Efter Nobelfesten: Priset och pristagaren, personen och verket

Jag fortsätter oförtrutet min (om)läsning av Peter Handke, samtidigt alltmer trött på att försvara hans nobelpris. Vilket jag alltså fortfarande gör. Det har visserligen funnits nyanserade inlägg i den ofrånkomliga debatten som jag uppskattat, också när min värdering varit en annan än skribentens. De förklarliga reaktionerna från Srebrenicas mödrar och andra som levt i krigsförbrytelsernas närhet kan givetvis bara respekteras. 

Men prisdebatten dribblar alltför ofta bort principnivån och landar i ett trivialt önskemål om en annan, mindre utmanande pristagare. Till sist börjar jag själv undra hur min argumentation ser ut, hur jag ska kunna värja mig mot hela denna mix av tvärsäkert moraliserande, kulturellt positionerande, konspirationstänkande, semantiskt dividerande, illasinnat profeterande och allmänt politiserande. Ju längre diskussionen pågår desto mer förefaller den angelägen i första hand för dem som älskar att hålla liv i debaclet i och omkring Svenska Akademien.

Väl medveten om riskerna med att dras in i denna komplexa härva av sanningar och halvsanningar (och säkerligen en och annan lögn) om Handke, Akademien och 90-talets europeiska krigshistoria kan jag ändå inte låta bli att torgföra några synpunkter.

Först som sist kärnfrågan: Skulle Handke, som intagit en både svårbegriplig och för många (även för mig) rent förgriplig hållning till serbiska krigsförbrytelser, ändå kunna tilldelas Nobelpriset, nämligen med hänvisning till hans (mera sällan ifrågasatta) litterära kvaliteter, alltså enkom sett till den litterära vikt och det betydande inflytande som författarskapet haft och fortfarande har?

De flesta som läst honom tycks vara överens om det sistnämnda, att han är en författare i nobelprisklass. De flesta litterärt intresserade anser också att man i de allra flesta fall kan (och bör) skilja på värderingen av verket och författarens politiska böjelser eller förvillelser. Annorlunda uttryckt: att man bör se till författarskapet i stort och inte låta det skymmas av författarens mer eller mindre kontroversiella ställningstaganden. Listan på moraliskt eller politiskt/ideologiskt dubiösa litteratörer är ju under alla förhållanden ganska omfattande, också i Nobelprissammanhang. Och i Handkes fall är det knepigare än vanligt, eftersom han utifrån sin förment apolitiska livshållning och sina konstnärliga intentioner så vitt jag kan se inte på något entydigt sätt kan förbindas med någon elakartad ism eller ideologisk tillhörighet. 

Men nu menar man likafullt att haken skulle vara att priset går till en person, inte till verket, att man alltså inte kan skilja priset (för verket) från mottagaren/pristagaren - ergo att man därmed legitimerar personen och dennes ställningstaganden.

På så vis har man gått i cirkel och återkommer till frågan om Handkes (o)lämplighet, personfrågan. Går man på den linjen, och sålunda diskvalificerar honom, kan jag dock inte se att man fortfarande samtidigt kan hävda att man "självklart" kan och bör hålla isär verk och författare (som till exempel Ingrid Elam försökte göra i DN härförleden). För om man tror sig kunna det, och anser att verket är prisvärt, finns det rimligen inga hinder att med ett litteraturpris belöna en diktning, ett författarskap. Trots att pengarna och äran tillfaller författaren.

Det innebär också enligt min mening att man hävdar litteraturens och konstens relativa frihet (n.b. inte nödvändigtvis liktydigt med dess överordning) i relation till de samhälleliga förhållanden som den - konsten liksom författaren själv - är nedsänkt i. 

För om man vänder på saken: Vill vi verkligen ha en ordning där man i samband med nomineringen av litteraturpriskandidater börjar tänka i termer av legitimering av författarens person eller personliga sympatier? Jag undrar också: Vilka är det egentligen som tänker att Svenska Akademien nu har legitimerat sympatier för Serbien eller serbisk nationalism (eller än värre: förnekandet av ett folkmord) i och med priset till Handke? Inte jag i alla fall. Men den ståndpunkten finns i debatten:

Det finns de (t ex den bosnisk-amerikanske författaren Alexander Hemon) som gör det enkelt för sig genom att helt frankt hävda att värdet av Handkes litterära projekt upplöstes i och med de ställningstaganden han gjorde till försvar för Milosevic och de serbiska krigsförbrytelserna. Logiken - utifrån premissen person och verk kan inte åtskiljas - är i det fallet solklar, men med vilka principiella konsekvenser? 

Vilka tidigare pristagares verk är i så fall också eroderade eller besmittade? Vilka borde i så fall inte heller ha "legitimerats" med ett pris: Mo Yan, Pablo Neruda, Haldor Laxness, Harold Pinter, Gabriel Garcia Márques, José Saramago, Mario Vargas Llosa, etc.? 

För övrigt ser jag fram emot ett julklappspaket med en roman av Olga Tokarczuk.

/Tankar nedskrivna efter Nobelfesten under ett avbrott i omläsningen av "Smärtans kines".