I den bästa av världar

Jag har aldrig vunnit stort på något lotteri. Ibland tänker jag att jag ändå tillhör dem som haft den största tur man kan ha i den här världen, nämligen i det lotteri som handlar om var, när och hur man föddes till den.

Av de världar vi historiskt hjälpligt överblickar, eller åtminstone gör oss föreställningar om, är vår egen civilisation den tekniskt mest avancerade och samtidigt utsatt för allvarliga framtidshot. Trots allt kommer jag, en fyrtiotalist född och bosatt i ett nordeuropeiskt land, troligtvis att slippa de stora vedermödor som tidigare generationer upplevt (och efterkommande kanske inte undgår) av världskrig, farsoter, hungersnöd och omfattande naturkatastrofer. 

Om världen består kommer andra säkert att uppleva fortsatta teknologiska framsteg, även om jag tvivlar på att den artificiella intelligensen (AI), trots sin överlägsna snabbhet, kommer att bli så mycket klokare än den mer trögtänkta som genererar den. Kommer någonsin en framtida superintelligens, smartare än vad som kan sorteras under normalfördelningens klockformade kjol, att uppleva världens skönhet så som jag gör? Kommer den att uppskatta änglamarken och nymånens skära, artrikedomen och Bachs musik? Kommer den att bygga Noas ark? 

Teknikutvecklingen har både hoppingivande och skrämmande sidor och frågan är om vi bemästrar de sidoeffekter som långsiktigt följer i dess spår. I själva verket har de vildaste forskarna inom AI sina egna riskscenarier och rent av undergångsvisioner för mänskligheten så som vi känner den. 

Först som någorlunda mogen man insåg jag hur nära min egen livstid det andra världskriget egentligen ligger, hur nyss det var som hitlerismen och det nazistiska vansinnet krigade om världsherraväldet. Som tonåring hade jag det bara två decennier bakåt. Det kändes avlägset då, mindre så nu.

Visst har jag upplevt atomvapenkapprustning och dramatiskt tillspetsade världshändelser, men likväl fått leva och utvecklas i välstånd under demokratiska betingelser med stigande standard och utrymme för tankar på annat än bara den. Också fått bevittna hur den så kallade "tredje världen" eller "u-länderna" (ingen använder de orden längre, väl?) tagit sig ur den värsta fattigdomen och, trots klyftorna, fått det oändligt mycket bättre. Även hur diktaturer fallit, Berlinmuren rasat och det globala perspektivet blivit självklart. 

Nej bilden blir inte rättvisande om jag inte också nämner sådant som fläckar den, som kriget på Balkan och den felslagna revolten i arabvärlden med det förfärliga kriget i Syrien som värsta inslag. Den amerikanska imperialismen? Jag får tillstå att jag inte avundas dem som i framtiden får se den ersatt av den kinesiska.

Kanske har jag trots allt fått uppleva den bästa av möjliga världar? Den hade och har på många andra håll än där jag vistats sina mörka sidor, och i eftertankens blekhet kan onekligen den relativa kortsiktigheten te sig som en ödesdiger mänsklig begränsning. Människan är uppenbarligen sig själv och sin egen tid närmast. Hushållning och hållbarhet är begripliga och tillämpliga begrepp på mikronivå, men blir genast mycket otydligare på politisk nivå, allra mest på global nivå. Kvartalsrapporter? Årsbasis? Mandatperioder? Avtalsperioder?

Naturen har inget medvetande, dess likgiltighet inför döden är monumental. Människan inser däremot sin dödlighet men förstår den bara som ett objektivt faktum skjutet på framtiden. Naturen reglerar sitt osentimentala slöseri med individer med hjälp av kontinuerlig reproduktion, Så kan arten överföra ett arv, i människans fall också ett kulturellt arv, till kommande generationer. Om - ja det finns ett om - betingelserna fortfarande är tillräckligt gynnsamma. 

Naturen skänker i övrigt ingenting av mål och mening, mer än åt människan detta självmedvetande och förutseende som medför ansvar. Men hur långt in i en okänd framtid sträcker sig ansvarskänslan? När blir science science fiction? 

Jag finner att nästan allt jag läser om framtiden denna sommar talar för att den bästa av världar redan är förbi, att den kanhända är den som sammanfaller på ett ungefär med min livstid. Då gäller mer än någonsin att fortsatt kunna handla i det lilla utan någon som helst förvissning om utfallet i det stora. 

Får man vara tacksam för högvinsten, trots uttaget på framtidens bekostnad?

PS. Dessa lösa reflexioner ska läsas mot bakgrund av att skribenten aldrig varit trakterad av utopier.

Foto: EJ.