Mitt filmintresse har gått i vågor under årens lopp, och kanske beror min förhållandevis låga närvaro i biosalongerna på att jag numera är en desto flitigare konsertbesökare. Hur många kulturevenemang man klarar av är givetvis en resursfråga som handlar om både tid och ekonomi. Och med prioriteringar som ovillkorlig följd.
I helgen såg jag i alla fall en mycket bra film som alla som uppskattar kvalitetsfilm inte bör missa. Inte sedan "De andras liv" för ett par år sedan har jag blivit så berörd av en film som jag blev av denna.
Filmen är fransk och heter "Jag har älskat dig så länge" (Il y a longtemps que je t´aime). Debuterande Philippe Claudel står för regin och han har till sitt förfogande bland annat haft ett par utomordentliga skådespelare i Kristin Scott-Thomas och Elsa Zylberstein.
Ytligt sett skildras franskt medelklassliv (för övrigt inte särskilt olikt det svenska) i skuggan av två systrars återförening. Deras trevande försök att successivt avtäcka och återhämta sig från en familjetragedi laddar emellertid varje liten episod och replik med otillåtna och undertryckta sanningar. Den äldre systern (Scott-Thomas) har varit en icke-person alltsedan hon för femton år sedan dömdes till fängelse för mord. Nu är hon frigiven och tills vidare mottagen som inneboende hos sin yngre syster (Zylberstein) och hennes familj.
Jag kan inte erinra mig att jag sett en film där barn spelar en så betydelsefull roll som här. Ett huvudtema är nämligen hur just familjerelationer, barn och föräldraskap i flera generationer, härbärgerar och hanterar katastrofala livshändelser. Eller som den återvändande systern uttrycker det i en nyckelreplik: "Det finns inget värre fängelse än att förlora ett barn".
Med den ansamling av mänsklig olycka som filmen skildrar - stroke och demens i den äldre generationen; mord, självmord och skuld i den yngre - är det ett under att den under oavbruten spänning lyckas förmedla en så stark känsla av möjligheten till försoning och överlevnad. Denna livsbejakande humanism förkroppsligas inte minst av den åttaåriga adoptivflickans oskuldsfulla frågor och av hennes afatiske, ständigt läsande farfar i hans rofyllda rum i lägenheten.
Det är en i positiv mening sentimental film där melankolin mycket effektivt genombryts av en livsenergi som övervinner om inte allt, så i alla fall långt mer än man kunde förvänta sig. Att se tungsinnet i Scott-Thomas blick så småningom upplösas och nästan helt försvinna är remarkabelt - och inte bara som skådespelarprestation.
I helgen såg jag i alla fall en mycket bra film som alla som uppskattar kvalitetsfilm inte bör missa. Inte sedan "De andras liv" för ett par år sedan har jag blivit så berörd av en film som jag blev av denna.
Filmen är fransk och heter "Jag har älskat dig så länge" (Il y a longtemps que je t´aime). Debuterande Philippe Claudel står för regin och han har till sitt förfogande bland annat haft ett par utomordentliga skådespelare i Kristin Scott-Thomas och Elsa Zylberstein.
Ytligt sett skildras franskt medelklassliv (för övrigt inte särskilt olikt det svenska) i skuggan av två systrars återförening. Deras trevande försök att successivt avtäcka och återhämta sig från en familjetragedi laddar emellertid varje liten episod och replik med otillåtna och undertryckta sanningar. Den äldre systern (Scott-Thomas) har varit en icke-person alltsedan hon för femton år sedan dömdes till fängelse för mord. Nu är hon frigiven och tills vidare mottagen som inneboende hos sin yngre syster (Zylberstein) och hennes familj.
Jag kan inte erinra mig att jag sett en film där barn spelar en så betydelsefull roll som här. Ett huvudtema är nämligen hur just familjerelationer, barn och föräldraskap i flera generationer, härbärgerar och hanterar katastrofala livshändelser. Eller som den återvändande systern uttrycker det i en nyckelreplik: "Det finns inget värre fängelse än att förlora ett barn".
Med den ansamling av mänsklig olycka som filmen skildrar - stroke och demens i den äldre generationen; mord, självmord och skuld i den yngre - är det ett under att den under oavbruten spänning lyckas förmedla en så stark känsla av möjligheten till försoning och överlevnad. Denna livsbejakande humanism förkroppsligas inte minst av den åttaåriga adoptivflickans oskuldsfulla frågor och av hennes afatiske, ständigt läsande farfar i hans rofyllda rum i lägenheten.
Det är en i positiv mening sentimental film där melankolin mycket effektivt genombryts av en livsenergi som övervinner om inte allt, så i alla fall långt mer än man kunde förvänta sig. Att se tungsinnet i Scott-Thomas blick så småningom upplösas och nästan helt försvinna är remarkabelt - och inte bara som skådespelarprestation.
1 kommentar:
Den måste jag se! Tack!
Skicka en kommentar