Floden av självhjälpsböcker diskuterades i litteraturprogrammet Babel i STV2. Och jag trevade instinktivt efter fjärrkontrollen för att befria mig från svadan från deltagarna i den inbjudna panelen. Stod ändå ut, eftersom även Stefan Einhorn, kolugn och till synes obekymrad om vilket sällskap han hamnat i, förmådde definiera sitt oberoende och på ett mycket "snällt" och elegant sätt definierade ut sig ur genren som sådan. Han ville helt enkelt se sin bok som en "moralfilosofisk essä" om konsten att vara snäll, underförstått inte en självhjälpsbok av den typ som har Mia Törnblom på omslaget. Själv har jag inte läst någondera, men är väl medveten om spännvidden inom genren.
Min förundran inför fenomenet Mia Törnblom och hennes "kokböcker" kvarstår efter det korta programinslaget. Hur i helvete (för att nu uttrycka sig på Törnbloms språkliga nivå) kan någon tilltalas av detta andtrutna pladder och välja en sådan ledsagare till ett lyckligare liv? Vilka kvalifikationer, formella eller andra, kan denna lycksökerska i den fuskterapeutiska bransch som kallas coaching uppvisa? Svaret är givetvis: inga andra än dem som i så fall ligger i förmågan att formulera någonting som ter sig som ett tillräckligt aptitligt och lättlagat recept. Och då är vi tillbaka till utgångsfrågan: vem i all sin dar låter sig förföras?
Själv anser jag ju att snart sagt vilken pastor Jansson som helst framstår som filosof i jämförelse med Törnblom & Co. Jag tänker på Hans Alfredsson gamla monolog från 60-talet: "Livet är som en påse - tomt och innehållslöst om man inte fyller den med något". Är det helt enkelt så att var tid skaffar sig sin gottköpsfilosofi att fylla påsen med, de för tillfället billigaste och mest gångbara återförsäkringarna?
Uppriktigt sagt är jag inte så mycket mera imponerad av de förnumstiga råd och manualiserade anvisningar som exempelvis Åsa Nilsonne & Co representerar. Alltför ofta är det bara en lite mer sofistikerad form av samma gottköpsfilosofi, nödtorftigt KBT-förpackad och dessutom presentad med vetenskapliga anspråk. "Fyrkantigt" var det någon som undslapp sig i tv-programmet. Ja, vad annat? Knappast filosofiska essäer i alla fall.
Min förundran inför fenomenet Mia Törnblom och hennes "kokböcker" kvarstår efter det korta programinslaget. Hur i helvete (för att nu uttrycka sig på Törnbloms språkliga nivå) kan någon tilltalas av detta andtrutna pladder och välja en sådan ledsagare till ett lyckligare liv? Vilka kvalifikationer, formella eller andra, kan denna lycksökerska i den fuskterapeutiska bransch som kallas coaching uppvisa? Svaret är givetvis: inga andra än dem som i så fall ligger i förmågan att formulera någonting som ter sig som ett tillräckligt aptitligt och lättlagat recept. Och då är vi tillbaka till utgångsfrågan: vem i all sin dar låter sig förföras?
Själv anser jag ju att snart sagt vilken pastor Jansson som helst framstår som filosof i jämförelse med Törnblom & Co. Jag tänker på Hans Alfredsson gamla monolog från 60-talet: "Livet är som en påse - tomt och innehållslöst om man inte fyller den med något". Är det helt enkelt så att var tid skaffar sig sin gottköpsfilosofi att fylla påsen med, de för tillfället billigaste och mest gångbara återförsäkringarna?
Uppriktigt sagt är jag inte så mycket mera imponerad av de förnumstiga råd och manualiserade anvisningar som exempelvis Åsa Nilsonne & Co representerar. Alltför ofta är det bara en lite mer sofistikerad form av samma gottköpsfilosofi, nödtorftigt KBT-förpackad och dessutom presentad med vetenskapliga anspråk. "Fyrkantigt" var det någon som undslapp sig i tv-programmet. Ja, vad annat? Knappast filosofiska essäer i alla fall.
4 kommentarer:
Jag såg också programmet. Och tänkte: Det skapar inget förtroende att tala för långsamt... men inte heller att ha en hisnande svada, som Törneblom s a s led av. KBT uppfattar jag som urtrist och andefattigt. Men vissa blir ju hjälpta av KBT! Ja, än sen då, men det är så trist fyrkantigt. Så uppfattar jag det.
Jodå, KBT kan vara bra för flera olika specifika besvär. I synnerhet om det hanteras av kompetent folk, och inte bara blir självhjälpsmanualer. Som grund för självreflektion och livsfilosofiska frågor är det dock, som du säger, ytterst torftigt och trist.
Såg inte programmet. Men vårt husorgan Sörmlands nyheter hade häromdagen en stor grej om fenomenet. Där sågades åtskilliga böcker i genren på ett mycket konstruktivt sätt.
Ja, som du vet så mår jag illa av allt sånt här. Det bara pressar redan stressade människor som åker ner tre våningar till när de inte lyckas...
Hej kyrksyster!
Roligt att du hittat hit också!
Jo, jag förstår att vi är helt överens även i denna fråga.
Det är något egendomligt med den där sortens böcker som är skrivna i akt och mening att vara hjälp till självhjälp. Oftast blir de bara fyrkantiga och ointressanta.
Medan böcker som inte alls är skrivna i detta syfte kan visa sig vara till väl så betydelsefulla för enskilda individer.
Skicka en kommentar