Visst är Peterskyrkan överväldigande i sin storlek och sitt fantastiskt marmorklädda inre, men det är egentligen bara för Michelangelos Pietà som jag numera går dit. Finns det en skulptur som inkarnerar begreppet skönhet, inte minst den mänskliga kroppens skönhet, måste det väl vara denna, mitt i den sorgtyngda situation som den gestaltar. Samtidigt kan jag förstå dem som tycker att Maria är förbryllande ung och nästan störande hollywoodskt vacker.
Sant´Andrea della Valle lär ha den näst största kupolen bland Roms kyrkor, och den kyrkan innehåller ett kapell där operakompositören, dandyn och lebemannen Puccini enligt osäkra uppgifter fick idén till Tosca under en bönestund. Hur det än förhåller sig med den saken lät han första akten utspelas där, medan de övriga två förlades till Palazzo Farnese respektive Castel Sant´Angelo. Alltsammans på bekvämt promenadavstånd under en eftermiddag.
Sant´Ignazio di Loyola roar med sina takmålningar som lurar ögat att tro på en kupol med himlarymder som i själva verket alltså inte är någon sådan kupol. Vad ska man dra för teologiska slutsatser om detta?
San Clemente, tre helgedomar i en, är fascinerande på grund av platsens skiktning som vertikalt för besökaren genom århundradena ända ner till ett hedniskt Mithrastempel. Mosaikerna från 1100-talet är givetvis imponerande, men det är även de som pryder Santa Maria in Trastevere, inne i kyrkan såväl som ute på fasaden mot det trivsamma och bilfria torg där man kan bibehålla det meditativa lugn som denna kyrkas inre skänker.
Ja, så där kan man som gästande romersk kyrkovandrare gå runt och skaffa sig lite andrum från kommersen och trafikbullret och samtidigt i någon ringa mån bättra på sin bildning. Kyrkor finns det i hundratal och till sist kanske man till och med skaffar sig någon favorit. Santa Maria in Trastevere ligger bra till för min del, åtminstone om man vill sitta ner en stund omgiven av det varma, stearindoftande dunklet och gärna med en strimma solljus över någon del av mosaikerna i det inre av kupolen (bilden nedan). Som exempelvis i torsdags när dessutom gregoriansk sång hördes i högtalarna.
Denna stillhet kan man inte uppnå i det Sixtinska kapellet där vakterna förgäves hyssjar för att dämpa folkmassans sorl och påminna om att det är ett kapell, inte en utställningssal som man befinner sig i. Inte heller i det mäktiga Pantheon (bilden ovan) med dess ständiga turistströmmar in och ut kan man sitta ner och stilla sig. Men annars är den en annan favorit. Denna gamla glob - också den ägnad klassiska gudar innan den blev en kristen helgedom - med sitt enda och öppna ljusinsläpp högst upp och med en marmorklädd nedre del som nästan kan tävla med Peterskyrkans, innehåller ju dessutom Rafaels grav. Rafael med sina många sköna madonnor sammanfattade ju också grundvalen för den västerländska idé- och konsthistorien i sin berömda fresk "Skolan i Aten" (i Vatikanmuseerna). Platon och Aristoteles i centrum, den ene pekande uppåt mot idévärlden, den andre ner mot jorden och erfarenheten.
Rom är verkligen en stad som saknar sin like.
4 kommentarer:
Visst är Rom enastående, och för den som är intresserad av både fotografi och arkitektur fyllt av överraskningar och utmaningar i varje kvarter.
Pantheons kupol med den oöverträffade avvägningen av form, konstruktion och funktion är något som måna av dagens arkitekter borde fundera över!
Den är fortfarande världens största kupol av oarmerad betong. Problemet med vikten löste man genialist genom att använda pimpsten som ballast i betongen. (Pimpsten är, som bekant, ett vulkaniskt skum som är så lätt att det flyter på vattnet.)
Och den där vackra formgivningen av kupolen bidrog ytterligare till att drastiskt minska den totala vikten av bygget.
Jag har faktiskt inte varit i Rom sedan vi träffades där våren 1987, så det är verkligen dags för ett nytt besök!
Tack för din kommentar!
Ja, Pantheons kupol är ju märklig just för att det är den första i sitt slag, byggd redan på kejsar Hadrianus tid. Jag har läst någonstans att den kallades för "djävulshuset" i samtiden eftersom den tycktes trotsa naturlagarna.
Rimligen bör den berömde Brunelleschi ha dragit sina slutsatser om det möjliga i att konstruera kupolen till domen i Florens utifrån Pantheon. Men om det handlar om pimpsten där(vilket jag inte visste)så gör det nog inte det i Florens. Det är väl kombinationen av material och byggnadstekniska beräkningar som utgör hemligejheten i det fallet.
Rom 1987 minns jag också som en kyrkvandring, bland annat. Klart att du måste göra ett återbesök!
Du lockar mig att återkomma!
Det fullständigt unika med Pantheon är renheten i konstruktionen. Ingenting är dolt. Det finns ingen armering, inga dolda balkar, inget "fusk". Vad du ser är konstruktionen helt enkelt.
Bruelleschi studerade givetvis Pantheon, men sedan gjorde han något helt annat (kunskapen om hur man gör betong hade ju sedan länge gått förlorad) och precis hur han bar sig åt var en noga bevakad hemlighet.
Hans kupol på Santa Maria del Fiore byggdes i etapper under många år, och består av tre lager tegel lagt i fiskbensmönster - drygt 4 miljoner tegelstenar har det beräknats.
Sedan byggdes den yttre kupolen utanpå, och i mellanrummet kan man precis som i Peterskyrkan ta sig ända upp till lanterninen på toppen.
Jo, genialiteten består väl i båda fallen av att kunna lösa de stora problemen med spänningar och belastning som det rör sig om i dessa kupolsammanhang utan stödpelare.
Jag letade fram en bok ur hyllorna om Brunelleschis kupol (av Ross King) som spinner en hel kulturhistoria kring denna kupols tillkomst. Det startade ju i det fallet så modernt som en arkitekturtävling där till sist Brunelleschi lyckades övertyga om det realiserbara i sin lösning. I den boken står mycket riktigt också det du säger om Pantheon-kupolens material: pimpsten - men också tomma amforor! Fantastiskt!
Jag har gjort den sällsamma klättringen i det inre av både Peterskyrkans och Santa Maria del Fioris kupoler. Utrymmet mellan ytter- och innervägg är inte stort och lutningen gör till sist att man får gå snett lutad till höger.
Skicka en kommentar