Ljuset och mörkret

November strax till ända. Det är månaden med det matta ljuset silat genom fönstret där jag sitter och skriver med skrivbordslampan tänd mitt på dagen. Ibland till det lätta smattrandet av droppar som splittras mot fönsterblecket. Inget hällregn, endast droppar som följer ett partitur som föreskriver tät men oregelbunden pausering. Tilltagande mörker, helt förväntat inte bara utifrån timmen och årstiden utan i all synnerhet med tanke på världsläget. 

Så sjunker temperaturen och den första snön hinner knappt landa innan den vattensjuk förvandlar mina steg till pölar efter mig. Duggväder på nytt innan till sist kylan kommer med den vita, luftiga, torra, tysta snön och en blek vintersol över ett allt fylligare snötäcke. Vintern redan här.

Jag har återigen den här hösten haft en Mahler-period med början i hans onumrerade sångsymfoni "Das Lied von der Erde". Den framfördes i september under Malmösymfonikernas besök i Konserthuset. De sex sångerna av kinesiskt ursprung inleds som bekant med "Das Trinklied vom Jammer der Erde" - en dryckesvisa om vår världs jämmer och elände. Sedan dess har jag haft omkvädet tonande inom mig. Det ger uttryck för något av det mörker som man svårligen kan värja sig mot i denna tid av barbariska krigsförbrytelser, storskalig terror, naturkatastrofer och annat elände, men uppmanar oss också att ta vara på livets glädjeämnen under det enda korta liv som är oss givet.

"Dunkel ist das Leben, ist der Tod"

Häromdagen plockade jag fram en gammal favoritinspelning av den nionde symfonin med Chicagos symfoniorkester och Carlo Maria Giulini. Sista satsens långsamma farväl är stämningsmässigt närbesläktad med "Abschied", den sjätte och sista sången i "Das Lied von der Erde". Sopranens långsamma diminuendo - "ewig, ewig, ewig" - motsvaras i den nionde symfonin av de utdragna intervall som likt avtagande andning slutligen uppgår i den stora tystnaden. Om det i det förra fallet är fråga om ett farväl inför ett uppbrott till en annan jordisk plats är den nionde symfonins sista sats, som saknar textmässig vägledning, mer att uppfatta som ett definitivt avsked från livet självt. 

Även den femte symfonins berömda Adagietto har ju liknande tongångar som främst genom filmatiseringen av Thomas Manns "Döden i Venedig" blivit dödsmärkt. I själva verket tycks det dock vara fråga om en passionerad kärleksförklaring till hustrun Alma, vilket naturligtvis inte utesluter att Eros låter sig höras i förening med dunklare sidor hos den mahlerska  skönhetslängtan; det var ju ingen okomplicerad relation han hade till Alma, som hade fler högt begåvade män än Gustav som beundrare.

Mahlers femma spelades av Filharmonikerna under ledning av deras nye chefdirigent Ryan Bancroft för ett par veckor sedan i ett program som även innehöll Béla Bartóks första violinkonsert, med Alina Ibragimova som solist. Denna postumt utgivna violinkonsert spelas allt oftare och praktiskt taget alla stora samtida violinister har den på sin repertoar.

Kopplingen till Mahler är av flera skäl alls inte främmande. Det är ett tidigt verk av Bartók, virtuost i senromantisk anda, som går tillbaka på ett musikaliskt porträtt av en ung violinist som han blev stormförälskad i. Hennes namn var Stefi Geyer (se vidare vad jag tidigare skrivit om detta här) och hon kom att bli det tidiga 1900-talets stora violiniststjärna, en motsvarighet till Anne Sofie Mutter, kanske man kan säga.Tyvärr var kärleken inte besvarad, vilket ju inte brukar förminska uttrycken för en dylik passion.

Den ljusa och ställvis sprudlande kärlekslyrik som Bartok förmedlar i detta verk blev verkligen till en lisa för själen. Det ömsom gnistrande och sprakande, ömsom eteriskt klingande strängaspel som Ibragimova uppvisade förpassade åtminstone för stunden mörkret lika effektivt som den bägare tömd i botten som den kinesiske poeten anbefaller.

November månad rinner ut. Vinternatten lyses upp av kritvit snö. Det är tyst på fönsterblecket. 

Foto: EJ