Efter ett oplanerat avbrott i bloggandet är jag tillbaka och ska försöka åstadkomma ett inlägg lite nu och då. Nu till en början en återblick:
Ännu en sommar till ända, en av de få som möjligtvis återstår. Personligen är det ju så, "rent mänskligt att döma", som min gamle far, pastorn, brukade säga. Nu är höst i alla bemärkelser, men jag gläds hemligen varje gång jag på hundpromenaden passerar de båda mörka blodlönnara i slutet av Sankt Larsgatan, träd som än så länge tycks opåverkade av årstiden, obenägna att vilja bidra till de växande lövdrivorna i rännstenen.
Vad blev den av, sommaren 2025?
Ingenting stort eller långväga ifrån har jag att berätta. Mest bara om dagar av lantligt lugn med läsning, tankfullhet och avbrott för turer till hallonbuskarna och "what we in Sweden call fika".
Solheta timmar sökte jag bekvämligheten i skuggan under pergolans taktäckta del. Doro kom som vanligt springande, full av iver att väcka min lust till dragkamp och bollkastning. Där ute stunder av avskärmning från bulletinerna från stora världen och de narcissistiska dårarnas maktspråk, deras lögner och inbilskhet, och nu också deras drömmar om evigt eller i varje fall ett dubbelt så långt liv. Dessbättre illusioner; naturligtvis har inte heller Putin, Trump, Xi Jinping och Netanyahu många somrar kvar att spela med.
Vad jag läste där ute i det fria? Bland annat ett loppisfynd som blivit liggande sen i fjol: "Nattens lögner" av sicilianaren Gesualdo Bufalino (Forum, 1990; översatt av Monica Scheer). Omslagstexten talar om en psykologisk thriller, men det är ändå inte det mest betecknande för denna berättelse om fyra upprorsmän som sitter fängslade i en fästning på en klippö. De har samlats natten före deras giljotinering för att delge varandra sina livsöden. Det handlar om sanning och moral i en suggestivt tecknad miljö där kommendanten blandar sig i med en utmaning. En prisbelönt bok jag gärna läser om.
En omläsning av "Mästaren och Margarita" av Michail Bulgakov hörde också till denna sommars lektyr. Jag är mycket förtjust i denna klassiker som lyckas med vad få romaner går i land med, nämligen att vara både roande och seriös, lyrisk och satirisk, realistisk och fantastisk. En märklig trio med svart magi på programmet gästspelar i Moskva och vänder upp och ner på stan, eller åtminstone stans teatervärld med dess litterater och byråktrater.
Det är herr professorn Woland (Satan själv), en tolk och körledare i schackrutig kostym samt Behemot, den talande svarta jättekatten med upprättstående gång. Förutom skildringen av de övernaturliga händelserna i deras spår, vilka medför att åtskilliga av de många figuranterna hamnar på doktor Stravinskijs psykiatriska klinik, ingår också en parallell berättelse om Pontius Pilatus författad av Mästaren, vars kärlekshistoria med Margarita i sin tur utgör ett väsentligt inslag i denna storslagna och mångfacetterade roman.
Inte några konsertbesök under sommarmånaderna men väl framme i september var jag på plats när filharmonikerna hade säsongsöppning med ett mera sällan uppfört ungdomsverk av Gustav Mahler - kantaten "Das klagende Lied" (1880, senare reviderad) - för stor orkester, en mindre "fjärrorkester", blandad kör och sångsolister. Redan i unga år visade Mahler här vad som skulle komma av samma slags tonspråk och samma fascination för existentiell problematik i sagans, mytens och den naivistiska folklorens form. I det här fallet är temat brodermordet, och Mahler broderade själv ut texten på ett befintligt underlag.
Mahlerkännaren Kurt Blaukopf sammanfattar innehållet på ett elegant sätt:
"Denna historia om "den sjungande benknotan" har Mahler i viss mån omgestaltat. En spelman finner en benknota i skogen och snidar om den till en flöjt. När han börjar blåsa sjunger benet självt och anklagar en mördare: kungen som dödat sin egen bror för att vinna brud och krona. Denna klagan överröstar bröllopsjublet. Kungen och drottningen fördöms, gästerna försvinner, ljusen slocknar och slottets murar rasar." (Blaukopf: Gustav Mahler, Gebers, 1972, s 52; till svenska av Kajsa Rootzén).
På väg att avsluta denna text når mig ett överraskande dödsbud. Ännu en av bloggvännerna har hastigt lämnat oss enligt en ovedersäglig annons i DN. För Gabrielle, som tills alldeles nyligen bloggade från sin horisont i det inre av södra Lappland, dit hon drog för några år sen och uppenbarligen fann sig väl tillrätta - för henne blev alltså denna sommar den sista.
Höst och dödsmedvetande, sorg och saknad. Hon hade så mycket mer att ge och borde ha fått några somrar till. I dödsannonsen finns en dikt av henne själv daterad den 5/4 2024:
Trädet utanför mitt fönster
Döden svingar sig från gren till gren
som en apa
och tittar ner på mig
Jaha du, du lever än. Ingen vet hur länge
men här får du några dagar till
Foto: EJ
