Programmet var omväxlande. Först Mozarts 22:a pianokonsert i Ess-dur, med kanadensiska Angela Hewitt som solist. Efter paus svensk premiär för ett nytt orkesterverk av Anders Hillborg: "Through Lost Landscapes" och slutligen Dmitrij Sjostakovitjs nionde symfoni. Kungliga Filharmonikernas avgående chefdirigent Sakari Oramo på pulten.
Mozarts absoluta musik - självklar och snillrik, porlande virtuos. 22:an hör inte till dem jag oftast lyssnar till, men desto roligare att få förnya bekantskapen och dessutom live. Efter lite intonationsproblem hos blåset spelade orkestern ypperligt och, trots Angelas softa anslag, med en i stort sett väl upprätthållen balans i den dynamiskt livaktiga musiken. Mellansatsens Andante bjöd på vilsam enkelhet med några få inslag av distanserad oro. Sista satsens Rondo en kvintilerande skogspromenad med fjäderlätta steg i snarare vårlig än höstlig yra.
Det är fantastiskt vilka ljudvärldar som en stor orkester med atonalt sjudande stråkar, dundrande slagverk och sprödaste klockliknande klanger kan åstadkomma i modernt komponerande. Vilka förlorade landskap som Hillborg haft i åtanke vet jag inte, men hans försök att tonsätta dem gav i alla fall utrymme för många associationer. I ena stunden fyrverkeripjäsers visslingar kors och tvärs, i andra stunden förnimmelser av gigantiska farkosters glidande buklandningar och tusen tranors skrämda uppflog.
Och så slutligen den olydige Dmitrijs symfoniska äventyr i den av den sovjetiska samtiden fördömda modernism som inte bara excellerar i klang utan fortfarande bevarar melodik och rytmik. Efter andra världskrigets slut förväntades han leverera någonting med karaktär av högtidlig triumf i toner. I stället får Stalin och kulturkommissarierna en lika underbart kvintilerande musik som Mozarts (se ovan) blandad med en sorts cirkusmusik kastad i ansiktet (första satsen). Ibland stod han modigt upp för sig själv och sitt konstnärskap, men fick då också utstå hård och hotfull kritik.
Den andra satsen inleds med en vacker klarinettslinga som successivt följs upp av de andra blåsarna och som efter stråkarnas klättring mot höjderna slutar i de ljusaste flöjttoner. Ett rasande fartfyllt Presto gör sedan skäl för sin beteckning. Fjärde satsens Largo, med mörka ackord dominerade av tromboner och tuba, är väl det som närmast kan hänföras till ett allvar i skuggan av kriget. Femte och sista satsen blandar en del material från de tidigare satserna och driver upp tempot så att cirkusmarschen mot slutet antar närmast groteska former.
Och än en gång påminns man om att musik helst ska avlyssnas live.
Foto: Nadja Sjöström
3 kommentarer:
Grattis till att ha fått höra en konsert på plats, och tack för ditt fina referat av musiken! Ja, visst gör sig musiken bäst på plats. Jag är tacksam för alla strömmade konserter jag har kunnat höra det senaste året men det saknas alltid något.
Så bra också att ni slapp hostningar och andra störningar! Jag har ju varit på teater ett antal gånger de senaste veckorna och ändå hört en del hostanden, men jag tänker att det varken är mer eller mindre än vad det brukar vara, och att det är troligt att det är vanliga förkylningar.
Ingen går väl ännu säker för smittan, även om det känns hoppfullare nu än på länge. Jag gissar också att andelen vaccinerade i konserthuspubliken är hög, så jag planerar för ytterligare en del intressanta koonsertbesök.
Äen jag har lyssnat på en del strömmade konserter och gillar att konsert-/operahusen tagit chansen att på så sätt hålla kontakten med publiken. Men som sagt, inget går upp mot liveupplevelsen.
Skicka en kommentar