Följande text är nyligen publicerad i Parnass, nr 3/2024
I ett kort prosastycke från femtiotalet - “Vinterstjärnor över Klara” - sitter poeten Emil Hagström (1907-1970) i sin "varma kammare” på Österskär och minns sitt 30- och 40-tal. Han minns det fria, glada bohemlivet, hur “man gick mellan redaktioner och kafén i Klara”, bostadslös, frusen och eländigt “skrudad i en gammal överrock som såg ut att ha varit i vägen för råttorna”. Han önskar sig inte den tiden tillbaka, men återvänder gärna i minnet till eländet och “de levande och döda bröderna”, de som bildade en löst sammansatt krets av “Klarabröder” med Nils Ferlin i centrum.Om vandringsåren och bohemlivet är en motivkrets för Hagströms diktning kan man se den fattiga uppväxtens Ådalen och de mogna årens Roslagen som de båda övriga. Och ett genomgående inslag är vandrarens möten med folkliv och med naturens skönhet i dikesrenar, skogar och ängar. Frågan är om det på svenska språket finns en poet som flitigare än Hagström använt sig av den svenska floran. Det skulle väl i så fall vara Harry Martinsson.
Vistonen i Hagströms lyrik gör att den formligen tycks självklar för musikaliskt återbruk. Det är inte bara rimmen, rytmen och omkvädena som gör det utan även berättelserna - om Jungfrun i Tidlösa, flottarjäveln Isak Larsson, Den tanklöse spelmannen, Magdalena, Kistemålaren, med flera. Sceneriet hämtas från såväl Ångermanlands blonda natt och sommar som Roslagens torra backar och sten.
Bland dem som lockats av sångbarheten finns både klassiska tonsättare som Erland von Koch, Lars-Erik Larsson, Lillebror Söderlund och Bo Nilsson. Men givetvis också trubadurer från både förr och nu: broder Tor Bergner (själv en av bohemerna), Pierre Ström, Ulf Johan Tempelman, Ulf Melander, med flera, där sist men inte minst Thorstein Bergman bör nämnas. Den senare bidrog i 70-talets början till ett förnyat intresse för Hagström genom ett flertal finstämda tonsättningar som han själv presenterade på ett par LP-album.
Erland von Koch gjorde en kongenial tolkning av “Jungfrun i Tidlösa”, en dikt som uppenbart är en pastisch på den medeltida trubadurpoesin. Växlingen mellan dur och moll speglar den förändring som sker i och med den järnklädde riddersmannens intrång i den sköna jungfruns tidlösa paradis, dittills förskonat från synd och sorg, svek och åldrande. “Hans namn var Tid, hans gång var bråd/ hans hjärta ont som få/ Och blodröd var hans mantelvåd /vid Tidlösa Rå”. Hagström visste förstås att Tidlösa är en vacker blomma som säreget nog blommar först när bladen vissnat om hösten, och som även går under beteckningen “Nakna jungfrun”.
Av Lars-Erik Larsson finns bland annat “Akvarell”, en dikt med doft av svensk sommar som med Larssons luftigt snirklande tonslingor ger en illusion av fjärilsflykt: “Men i mull och grus/ snigeln bär sitt hus/ ser väl sällan åt /en fjärilsflicka”. Finns på cd-albumet “Folkvisor” med Anne Sofie von Otter och Bengt Forsberg.
"Min blonda natt och sommar” är en av Hagströms allra vackraste kärleksdikter. Thorstein Bergmans tonsättning gör full melodisk rättvisa åt den vemodiga innerlighet som föreningen av norrländsk natur och minnet av en käresta skapar. “Jag tyckte du var här/ ja, var mig riktigt nära/ men det var bara vinden/ och minnet av dej”,
Sist vill jag nämna dikten “Blodfall”, som Thorstein Bergman sjunger utan ackompanjemang på albumet “Visor i Tidlösa”. Den är från poetens sjukdomsår när kampen mot leukemin präglade honom. Hagström, som såg sig själv som “bara mull och fråga”, var hela sitt liv upptagen av livsgåtorna och här gör han en mästerligt förtätad sammanfattning i några få utvalda ord:
Påle i kött,_________________________
liv i grav,
korn i fåra,
fisk i hav,
År, tundra,
rymd stum.
Blodfall,
sparlåga,
enkelrum.
Thorstein Bergmans “Visor i Tidlösa” och Ann Sofie von Otters “Folksongs” finns på Spotify. Emil Hagströms samlade verk finns nu i digital form på Litteraturbanken.se
Jag har under årens lopp publicerat ett antal bloggposter om Emil Hagström. Som med lätthet återfinns om man använder sökfunktionen i spalten till höger.
