Flygeln behöver stämmas, men jag hittar ändå tonarter där det fortfarande klingar nästan som det ska. Detta hemmamusicerande i all enskildhet, hur förunderligt livgivande kan det inte vara! (Men det finns också dagar när förströddhet och okoncentration sabbar allt!)
Att fokusera en notbild och hänge sig åt försöket att tolka den. Att ge akt på accenter och hur frasen egentligen ser ut. Att få det att sjunga, helt enkelt.
Ibland får man till det, inspirerade ögonblick som ger insikter och som nästan automatiskt stöder den tekniska förmågan. Eller också tvärtom: koncentrationen på det tekniska, kanske själva anslaget, lyfter den musikaliska gestaltningen.
Denna fredag, när jag inviger min nya blogg här och nu, spelar jag Händel, Brahms och Florent Schmitt.
Och jag lyfter luren och kallar på min pianostämmare.
2 kommentarer:
Välkommen till Blogspot! Då har vi nu alltså samma tak över huvudet, så att säga. ;-)
Har du haft samma pianostämmare i alla år? Jag läste ganska nylingen en bok om en sådan. Det var en intressant berättelse...
Tack Keri, för den allra första kommentaren på min nya blogg!
Det är uppenbarligen många som väljer just blogspot, så det borgar väl för att den fungerar på ett någorlunda tillfredsställande sätt.
Angående pianostämmare så har jag haft två i mitt pianoliv. Den förste var en mycket excentrisk herre som tyvärr så småningom söp ihjäl sig. Han har jag många dråpliga minnen och dessutom min flygel att tacka för.
Efter honom sedan 80-talet har jag haft samma stämmare, en mycket blid och försynt man som numera är pensionär men som ändå har kvar några få av sina kunder, bland annat mig.
Den där romanen verkar intressant. Det finns en annan också, som på svenska heter just "Pianostämmaren", som jag tidigare fått tips om. Den är dock av en helt annan karaktär, vad jag förstår.
Skicka en kommentar