Ta tillbaka - vad åt vilka?

Det är med stigande obehag jag ser Putin uppträda inför andäktigt lyssnande församlingar av journalister, ministrar, unga entreprenörer och andra utvalda. Ser honom själv se sin makt speglad i de förskrämdas ansikten, den makt han under många år utövat och numera tar för given. Mitt obehag växer till förbannelser över denne tyrann som jämte ett antal förtrogna är upphovet till allt detta onödiga lidande som media dagligen låter oss ana, ibland direkt bevittna.

Han tycks tro sig kallad till något riktigt stort och verkar trivas i utspelen, i rollen som den som vet vad historien påbjuder och följaktligen vilka uppoffringar som krävs av det ryska folket, för att nu inte tala om det ukrainska "brödrafolk" som han vill kuva, om nödvändigt och under falska premisser förgöra.

En ideologisk lögnare och historierevisionist, bekväm i sitt arroganta nyspråk, tveklös i sin megalomani. En före detta KGB-spion som bygger bilden av sig själv som imperator, fast besluten att gå till historien som den som "tar tillbaka" det som i och med Sovjetunionens fall gick förlorat. Det vill ju inte säga lite, och vi kan inte längre tänka att han överdriver sina mål och tänkbara medel. Litauen nästa?

Nato som "existentiellt hot" mot Ryssland kan bara förstås som en vanföreställning, som verkligt hot endast i relation till Putins imperialism.

Men storhetsvansinne bedrar och bringar även kejsare på fall. Den här lille uppblåste sprätten må för närvarande besitta despotisk makt men, tänker jag, i längden kan han ändå inte vänta sig bli trodd av ens sitt eget folk, under alla förhållanden inte vänta sig annat än evig fiendskap från ukrainarnas sida. Därför desperationen, det kalla raseri som yttrar sig i massförstörelse av byar och städer och hänsynslöst mördande av civila.

Utdraget krig är vad man nu hör profeterna sia om. Det är vapenbristen hos de tappra ukrainarna som äventyrar deras seger. I stället för att önska dem den fred de ännu inte är beredda att stifta, borde vi skyndsamt ge dem allt vad de behöver. Upprustning och militarism är tyvärr ofrånkomligt när vi har att göra med tyranner som Putin. Europas och hela västvärldens viktigaste försvarsåtgärder stavas för närvarande bistånd med vapen till dem som befinner sig i fronten för det försvar som också är vårt eget.

I motsats till Putin, Lavrov & Co är Ukrainas ledarskap i president Zelenskys gestalt imponerande. Även utåt, propagandamässigt, måste hans uppträdande betraktas som sällsynt slagkraftigt. Zelensky står upp som motståndsman och föredöme, sitt folks närvarande tjänare, en talesman som eftersträvar klarspråk, inte nyspråk.

När EU:s mäktigaste ledare reser till Kiev för ett möte med honom så ser vi tysken, fransosen och italienaren civilt men strikt kostymerade tillsammans med en Zelensky, fortfarande i något vardagligt kortärmat, liksom direkt utkrupen från skyddsrummet för ett avbrott i jobbet och med några sanningens ord till de gästande regeringscheferna. Medveten framtoning? Mycket möjligt - jag konstaterar bara att den forne skådespelaren hittills gett sig själv bästa möjliga regin. Måtte hans kvaliteter vara av den art de synes vara!

Skicka Ukraina de vapen de behöver!


Foto: Polina Rytova