lördag 26 november 2011
Hägern vid Erasmusgracht
Var finns en bättre levande modell
än hägern?
Står där blickstilla vid vattnet
som den skulpturala bilden av sig själv
med hypnotisk salamanderblick
som genomtränger ytan.
Till synes oberörd av världens
larm och bråkighet
en varelse mest lik en kinkig uppgift
för skoleleverna i träslöjd.
Hur fånga denna katatona frusenhet som
sätter allt det övriga i rörelse?
Den svaga krusningen på vattnets spegel,
morgontågets ankomst till station,
det sträckta kopplet mellan dam och hund
och almarna som låter sista löven falla.
Alltsammans förbigås
med samma drömska stumhet
av hägern
fångad i sig själv på bryggan invid vattnet -
ögonblicket innan allting lossnar och den lyfter
på tunga vingar in i tid och rum.
Foto: EJ.
Etiketter:
dikter (egna),
poesi
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej Einar!
Fin dikt! Gillar särskilt kopplingen mellan början och slutet: en levande modell - men det är först när den lyfter som den träder in i tid och rum. Som den står där, levande, är den alltså utanför tid och rum! Underbart. Passar min värld.
Hälsningar
Johan S
Tack, Johan!
Du har läst min tanke väl, så som den formade sig till slut.
Skicka en kommentar