Snö och is och så lite Verdi

Snö, snö, snö och is. Vintern kom tidigt i år och verkar ha kommit för att stanna. Snösvängen hinner inte mer än skyffla undan det värsta från gator och trottoarer innan nysnön under natten bildar ett nytt täcke. Snövallar bildas i rännstenen och snöberg av nästan norrbottniska dimensioner skapas i hörnen av parker och parkeringsplatser.

Ovanligt länge har den fått ligga kvar, den inbäddande snön. Men under några dagars plusgrader slaskade den hastigt bort och snart återstod bara grusiga knölar och vattenpölar att parera för hundrastare, julklappsjägare och andra trafikanter. Det hann nätt och jämnt bli barmak och mörker innan ånyo blötsnö föll från en mjölkvit himmel och allt började om igen. Väderleken är ombytlig, ja hertigen i operan Rigoletto skulle kunna besjunga den på samma sätt som han, den cyniske kvinnojägaren, besjunger kvinnan. Jag återkommer till det.

Jag hörde kajorna välkomna tövädret. Deras skränande talkör kom som en kontrast till tystnaden som omgav den koltrast som kröp fram ur en häck en förmiddag när kylan var som strängast. Den stannade till framför Doro, burrade upp sig till en svart boll och promenerade sedan obekymrad vidare, förmodligen välgödd av maten från Biologiska Museets fågelbord.

Min stegräknare visar ett högre genomsnitt än någonsin, nu när matte varit konvalscent i rullstol. Han har sina trader och tolererar endast smärre avvikelser, vägledd huvudsakligen av sitt nyfikna väderkorn. Höjdpunkten är för honom mittpådagen-turen till Observatorieparken där han kan träffa andra hundar för lek och fritt och fartfyllt jagande.

Det ovanstående skrevs i förrgår, men beträffande väderläget - minus 10 grader denna julaftonsmorgon - är det som sagt lika obeständigt och nyckfullt som kvinnan enligt hertigen i den välbekanta arian La donna è mobile i Verdis opera Rigoletto. Jag såg den på Kungliga Operan häromsistens, därav denna lite udda association. 

Hertigen sjöngs av en ung italienare (Davide Giusti) som lustigt nog härmade salig Pavarottis översvallande manér vid mottagandet av applåderna. Glädjestrålande med armarna i skyn kastade han slängkyssar till allt och alla. 

Kvinnosynen är väl inte alldeles modern, men den här operan handlar ju främst om den förnedrade hovnarren Rigoletto (Karl-Magnus Fredriksson) som söker en hämnd som slår fel och som tragiskt drabbar hans älskade dotter Gilda (Elin Rombo). Det var en medryckande föreställning med utmärkta insatser av såväl nämnda huvudrollsinnehavare som kören och orkestern under ledning av den eldige amerikanske dirigenten John Fiore. En höjdpunkt i Verdis storartade operakonst är ju kvartetten när det drar ihop sig till ett avgörande i denna opera som även i övrigt består av ett pärlband av av färgstarka melodier. 

Jag vill önska alla  mina bloggläsare en fortsatt vit God Jul och ett Gott nytt år! Av en vän fick jag en påminnelse om den sköna rikedomen i Bachs Juloratorium, inte minst Sinfonian som inleder den andra delen. Jag vidarebefordrar den påminnelsen. Musik för liv och livsmod. 

Foto: EJ