler och annan folklore kan spåras i så gott som all konstmusik med wiensk och österrikisk hemadress. Den finns i hög grad också hos Schubert, som ju var en melodins specielle mästare. Givetvis bör också den lättare musiken med Strauss-familjen som mest kända företrädare nämnas i sammanhanget.

Visst gjorde sig Schubert ett namn bland Wiens musikkännare, men egendomligt nog kunde han aldrig växa sig riktigt stor i denna musikens högborg. Blev det så i skuggan av Beethoven? Eller blev hans liv helt enkelt för kort för det som krävdes som överbevisning? Brodern Ferdinand, även han tonsättare, gjorde vad han kunde för att övertyga förläggare och andra inflytelserika personer om att Schubert gjort så mycket mer än ca 600 sånger.

Schuberts intima verk - sånger, pianosonater och kammarmusik - har förvisso gjort honom odödlig, och det är lätt att hans symfonier fortfarande kommer lite i skymundan. Den stora C-dur-symfonin (det finns en tidigare i samma tonart) spelades häromsistens av filharmonikerna i Stockholm. Jag frapperades på nytt av vilken stor symfoni detta är, i alla bemärkelser. Och jag har sedan dess konsulterat min skivsamling och låtit mig hänföras flera gånger om. Det är ju helt klart fråga om beethovenska proportioner, och kanske också ambitioner, i detta verk, låt vara av en inte lika "heroisk" karaktär som den musik vi associerar med giganten på området. Men inte heller Beethoven kämpade hela tiden med ödet, utan kunde kasta loss i en virvlande apoteos till dansen som i den hejdlösa sjunde symfonin. Schuberts C-dur-symfoni tycker jag håller samma klass, bjuder på samma sorts medryckande tempi och kontrastrika nyttjande av de symfoniska medlen. Som bonus bjuds man några oslagbart smittsamma melodier, annars vore det inte Schubert. När Schubert grubblar över ödet gör han det helst i kammarmusiken och sångerna - dock inte heller där med heroism, snarare med förtvivlans mod.

Den här symfonin skapar hos mig inte bara en förhöjd sinnesstämning utan också vissa inre bilder. Det är långt ifrån alltid det sker, och jag tycker absolut inte att det är något som musik måste göra, men när jag satt där på konserten och lyssnade till sista satsen befann jag mig på hästryggen ridande i sporrsträck ut ur en vildmark, en mörk skog, med sikte mot glimmande fönster i fjärran bortom slätten, där värdshuset och vännerna väntar. Ljus, värme, förhoppningar om livet. Kanske har jag också goda nyheter med mig, nyheter som alla kan glädjas åt, medan tid är. - Så kan det gå till, även för den som än så länge bara en enda gång ridit en häst, en islandshäst.

Han hade ju förmågan att spela med hela registret, denne Schubert som under sin livstid ändå aldrig fick det erkännande som symfoniker han borde ha fått. Om vi tänker oss att Beethoven inte förrän decennier efter sin död hade fått sina symfonier uppförda, skulle då inte Schuberts ställning och anseende ha varit annorlunda i musikhistorien? Nåja, jag vill ju inte hävda att Schubert är misskänd eller förbisedd, men som symfoniker verkar han trots allt inte räknas som Beethovens like. I sin stora C-dur-symfoni menar jag att han definitivt är det. Han borde spelas oftare.

På Youtube kan man lyssna till flera avsnitt ur symfonin med olika orkestrar och dirigenter. Franz Welser-Möst dirigerar (här) wienfilharmonikerna med synbar inlevelse i en bit av scherzot med start i trions innerliga wienermelodi, och med början av finalen. (Satserna är för långa för att rymmas i Youtubes format). Men lyssna framför allt på slutet av finalen med Herbert von Karajan och berlinarna (här) i en inspelning från 1968.

Nedre bilden: Leonardo da Vinci, ryttare till häst