Samma bok

"Han skriver samma bok om och om igen". Så sägs det även om erkänt stora författare ibland, som till exempel nobelpristagaren 2014, Patrick Modiano. 

Nog är det väl så att några tydligare än andra är fångade av ett speciellt stoff, en återkommande tematik som gör det svårare att minnas den ena boken skild från den andra. Men måste det uppfattas som en kritisk invändning? Om stil och story fortfarande är intressanta variationer på ett tema ter sig kanske omdömet "samma bok" irrelevant eller som en faktisk upplysning, rent av lockande för de redan infångade och införstådda. 

I den sensommar som redan är långt gången höst har jag läst de två senaste till svenska översatta romanerna av Modiano: "Slumrande minnen" (2018) och "Osynligt bläck" (2021) (Grate Bokförlag; båda utmärkt översatta av Anna Säflund-Orstadius). I Modianos fall handlar det likartade om en viss stilistisk kvalitet kopplad till temat tiden och minnet - eller om man så vill den relativa glömskan, de förbryllande minnesluckorna. Oftast med en gåtfull gestalt som förekommen anledning till en undersökning. Inte sällan med turer in i skumraskets och de ljusskygga existensernas domäner. 

Det drivande ligger i det förflutna och har nästan alltid en anknytning till Paris, även om spåren ofta leder vidare till andra orter och miljöer. Ofta spelar också några dokument en viktig roll för att det som en gång var åtminstone till dels ska kunna framträda på nytt. Inte minst den rumsliga aspekten markeras genom exakt angivna adresser, innebärande en potential för erinringens och återseendets milda melankoli. 

I "Osynligt bläck", den bästa av dessa båda kortromaner, återupptar författaren/berättaren Jean Eyben ett tidigare ej slutfört uppdrag från unga år då han arbetade på en detektivbyrå. Det gällde ett försvinnande, en ung kvinna, Noëlle Lefebvre, som den gången gäckade hans ansträngningar att finna henne. Av en slump lockas han att på nytt ta itu med fallet, vilket via uppgifter i en dossier och gamla vänners ledtrådar för honom till franska alperna och slutligen Rom och nattlivet där.  

Jag tror att det är flanörens på en gång inåt-/utåtvända blick som tilltalar mig och många andra i denna lugna, stämningsfyllda prosa. Den där säkra blicken för tidens härjningar i fysiskt eller på annat sätt förändrade stadsmiljöer, känslan för det som en gång var och som i minnesskapande verksamhet uppstår på nytt som någonting närvarande mitt i all flyktigt och förgängligt. 

"Det är som om allt redan stod  skrivet med osynligt bläck. 

Prosan flödar enkelt och lika självklart som de blanka vattendragen i de skymningsmättade, mestadels urbana miljöerna i vilka spaningarna bedrivs. Detta sökande som blir mer och mer angeläget för Jean Eyben själv:

Kanske kommer det där som står där med osynligt bläck att sakta framträda på sidorna allt eftersom jag skriver, och frågorna jag så länge ställt mig beträffande Noëlle Lefebvres försvinnande, och skälet till att jag ställer dessa frågor, ja, alltsammans får då sin förklaring lika sakligt och stringent som i en polisrapport. Med en lättläst handstil som liknar min egen blir alla detaljerna utredda och mysterierna lösta. Och i och med det kanske jag slutligen bättre förstår mig själv." (s. 82).

Å andra sidan:

"Och om jag skriver vidare på den här boken så är det enbart i hoppet, kanske fåfängt, om att finna ett svar. Jag undrar: måste man verkligen finns ett svar?Jag fruktar att när man väl fått svar på allt slår livet igen som en fälla, till ett ljud som av fängelsenycklar i en knippa. Vore det inte bättre att lämna ödetomter omkring sig dit man kan rymma?" (s. 91)

Ett nytt grepp i denna roman är de sista 25 sidornas perspektivskifte med Noëlle som berättare. Om de slutligen identifierar varandra eller inte lämnas utanför berättelsens ramar. 

Modiano må ständigt skriva på samma lilla behändiga bok, men så länge denna samma stil gör läsningen till samma njutning lovar jag hädanefter att inte att uppehålla mig vid just detta. 

Foto: EJ.