Brahmsvärme

Jag lyssnar denna kalla och blåsiga vår mest på Brahms som är som en värmande braskamin för både kropp och själ. Denne lidelsefulle romantiker som älskade folkvisan arbetade ju samtidigt med de strängaste klassicistiska formkrav som gjorde att han först i mogen ålder vågade ge sig i kast med de riktigt stora, symfoniska uppgifterna.

Beethoven svävade som ett hämmande och ouppnåeligt ideal över den unge Brahms´ komponerande. Det gjorde att de tre pianosonaterna, som hör till hans allra första opus, på sätt och vis framstår som "förtäckta symfonier", som Robert Schumann så riktigt påpekade. Just detta faktum kan göra att de ställvis kan upplevas som något överlastade, som t ex i första satsen av andra pianosonaten i fiss moll. Men det dröjer aldrig länge innan de gudomligt sköna melodierna framträder i den harmoniskt och rytmiskt utstuderade behandlingen av tonmaterialet. Till sist förstår man att det är denna strävan att förena formstränghet med ett lidelsefullt innehåll som är en viktig del av förklaringen till den här musikens outslitliga kvaliteter.

Libor Novacek heter en tjeckisk pianist som nyligen gett ut en skiva (Landor Records) som bland annat innehåller den nämnda fiss moll-sonaten. Dessutom glädjande nog de mera sällan spelade åtta styckena, op. 76, som komponerades till Clara Schumann. Det andra stycket där, ett behagfullt dansande Capriccio, fanns bland annat på Artur Rubinsteins repertoar, men de övriga styckena är mycket sällsynt förekommande, åtminstone på skiva. Där finns även ett par intermezzi som Clara betecknade som "små pärlor", och som jag själv alltid återkommer till. Att spela dem en dag när våren tillfälligt hejdats av isvindar kan skänka ett rent fysiskt välbehag.

Sist men inte minst tar sig Novacek an de välkända tre styckena i op. 117 som Brahms själv kallade "min smärtas vaggvisor". Dessa stycken hör tillsammans med ett antal andra (op. 116-119) till hans allra sista verk och är av ett oskattbart värde, oavsett värderlek och årstid.

Vad gäller pianosonaterna så väntar jag med spänning på att Novacek även spelar in den tredje sonaten, den enligt min mening bästa. Tills vidare lyssnar jag på en mycket bra inspelning med Emmanuel Ax (på Sony). Särskilt andantet är ett av många exempel på den lidelsefulle romantikern Brahms som trots sin småningom genialiska konstfärdighet aldrig övergav de nästan smärtsamt vackra melodierna. Till denna andantesats har Brahms även fogat ett citat från en för mig obekant diktare vid namn Sternau:

Der Abend dämmert, das Mondlicht scheint,

Da sind zwei Herzen in Liebe vereint

Und halten sich selig umfangen

Inte att undra på att musiken värmer.