Proveniens

Jag läser i bladen att Ingmar Bergmans bohag gått på auktion till fantastiska priser. En papperskorg (se bilden ovan!) gick till exempel för 11.000, förhoppningsvis till någon som hädanefter kan kasta sitt rivna och skrynklade avfall med en särskild sorts välbehag.

Proveniens är ett ord som jag lärde mig för några år sedan när jag började besöka Uppsala auktionskammare. Det betyder helt enkelt att ett föremåls historia kan beläggas, inte bara till ursprunget utan även med avseende på vilken eller vilka tidigare ägare som funnits. I auktionssammanhang kan det till exempel gälla finare möbler som stått på något slott eller förnämt gods och som på detta sätt får sin historia redovisad och säkerställd. Proveniensen kan också skänka föremålet en speciell aura just genom sin tidigare placering eller sina tidigare ägare.

I vissa fall - som Bergmans - blir proveniensen uppenbarligen huvudsaken, och själva saken en bisak. Berömda personers kontakt med föremålet blir dess enda egentliga värde. Man skulle kunna anta att det är en sorts modern magisk föreställningsvärld som blandar sig med den ekonomiskt spekulativa.

Detta är inte detsamma som när föremål får affektionsvärde genom släktskapsband och egna minnen av både föremålet och dess ägare. Här gäller det i stället antingen spekulation i framtida vinster eller att nå en magisk kontakt med en (av många) känd och beundrad person genom att lägga beslag på dennes ägodelar. Om vi ett ögonblick bortser från det eventuella penningbegäret, vad är det egentligen för tillfredsställelse vi känner när vi kan peka på vår papperskorg och säga att den en gång fyllts av Ingmar Bergmans skräp?

Jag prövar tanken på mig själv med lite annorlunda utgångspunkter. Säg att jag blev erbjuden en papperskorg som man genom proveniens hävdar att den en gång stått under Gustav Mahlers skrivbord i Wien i början av 1900-talet. Skulle jag betala 11.000 kronor för den? Nej, definitivt inte.

Om det i stället handlade om den taktpinne han höll i vid ett av gästspelen i Concertgebouw i Amsterdam när han dirigerade sin andra symfoni? Nej, knappast den heller.

Om det handlade om en namnteckning i original? Nja, jag samlar ju inte längre (som i tonåren) på autografer, men visst skulle jag tycka det vore roligt att rama in Mahlers namnteckning och placera den på väggen ovanför skivsamlingen - om den inte bleve alltför dyr.

Och om det handlade om ett par sidor av ett första utkast till slutet av den nionde symfonin, ett antikvariskt fynd som kan härledas till ett par personer som genom ett långt liv vårdat sig om dessa en gång ur en papperskorg tillvaratagna och numera gulnade blad? De skulle med all säkerhet i dagens läge betinga ett alltför högt pris sett till min plånbok, men hade jag mycket god råd skulle jag förstås hellre rama in dessa än autografen.

Jag skulle då kunna se mig som ägare till ett unikt dokument, en sak med nimbus från en av mig beundrad och högt skattad mästares hand som jag dessutom ensam skulle stå som ägare till. Skulle jag själv känna mig betydelsefullare på grund av detta? Definitivt inte. Men lyckligare? Mer berikad?

Jag är inte alldeles säker på det. Jag är rädd för att magin trots allt skulle förflyktigas och det hela i huvudsak framstå som en prestigefylld ekonomisk investering. Hellre skulle jag då göra en resa till Toblach i det sydtyrolska Pusterthal och se miljön kring en av de skrivarstugor (se bilden nedan!) där Mahler vistades när han om somrarna komponerade på sin lediga tid. Platsens ande, eller vad det brukar heta. Där om någonstans skulle för övrigt ett sådant dokument kunna förvaras i sitt rätta sammanhang.

Ett besök på Bergmans Fårö skulle på samma sätt med all säkerhet ge betydligt mera i utbyte än hans papperskorg eller nedklottrade nattduksbord.