Folk insjuknar, folk dör medan några av oss unnas ännu någon tid

Jag ser Daniel Barenboim, 81, dirigera berlinfilharmonikerna i deras magnifika konserthus Philharmonie och jag ser att han gör det sittande med återhållsamma gester. Jag hinner tänka att denna topprankade orkester givetvis är skicklig nog att klara sig utan dirigent, i synnerhet i ett så klassiskt verk som Beethovens andra pianokonsert och med den alltid lika briljanta Marta Argerich vid flygeln. 

Nu har ju Barenboim aldrig hört till de yvigaste bland dirigenterna. Och det är under repetitionerna som han ska ha klargjort sin tolkning av verket; därefter räcker det med påminnelser om vad som ska ske, vilka tempi som ska hållas, etc. Å andra sidan ska man inte heller underskatta de visuella intryckens roll för publikens upplevelse.

Medan jag tar del av den strömmade konserten (inspelad i december) slår det mig att han inte bara åldrats utan är sjuk, enligt uppgifter i media så pass allvarligt att han lämnat chefskapet för Berlins Staatsoper. Det sägs att det rör sig om en neurologisk åkomma, underförstått Parkinsons sjukdom. Jag ser honom plötsligt som en förbunden i det gemensamma ödet, en som i likhet med mig själv hjälpligt kuperar sina symtom med levodopa, dock synbart längre gången i den progredierande sjukdomen. Som extranummer utför han som på trots ett fyrhändigt variationsstycke i lugnt tempo tillsammans med Argerich. Av hans självbiografi framgår att de båda känt varandra sedan barnsben:

"I’ve known Martha Argerich since 1949. There was a house in Buenos Aires, owned by a former violinist and businessman, where chamber music was played every Friday. All the great musicians who came to Argentina – Adolph Busch, Igor Markevitch, Sergiu Celibidache – could be found there. That’s where I first met Martha. I was seven, she was eight. We played together underneath the piano…. There is hardly anyone I have known for so long."

Även den som varit frisk i hela sitt liv får finna sig i att med åren drabbas av åldrande och sjukdom av mer eller mindre begränsande slag. Och man får erfara att vänner och bekanta behandlas för sjukdomar som slutligen tar livet av dem. Så har det varit med flera medlemmar i den "kulturgrupp" som jag ingår i och som under många år träffats i samband med konserter och andra evenemang. Vi som är kvar skulle kanske kunna känna oss som överlevare, men snarare infinner sig känslan av tidens flykt, av att mycket redan är för sent och nödvändigheten av att ta vara på varje nyfödd dag. Ars longa, vita brevis. 

Nyligen tog vi farväl av Paul som under sina sista år kämpade med cancern. Hur underligt att under de riter som en begravning iscensätter tvingas inse verkligheten: att han som fysisk person inte längre kommer att dyka upp med sitt leende och sina spjuveraktiga kommentarer. Hur underligt att den person som också i tillfällig frånvaro fortsatt varit tillgänglig nu inte längre är det. Ibland anmäler sig de mest naiva frågorna. Ja, varför måste Paul dö redan vid 73 års ålder?

Gustav Mahlers sjätte symfoni, "den tragiska", hör inte till hans mest spelade. Kanske blev det därför en särskilt fin återupplevelse när vi, som i UKK för några veckor sen, på nytt fick möta den, denna gång framförd av gästande Norrköpings Symfoniorkester med en ung fransk dirigent på pulten: Maxime Pascal, 38. Han lade sannerligen inte band på sin energi utan liknade i det stycket Mahler, som ju av samtida press ofta karikerades som på bilden ovan.

Jag lyssnade och tänkte att Mahler ingalunda bara är någon collagemakare som klipper ihop fragment av "hela världen", allra minst så i denna symfoni. Tvärtom bearbetar han konstfärdigt sina teman och, framför allt, skapar han en fantastiskt färgstark orkestersats där verkligen en hel värld av ljudkällor används. Där finns klangerna från de traditionella instrumenten men även ljuden från koskällor, riskvast och så förstås de beramade hammarslagen i sista satsen, med vars hjälp musikens karaktär av ödessymfoni understryks. På tal om visuella intryck så är den svingade jättesläggan givetvis ett spektakulärt inslag när den med kraft dunsar mot ett träfundament. Mahler tänkte sig ursprungligen ett slag vid fem tillfällen, reducerade det till tre men lät det till sist stanna vid två.

Att utsättas för en och en halv timmes symfonisk Mahlermusik är som regel förenat med en form av katharsis. Även om inspelningar aldrig fullt ut kan ersätta liveuppförandet är det ändå givande att kunna ta del av olika tolkningar från både förr och nu. På Youtube finns sexan i en utmärkt återgivning av en konsert med wienfilharmonikerna ledda av den store Mahlerinterpreten Leonard Bernstein. Rekommenderas varmt. 

Just när jag är redo att publicera dessa rader om de senaste veckornas liv och vara läser jag en nekrolog i DN över Anders, en av de mest sympatiska och begåvade människor jag mött. Vi träffades på Capri en gång i mitten av 90-talet och höll sedan under ett antal år en sporadisk kontakt som sedan dog ut, så som det gör ibland när livet skiftar och man lever på skilda håll med olika uppgifter. Men så en dag för några år sedan ringde han upp och vi pratades vid som om det var igår vi senast sågs, för sådan var han - lättsam och allvarlig, med breda intressen, en världsresenär med ett stort nätverk jorden runt, akademiker men fri, essäist och poet, expert på Emerson och transcendentalism, Petrarca och annan medeltida litteratur, Swedenborg, m.m. 

Det finns ingen man kan ställa till svars. Men varför skulle också han behöva dö redan vid 73 års ålder? 

PS. Efter en googling hittar jag Horace Engdahls vackra minnestext om sin vän Anders i SvD - här.